Lili Marleen (1980)

Året är 1938. Krigshotet ökar för varje dag i Europa, men i Schweiz kan man ännu andas fritt. En inflytelserik advokat i Zürich, David Mendelson, står i spetsen för en hjälporganisation som smugglar ut judar från Hitlers Tyskland. Advokatens son Robert är musiker och har ett förhållande med den "ariska" nattklubbssångerskan Wilkie. En högt uppsatt nazistpamp blir fascinerad av Wilkie och låter henne göra en grammofoninspelning av schlagern "Lili Marleen". När Radio Belgrad spelar upp skivan blir Wilkie stjärna över en natt. Hon flyttar in i en praktvilla i Berlin, som nazisterna ställt till hennes förfogande. Under tiden fortsätter Robert sina livsfarliga resor mellan Zürich och München . . .

Pressreaktion Svensk filmografi

"Över huvud taget är "Lili Marleen" en förunderligt entydig och endimensionell angelägenhet. Det är som om Fassbinder tillfälligt dövat sina komplikationer, sin oberäknelighet, sin intuitiva förmåga att pejla avarterna och förräderierna i mänsklighetens gränsområden. Resultatet har i stort sett blivit en platt film, eller en glatt film, eller bådadera.

Så detta lägger vi åt sidan, i väntan på nyinspelningen av "Blå ängeln". Om Fassbinder f n är den störste i sin bransch så hindrar det inte att "Lili Marleen" är hans hittills oansenligaste nummer. Det är också trettiofemåringens cirka fyrtionde.

Antagligen borde han, med snillets klyftiga omtanke om inspirationen, slå av en smula på takten." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Hur mycket denna publiktjusiga story har att göra med sanningen om Lale Andersen, verklighetens Lili Marleen-sångerska, är väl oklart.

Men det betyder kanske mindre. För vad som intresserat Fassbinder är nog inte den biografiska omutligheten, utan tidsskildringen. Och där finns definitivt en del att hämta, tycker jag.

Hans berättelse om schlagersångerskan handlar om de vanliga och inte särskilt ondskekfulla människornas villkor i Hitlersystemet -- om att kampen för överlevnad inte alltid följde moraliskt snörräta vägar, och att soldaterna som gick ut i Hitlers erövringskrig fick göra det vare sig de ville eller inte.

Tydligast visar han det i skildringen av en soldatbaluns, där en nazipamp vill hylla Adolf på födelsedagen men där manskapet för schlagersångerskans skull så att säga skiter i sin Führer.

Fassbinder har med andra ord velat rucka på en inte ovanlig uppfattning om nazisamhället. Han visar på sanningar och nyanser som lätt tappas bort bakom den monolitiska hatbilden.

Sånt kan förstås väcka ond blod, särskilt när det sker i bravurmässiga former som här. Men egentligen är ju "Lili Marleen" bara ett i raden av vittnesbörd om livet i Hitlerriket som börjat dyka upp i både film och litteratur." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Vad gör då kriget och den blodiga verkligheten hemma i detta galaspektakel? Ingenstans -- annat än som kuliss och utgångspunkt. Utan krig, ingen Lili Marleen. Men Lili Marleen handlar inte om kriget.

Fassbinder säger heller inget nytt och spännande om Tredje riket (hans syn i det ämnet -- se "Berlin Alexanderplatz").

I stället försöker han så gott det går att fånga en sentimental dröm som svävade i en annan rymd.

Och visst är luften tunn ibland i hans film -- särskilt i den senare halvan.

Men han är konsekvent -- han också." Bernt Eklund i Expressen

"Fassbinder har i en utsträckning som man knappast trodde var möjlig anpassat "Lili Marleen" till den högklassiga underhållningsfilmens gängse mönster. Han har för sin själs salighet skaffat sig ett försvar. Försvaret heter Douglas Sirk, en danskfödd regissör som gjorde filmer för tyska Ufa -- bland annat ett par filmer med Zarah Leander -- innan han drog till Hollywood. Sirk är en regissör som starkt påverkat Fassbinder.

I en rykande färsk bog Rainer Werner Fassbinder, Filmermacher (utgiven på Rowohlts förlag) berättar Fassbinder för författaren och filmkritikern Wolfgana Limmer om Sirk som givit honom mod att göra publiktillvända filmer.

"Tidigare har jag trott att om man ville arbeta seriöst så måste man avlägsna sig helt från Hollywood-dramaturgin. Hollywood är ju programmerat för ett bestämt mönster. Mina skrupler som halvbildad europé har tidigare hindrat mig från att berätta historier på det sättet. Men nu har Sirk klargjort för mig att det går. Andra orienterar sig kanske mot Hitchcock, för mig var mötet med Sirk avgörande." Säger Fassbinder.

Det hindrar inte att man med viss bestörtning konstaterar att när Fassbinder, förvisso med den hedervärda avsikten att göra oss vaksamma, skildrat en epok som med ett understatement kan kallas den obehagligaste i Tysklands historia, så har han gjort sin "behagligaste" film. Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se