Ingen kan älska som vi (1988)

Media (1 st)

Originaltitel	Ingen kan älska som vi
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Staffan Hildebrand
Producent	Christer Hagström
Manus	Staffan Hildebrand Joakim Schröder
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Filmen Kompisar KB Sparbanken Finansfästet AB Visa alla
Åldersgräns	Barntillåten
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1988-08-12

Medverkande

Izabella Scorupco
Annelie

Håkan Lindberg
Johnny

Anki Lidén
Annelies mamma

Stig Engström
Olle Berg, Annelies pappa

Kim Anderzon
pensionatsvärdinnan

Markus Trapp
Mackan

Visa fler

Handling

Vi möter Annelie som direkt tilltalar publiken: "Hej, jag heter Annelie. Jag är 17 år. Jag går ekonomisk linje. Jag bor här i Stockholm med morsan. Jag fick ett brev från pappa som jag...

Visa hela handlingen

Press

Några storstadskritiker hade mycket starka reservationer mot filmen och Hildebrand. Andra såg ett gott uppsåt bakom filmen och bemödade sig om att hitta kvaliteter.Jan Aghed, SDS:...

Visa all press

Vi möter Annelie som direkt tilltalar publiken: "Hej, jag heter Annelie. Jag är 17 år. Jag går ekonomisk linje. Jag bor här i Stockholm med morsan. Jag fick ett brev från pappa som jag inte sett på 10 år. Han är helikopterförare i Jämtland. Nej, vi tar det från början i stället."

Återblick. Annelie meddelar sin mamma: "Jag har fått brev från pappa." - "Det är inte möjligt," säger mamman, "han har skitit i dig i tio år. Han bara tog sin väska och stack. Han får inte komma och förstöra allt nu." En diskussion utspinner sig mellan mor och dotter som slutar med att mamman kastar brevet i sopnedkastet.

Annelie kan inte få brevet ur huvudet. I minnet går hon igenom hans formuleringar: "Jag var utomlands länge. Nu är jag i Sverige. Det är kanske för sent, men du är ändå min dotter."

Annelie besöker ett disco. Det framställs som ett mörkt, lite farligt och demoniskt ställe. En pappa går runt och letar efter sin dotter: "Har du sett min dotter? Hon heter Ann Charlotte." Discjockeyn får ögonen på Annelie som han sedan dansar med. Annelie tar tunnelbanan hem.

Sanna, en väninna, råder Annelie att åka till fadern, men mamman är negativ: "Vi var gifta i sju år. Sen bara försvann han." Hon förbjuder Annelie att åka.

Annelie träffar discjockeyn ensam. De dansar tillsammans, men när han börjar kyssa och smeka henne närgånget, slår hon till honom: "Vafan håller du på med?!" Ledsen tar hon tunnelbanan hem, där hon sätter sig i trapphuset med sin dagbok där hon skrivit "pappa, pappa, pappa" sida upp och sida ned.

På morgonen går hon in till mamman som full av oro väntat på henne hela natten. "Jag har bestämt mig," säger Annelie, "jag ska åka till pappa."

Hon tar tåget till Östersund och liftar sedan den sista vägen till Jämtlands Aero, där fadern arbetar. Där möter hon Johnny med sin epatraktor. Johnny, som arbetar som lärling på firman, upplyser henne om att Olle Berg [hennes pappa] är ute på uppdrag och väntas hem först nästa dag. Annelie får ett rum på Astrids pensionat. Astrid är barndomsvän med Olle och berättar för Annelie om honom. Man kan inte lita på honom, är hennes slutsats. Han tänker bara på sig själv.

Johnny plockar upp Annelie i sin epatraktor och visar henne bygden. De träffar också Johnnys far, som är ortens Konsum-handlare. "Olle är juste," säger Johnny, "han har jobbat i Australien på oljeriggar." Annelie möter för första gången den norrländska naturen. Johnny spelar gitarr, och hon berättar för honom att Olle är hennes far som hon inte hört av på 10 år.

Johnny mekar med sin epatraktor och lär den okunniga Annelie namnen på de olika verktygen. De kysser varandra. Då anropas Johnny av Olle som är på väg ner.

Olle anländer i sin helikopter. Han och Annelie får ett kort möte. Han är överraskad eftersom hon kommit oannonserad. "Jag har en ambulanstransport nu," säger han, "sen ska jag till Trondheim i tre dagar." Annelie känner sig på nytt sviken. "Dra åt helvete!" skriker hon till honom.

