Välkommen till festen (1997)

Media (1 st)

Familjen Franzén - pappa Carl, mamma Marie, dottern Isabell och sonen Oskar - ska iväg på den traditionella nyårsfesten. Men Isabell ljuger och säger att hon är sjuk och inte orkar följa med med. Hon har andra planer - hon ska ha fest, hemma. Snart fylls den stora läkarvillan av ungdomar som tillsammans ska fira in det nya året.

Men Isabell har vissa regler: ingen sprit, inte röka inomhus och inte gå upp på övervåningen. Tillsammans med kompisarna Annika och Jonna ska hon försöka hålla ordning.

Vera kommer till festen i sällskap med sina vapendragare Silla och Channie samt den osäkra Miriam. Antingen är man med Vera eller också är man emot: då är man utfrusen och ingenting värd. Flera följer i deras spår: alla hockeykillarna och den världsvana Agnes.

Under kvällen ansluter sig läkarkandidaten Peter, familjens inneboende som bidrar både med vin, öl och raketer till de firande, men han begår ett ödesdigert misstag. Han förstår inte de oskrivna reglerna och råkar stöta på fel tjej, den i de andras ögon töntiga Annika. Detta kan inte accepteras av Vera. Med hjälp av den osäkra och därför lättmanipulerade Isabell får Vera henne att falskeligen beskylla Peter för övergrepp. Vera lyckas få de flesta med på att låsa in Peter i bastun och sätter den på hög värme.

Festen urartar mer och mer: saker går sönder, några använder sängen i övervåningen, någon spyr och så vidare. Till slut släpper man ut en medtagen Peter.

En efter en droppar deltagarna iväg. Isabell får bråttom att städa och göra i ordning, innan familjen kommer hem. När den anländer, känner Oskar genast lukten av tobaksrök, nedervåningen ser något skamfilad ut och snart börjar föremålen krackelera... (BW)

Pressreaktion Svensk filmografi

Ella Lemhagens andra film efter den övertygande debuten med Drömprinsen - filmen om Em (1996/6) föranledde mestadels besvikna kommentarer. Ett angeläget tema hade, menade man, förfuskats genom förytligande, personkarikering och schablonmässighet. Man anmärkte också på förutsägbarheten i storyn.

Eva af Geijerstam, DN: "'Jag vet inte vad vi sysslar med!' utbrister en av festdeltagarna under partyts allt vildsintare gång.

Det är som att ta orden ur munnen på en åskådare: vem begriper vad Ella Lemhagen sysslar med?

Vill hon säga att de flesta tonåringar är blyga, alltför lättledda, för att inte säga uppenbart korkade, ger Välkommen till festen en intill nidbilden futtig generationsbild. Vill hon påstå något om hur lätt det är att gömma sig i överklassgängets trygghet för att först stöta ut och sen ge sig på en ensam svagare är den otydlig intill det skamligas gräns. Har hon för avsikt att slå hål på drömbilderna om att 'bli vuxen' är den lindrigt sagt ofullgången.

Återstår alltså ögonblicken av igenkänning ¿ och det positiva faktum att Ella Lemhagen inom rimlig produktionstid tillåtits avverka hindret Den Andra Filmen efter en framgångsrik debut. Måtte den tredje ha något mer att berätta!"

Annika Gustafsson, SDS: "Ella Lemhagen lever inte upp till de förväntningar debuten utlovade. När hon ger sig i kast med att studera gängmentaliteten som den kan utvecklas på en urartad fest, stannar iakttagelserna ofta vid schabloner. Vi i publiken kommer aldrig under skinnet på de ungdomar som antingen driver den helvetiska utvecklingen framåt eller dem som rimligen borde ha stoppat mobbningen och bestraffningen av en något äldre kille, en övergiven medicine kandidat, spelad av Olle Sarri. Han råkar plötsligt hamna mitt i det destruktiva nyårsfirandet. (-)

Lemhagen tar ut svängarna och karikerar till viss del.

Men varför står vi utan bakgrund och förklaring? En så onormal tystnad och oförmåga att göra sig hörd och ta plats kräver en mer djupgående beskrivning.

Det gäller överhuvudtaget flera av gästerna på festen. (-)

Människorna i Ella Lemhagens film förblir bara typer. Amatörerna är inte dåliga men de förmår inte och saknar livserfarenheter för att berätta en egen historia då kameran närstuderar deras ansikten.

Ella Lemhagen har säkert något viktigt att förmedla om samtiden men hon behöver gå på djupet för att göra ett seriöst intryck."

Sven E Olsson, AN: "Jag har varit påtagligt förtjust i Ella Lemhagens två närmast föregående verk, kortfilmen 13-årsdagen och långfilmen Drömprinsen - filmen om Em. Fräschören i dem har varit betagande, det tydliga tjejperspektivet har berikat vardagrarna i dem, och de unga 'skådespelarna' har haft en ofta hudlös inlevelse i sina gestalter.

När hon nu kör tredje varvet med flera av sina teman och aktörer, börjar dock åtminstone mitt intresse svalna. Då är det lätt att irritera sig över att så mycket är skavankigt. Som att storyn snor runt i samma uppkörda spår. Som att vad regissören vunnit i yttre äkthet genom att använda generationsstämda amatörer förlorar publiken i det inre som ska belysas av längre repliker; finns inte ordet valmynt, har Lemhagen skapat ett behov av det. Och att man inser vad som ska hända ¿ och vilka som ska göra vad ¿ bara alltför snabbt in i handlingen.

