Kim Anderzon

Media (1 st)

Svensk skådespelare (film- och TV-roller från 1969). Född Kerstin Kristina Birgitta Andersson i Östersund. Mor till skådespelaren Tintin Anderzon.

-

Kim Anderzons teaterintresse väcktes redan i barndomen då farföräldrarna tog med henne till Östersunds gamla teater där det bl.a. spelades operett, vilket hon senare berättat kom att representera något av en attraktiv drömvärld i en annars påver vardagsverklighet. Vid sexton års ålder flyttade hon 1960 till Stockholm, utbildade sig till kartriterska och arbetade som sådan innan skådespeleriet tog överhanden. Hon tog lektioner för Sten Larsson och gick vid Inge Wærns Teaterstudion.

Kring årsskiftet 1968-1969 kom hon till Pistolteatern i samband med omorganisationen av denna och gjorde sin scendebut med "Direktör Ubu" i början av 1969. Hon blev mer och mer uppmärksammad av kritikerna innan hon fick sitt totala genombrott genom Dario Fo-pjäserna "Åh, vad revolutionen är härlig!!..." (1974), "Vi betalar inte! Vi betalar inte!" (1977) och "En kvinna" (1979). Hon fortsatte att spela vid Pistolteatern till 1984 och har därefter mestadels varit frilansande skådespelare med uppmärksammade ensamföreställningar såsom "Änglasug" (1989) och Vivagina (1997), av vilka den sistnämnda fortfarande (2005) spelas.

Få av våra samtida kvinnliga skådespelare kunde uppvisa en sådan omedelbar fysisk intensitet i sitt agerande och vara så självutlämnande, antingen det gäller att stå på scen eller agera framför kameran som var fallet med den högt prisade rolltolkningen av offret Anna i Andra dansen (1982), inspirerad av den Grotowskiinspierade pedagogiken vid Teaterstudion som slår igenom här. Under de tidigaste åren på Pistolteatern var hon som medlem i gruppen f.d. Teatern i början med att framföra några mer skandalomsusade stycken som t.ex. "Direktör Ubu" och "Candide" (1969), som blev till veritabla provokationer mot s.k. god smak. En kritiker beskrev henne i den senare pjäsen som "amasonernas amason". Teaterns anarkistiska tradition följdes upp med de nämnda pjäserna av Dario Fo, där hon hade de bärande rollerna och som bidrog till att skärpa denna dragning till en rent fysisk teater som också har rötter i commedia dell'arte. I ett uppmärksammat uttalande som ofta citerats har hon hävdat att "varje pjäs är ett samlag med publiken".

Hon hade ett tydligt samhälls- och vänsterengagemang åt det anarkistiska hållet som hade sin bakgrund i den arbetarmiljö hon kom ifrån. Detta uteslöt inte att hon i sina många film- och TV-roller spelade över ett mycket varierat register och fick stor uppskattning för sin medverkan i många av de framgångsrika filmerna i den komedivåg som kom på 80-talet, Sällskapsresan (1980) Göta kanal (1981) m.fl. Men man kan kanske också här spåra något av nämnda utlevande spelsätt och i vart fall är detta märkbart i en del andra TV-sammanhang som barnserien Stor och Liten (1983), där hon var den framfusiga Stor ställd mot den försiktiga Liten (Lottie Ejebrant), som väninnan i Lars Molins klassiker Saxofonhallicken (1987) eller som Tittie P:son Björk i humorserien Titties salong (1987). Senare gästspelade hon även flera säsonger i TV-serien Rederiet (1994-1996), "en härlig efterrätt" som hon uttryckte det.

Hon fick Svenska Dagbladets Thaliapris 1979 för rollen i "En kvinna", Teaterförbundets Vilhelm Moberg-stipendium 1979, 1983 års Guldbagge för sin roll i Andra dansen, Svenska Akademiens Carl Åkermarks stipendium 1990, och 2001 tilldelades hon den kungliga medaljen Litteris et artibus.

P O Qvist (2004), redigerad 2014