Annelie vill åka hem till Stockholm. "Men jag vill att du stannar," ber Johnny. "Det skiter jag i" säger Annelie. Johnnny: "Jag tycker synd om dig att du inte gör vad du verkligen vill. Det är tragiskt!" Annelie lämnar honom.

Det lokala discot, kallat Örnen. Johnny, övertygad om att Annelie åkt till Stockholm, är utanför med sina kompisar. Johnny dricker brännvin från en flaska som räcks runt. Han hinner bli ordentligt full, innan Annelie överraskande dyker upp. När han glad över hennes ankomst börjar kladda på henne, blir hon arg och lämnar honom.

Inne på discot dansar hon med en mc-knutte, när Johnny kommer in och svartsjukt börjar bråka med dem. "Du är falsk," skriker han. Sen kastas han ut.

Sedan discot stängt, sover Johnny i sin bil utanför. Mackan, en nykter kompis till Johnny, säger till Annelie: "Du får vara försiktig med honom. En sån som Johnny måste man vara rädd om."

Annelie kör hem Johnny, som inte vaknar, och bär in honom tillsammans med fadern, Konsum-handlaren.

På morgonen frågar han ut Johnny vad som hänt och varför han kom hem dyngfull. "Jag var olycklig," svarar Johnny. "Jag var jävligt dum i går. Jag vet." Sen får han reda på att Annelie kört hem honom och att hon ligger i gästrummet. "Det blev så fel i går," säger Annelie till honom. "Jag var dum."

De kör tillsammans upp på fjällsidan, och i en stuga. De kysser och smeker varandra, men har inte samlag.

På kvällen ska Olle Berg träffa sin dotter. Annelie står på bron och väntar, och Johnny ska köra Olle dit. Men Olle velar. Han tror inte att han klarar av det. "Jag väntar i epan i tre minuter, sen far jag," säger Johnny. I sista stund rusar Olle ut och tar plats i bilen.

"Du hade inte lust att komma, va?" säger Annelie aggressivt. "Jo, du förstår, jag var så rädd," svarar Olle. De åker alla hem till Olle, där Annelie och Olle pratar hela natten. Johnny väntar i sin epatraktor utanför. Slutligen kommer Annelie ut. "Hur gick det?" frågar han. "Kör!" säger Annelie.

Uppe på fjället säger hon: "Jag åker nu, Johnny." Johnny är nedstämd: "Jag lärde ju aldrig känna dig. Allt gick så fort. Och så ska du åka nu." Annelie anförtror honom sin dagbok.

Annelie tar bussen till Östersund. Vid avskedet säger Johnny: "Vi måste träffas igen."

Återblicken är avslutad, och vi möter Annelie i direkt tilltal till publiken: "Vi pratade hela natten. Men han såg inte mig. Nån riktig pappa blir han nog aldrig. Det är bra. Jag har träffat honom. Det känns skönt. Jag förstår morsan bättre också."

Johnny infinner sig i Stockholm. Med sin epatraktor. "Vet du nåt ställe man kan bo på här?" frågar han Annelie.

Pressreaktion Svensk filmografi

Några storstadskritiker hade mycket starka reservationer mot filmen och Hildebrand. Andra såg ett gott uppsåt bakom filmen och bemödade sig om att hitta kvaliteter.

Jan Aghed, SDS: "Staffan Hildebrand är ett kuriöst fenomen i vårt filmliv, den ende "regissören" med förmånen att få sina amatörmässiga alster visade på biograf, även då det inte är hobbyfilmarkongress.

Andra fjärde klassens regissörer, såsom Halldoff i sin senare upplaga, Arehn eller Iveberg, saknar inte fullständigt talang och teknisk färdighet utan gör usla filmer därför att de är cyniska och kommersiellt korrumperade. Hildebrand är tvärtom idealist, låt vara av det fingervätande och tillrättalagt populistiska slaget, en samhälls- och samlevnadsförbättrare med en förment upplyftande predikan i beredskap efter förtexterna.

Men han är obegåvad och en klantskalle. Film är rakt inte hans medium, möjligen den pubertala bildnovellen med tafatt stillfoto och enfaldiga pratbubblor.

Hildebrand tycks skriva sina manus på basis av Sifo-undersökningar. Lagom till det här senaste uttrycket för hans olyckliga fixering vid ungdomskulturen - olycklig för de tilltalade ungdomarna - har han upptäckt att dagens tonåringar, i "tyst uppror mot sexuell lössläppthet och frihet", som det heter i pressreleasen om filmen, inte vill ha samlag förrän de känner varandra väl. (-)

Jag är förvisso inte den förste recensent som anser att Hildebrands filmer hör hemma i avfolkningsbygder utan elström. Han brukar bemöta utskällningar genom att hänvisa till sina speciella kanaler till ungdomskulturen, sin starka solidaritet med den och till medelålders kritikers brist på samma saker.