Åskådaren nödgas vänta in ett antal självklarheter och hysteriska överdrifter. Festligare blir det aldrig."

Jenny Rickardson, Expr: "Visst kan man tycka att Lemhagen har hittat en ton som beskriver precis hur det är, för det har hon, men hela filmen känns som ett enda stort 'jaha, och?'

Det är hemskt lätt att identifiera sig med någon i filmen, alla typer finns representerade. Identifikationsfaktorn är till och med så hög att man inte blir förvånad över någonting i hela filmen. Tyvärr, Ella Lemhagen,

Drömprinsen både överraskade och imponerade, men Välkommen till festen är en enda lång upprapning av klyschor."

Carl-Johan Malmberg, SvD: "Ella Lemhagen skildrar flickornas värld; det är flickorna vi kommer nära och filmens blick är deras. Pojkarna blir litet av ett främmande folkslag, mer typer än utmejslade karaktärer. Pojkarna är skildrade med mer humor än flickorna, som Sandro (Ramses Del Hierto) som envisas att citera Stagnelius dikt Till förruttnelsen i stället för att uppvakta flickan han vill ha. Men filmens flickperspektiv (som uppfattar pojkar som bisarra och roliga, eller bara som dumma och kaxiga) ger filmen en koncentration och en tydlig personlig ton. Tveklöst är Välkommen till festen en av de bästa svenska ungdomsskildringarna på många år."

Jan-Olov Andersson, AB: "Det nästan kryper i kroppen av sympati för festarrangören Isabell (Charlotte Lotten Ståhlberg) och hennes ängsliga blickar när festen håller på att spåra ur.

Tjejsnacket på muggen har man ju nästan aldrig fått uppleva, men jag inbillar mig att Lemhagen skildrar det med samma trovärdighet och träffsäkerhet som präglar resten av filmen.

Som alltså handlar om en nyårsafton hos läkarfamiljens dotter Isabell. Varken mer eller mindre. Men det räcker, där finns små historier som rymmer både kärlek och hat, intriger och svek.

Det är imponerande med hur stor säkerhet Lemhagen håller ihop dem och hur hon fått de unga skådespelarna att agera så trovärdigt."

Kommentar Svensk filmografi

Välkommen till festen var Ella Lemhagens (f 1965) andra långfilm efter Drömprinsen - filmen om Em (1996/6). Dessförinnan hade hon bl a gjort kortfilmerna Familjen Bra (1991), Suicide Bridge (1992) och 13-årsdagen (1994), belönad med publikpriset för bästa kortfilm vid Göteborg Film Festival.

I filmens eftertexter finns följande uppgift: "Denna film är ett resultat av Film- och Teaterprojektet På väg under ledning av Åsa Johannisson och Ella Lemhagen." Detta utvecklade Ella Lemhagen i SvD 21.12.1997: "De femton skådespelarna är med något undantag desamma som i Drömprinsen, bara något år äldre och erfarnare. Gruppen, som kallar sig film- och teatergruppen På väg, bildades under ledning av Ella Lemhagen i samband med kortfilmen 13-årsdagen. (-)

- I Drömprinsen hade jag ett synopsis som grund när jag satte ihop gruppen. Med Välkommen till festen har vi skapat allt tillsammans från scratch.

Utgångspunkten för arbetet var att skildra ett gängbeteende.

- När jag frågade gruppen vad den ville göra sa alla att de ville spela elaka figurer och då kom vi in på diskussionen om ont och gott, om det finns onda människor eller bara onda handlingar och hur de uppstår.

Filmer om ungdomar blir lätt pekpinneaktiga och uppfostrande, tycker Ella Lemhagen. Osympatiska sidor hos ungdomar skildras sällan. (-)

Till slut blev en föräldrafri fest i en villa under en natt den givna utgångspunkten, trots att både SVT Drama och SF var skeptiska till idén från början. De var rädda att det skulle bli tv-teater i stället för långfilm.

- Att filmen utspelar sig inom vissa givna ramar var själva utmaningen för mig och fotografen Anders Bohman. Därigenom skulle även skådespeleriet få största möjliga utrymme. Jag ville bevisa att det visst går att låta en film utspela sig i ett slutet rum utan att det blir tråkigt eller begränsat.

Manuset till filmen har Ella Lemhagen skrivit tillsammans med Pernilla Glaser. Arbetsmetoden har varit att allteftersom testa de skrivna scenerna på gruppen. Skådespelarna har själva utarbetat sina karaktärer och gett dem namn.

- Det svåra med det här arbetssättet är att man får så mycket material, så många idéer att sålla bland. (-)

- Det goda är att ha tillgång till skådespelarna och sina fiktiva manusfigurer redan under manusarbetet och kunna konfrontera sina idéer med verkligheten. Manuset blir inte så heligt. När inspelningsarbetet startar går arbetet väldigt effektivt eftersom alla är så väl förberedda. Det blir väldigt litet ångest och få nojor."

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se