Det där är bara skitprat. Kände Hildebrand minsta respekt för den generation han påstår sig värna om skulle han låta omskola sig, hellre än att pracka på den filmer med ett så uttryckslöst bildspråk, så torftig tankenivå och så stereotypa relationer mellan rollkaraktärerna som i föreliggande fall. För att inte tala om musiken varmed alltihop är indränkt, den faddaste svensktoppssörja. Gör man denna typ av kärleksfilm för ungdom kan man bara hysa förakt för adressaterna."

Jurgen Schildt, AB: "Hildebrand menar så väl, tro inte annat. Felet är att han så att säga raggar i fel generation. Han vill, inte minst via de rockmusikaliska kaskaderna med Grace och Tina Moe i centrum vara ball och synkron men blir pantad och corny. Han är inte schysst på det schyssta sättet. Han tuggar inte tugget, om man säger, liksom.

Ungdomen vill ha mera och fastare kärlek och mindre lösa förbindelser, predikar Hildebrand. Men vad tjänar predikan till när predikanten är entonig som en tibetansk bönekvarn, vilsen som turisten utan pass och karta i det främmande landet? Dessutom är han som sagt corny. Eller, för att översätta det till den stockholmska som av rekryteringsskäl tillåts dominera över jämtländskan, jönsig.

Återstår frågan vad som egentligen låter värst i Hildebrands predikan: de genomgående knubbiga replikerna eller den genomgående junioramatörism med vilken de artikuleras. Eller, utan att vi behöver gråta för den skull, ljudbehandlingen som gör dem delvis ohörbara.

Ofrivilligt, och naturligtvis beroende på vad vi menar med humor, har detta blivit den roligaste norrlandsfilm jag sett sedan Fäbodjäntan på Fenix i huvudstaden. Jag kondolerar, men faktum kvarstår i pedagogiskt och orubbat skick.

Så här ska ett pekoral göras!"

Ylva M Andersson, GP: "Hildebrand snuddar vid den längtan efter trohet och de förhoppningar om högre ideal och värderingar som är så utmärkande för dem som står mellan barn- och vuxenvärlden. Dagens unga har inget till övers för sina föräldrars frihetslängtan utan föraktar deras rumlande och försök till utlevelse och förverkligande.

Men Hildebrand kan inte göra en film utan pekpinnar. Han är moralkakornas hovpredikant.

Han förkastar 60-talets liberalism och 80-talets lågprofilerade aidskampanj. Hildebrand nöjer sig inte med att kondomförsäljningen gått i höjden. Hans sensmoral är i stället: håll på dej, så blir du lyckligare. Längtan, menar Hildebrand, är livets enda glädjeämne."

Kaj Schueler, SvD: "Men Ingen kan älska som vi är inte en film som bara kan avfärdas. Hildebrand tycks onekligen ha viss förståelse för ungdomar och deras problem och han har ett rakt sätt att berätta i långa, ibland väl utdragna, tagningar. (-)

Hildebrand försöker (-) kontrastera staden mot landet, det tillgjorda mot det okonstlade, betongen mot naturen. Ett sidotema i en film som säger att livet är lättare att leva om vi ger utrymme för kärlek och gemenskap i en tid då så många ungdomar drabbats av kärlekslöshet. Vad annat är nytt.

Och visst kan många ungdomar, och även vuxna, känna igen sig i en film som utan tvekan behandlar ett brännande och väsentligt ämne. Men filmarens uppsåt överensstämmer inte riktigt med resultatet. Ingen kan älska som vi saknar psykologiskt djup och blir endast ett avtryck av en verklighet pyntad med självklarheter. Och det räcker inte, även om de debuterande ungdomarna gör ett habilt jobb."

Bengt Ohlsson, DN: "I sina bästa stunder hittar Hildebrand ett lugn i sitt bildberättande på glesbygdsungdomarna som faktiskt för tankarna till Bill Forsyths Local Hero.

Till största delen hålls dock filmens nittiåtta minuter på fötter av en i filmsammanhang fullkomlig färsking. Artonårige Håkan Lindberg kliver rakt ut från skogarna och bara är, som det heter. Han är osäker och han är spetsfundig och full och romantisk - allt med en självklarhet som det tar utbildade skådespelare år att erövra. Inte minst ger han helt på egen hand filmen en varm, självironisk dimension som nog är oumbärlig som motvikt till Hildebrands sammanbitna korstågsambitioner.

Tillsammans med Izabella Scorupco förskjuter han filmens tyngd från fadersuppgörelsen. Det fungerar bättre än man kan tänka sig, och allt artar sig till en sympatisk uppgörelse med de arvssynder som vi tycker så mycket om att gömma oss bakom. Annelie inser, utan ackompanjemang av särskilt braskande pukor och trumpeter, att hon måste bryta den svekets kedja som hennes far rasslar med. Att bara hon ensam kan göra det och att hon måste börja här och nu - med en fjunig förälskad valp som kör omkring i en "EPA-jänkare".

Mot slutet rycker Annelie på axlarna, ser sin livsfege farsa rakt i ögonen och tycks säga till sig själv: Okej, gamle man, du är som du är och jag tror mig förstå varför. Och det är bra. Men nu får du vara hygglig och flytta på dig, för jag har ett hus att bygga."

Kommentar Svensk filmografi

Ingen kan älska som vi var Staffan Hildebrands (f 1946) tredje långfilm för bio, efter G (1983/5) och Rosen (1984/13). Därefter gjorde han kortfilmen Stockholmsnatt (1987) mot ungdomsvåldet. Hildebrand har alltid nått en stor publik med sina filmer. Stockholmsnatt t ex visades på 950 skolor i hela landet för cirka 700.000 ungdomar.

Ingen kan älska som vi var budgeterad till 5 Mkr.

Filmens moral, som flera av recensenterna kommenterar, var klart formulerad i PR-materialet till filmen. Där framhölls också dess förankring i en demografisk undersökning: "Bägge vill vänta. Dom vill längta och sträva efter att fördjupa sin romantiska kärlekssaga. Man kan kanske säga att detta är en revolt mot föräldragenerationens sexuella frihet, där alla normer och gränser revs ner på 60-talet. Annelie och Johnny tycker att dom vuxna glömt bort hur skönt och viktigt det är att längta, att drömma och bygga upp en relation som man kan bygga framtiden på.

Filmens bägge tonåringar passar mycket bra in på en Sifo-undersökning från i maj -88 bland 3.000 ungdomar, där 85% ansåg att man ska vänta med samlag tills man verkligen känner sin partner. Ungdomarna satte trohet högst på listan av vad som var viktigt i en relation. En stor majoritet ansåg också att det är för lätt att skilja sig och de är för kärnfamiljen.

Dagens tonårsföräldrar gjorde uppror mot sina föräldrar och deras konservativa värderingar om sex och kärlek. Idag gör tonåringarna ett tyst uppror mot sexuell lössläppthet och frihet. Tillbaka till romantiken och längtan efter djupa relationer!"

En femton minuter lång trailer till filmen visades vid alla rock-SM-deltävlingarna 1988. Dessutom byggde Riksförbundet Hem och Skolas diskussionsvideo Gränslandet - om tonåringars förhållande till sprit ¿ på avsnitt ur Ingen kan älska som vi (Ann-Marie Dock, SDS 1988-09-05).

Idén till filmen fick Staffan Hildebrand vid ett besök i Östersund när han gjorde PR för Stockholmsnatt. Där träffade han 17-åriga Camilla Berg som bad honom göra en film om barnen i splittrade äktenskap. "Jag tyckte att någon borde ta upp skilsmässobarnens situation. Att min pappa har svikit mig har jag svårt att glömma och på något sätt vill jag att de vuxna ska förstå hur barnen känner sig, därför erbjöd jag Staffan att få läsa min dagbok, säger Camilla" (Annika Sundbaum-Melin, AB 1988-07-18). Hildebrand greps av innehållet och riktar i filmens eftertexter ett speciellt tack till Camilla Berg.

Kritikens nedsabling av Ingen kan älska som vi föranledde Gunnar Ohrlander till ett inlägg i AB (1988-08-16) under rubriken "Sluta mobba - vi behöver Hildebrand":

"Staffan Hildebrand har lyckats med något som få filmare och författare klarat. Han har upprättat en dialog med sin unga publik och när tusentals ungdomar såg förhandsvisningen på Fryshuset i Stockholm så var det alldeles uppenbart. Hur han bär sig åt vet jag inte riktigt men det är omöjligt att gå förbi det faktum att själva hjärtpunkten i detta förhållande heter respekt."

Izabella Scorupco (f 1970) hade haft en framgångsrik karriär som internationell fotomodell när hon filmdebuterade i Ingen kan älska som vi. Vidare filmframträdanden har hon gjort i Erich Hörtnagls Petri tårar (1995/10) och som uppmärksammad Bond-brud i Martin Campbells GoldenEye (1995).

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se