Flygarens hustru (1980)

Anne älskar den fem år yngre François men har haft ett förhållande med flygaren Christian. En tidig morgon får hon besök av Christian, som gör slut. Han och hans hustru väntar barn. François får av en händelse se Anne och Christian lämna hennes lägenhet och av svartsjuka kommer han senare under dagen att spionera på flygaren och en blond kvinna. Samtidigt blir han bekant med gymnasisten Lucie, och som Sherlock Holmes och Dr Watson börjar de bygga teorier kring paret och deras förehavanden. Är den blonda kvinnan flygarens hustru? Vid en konfrontation med Anne senare på dagen reds något av mysteriet ut, men mysteriet kärleken är Anne och François nog inte färdiga med.

Pressreaktion Svensk filmografi

"François älskar Anne som älskar Christian, den svekfulle flygaren vilken enligt obekräftade uppgifter innehar en hustru. Om deras mellanhavanden förtäljer Rohmer i den stil som blivit hans egen: eftersinnande, dialogrikt tablåartat, halvt om halvt teatraliskt. Går ekvationen ut?

Det kan kvitta lika, eftersom ekvationen knappast är någon ekvation som förtjänar namnet. Märkvärdigt nog har det tvärtom blivit en lövtunn triangelhistoria där resonemangen sällan eller aldrig lyfter sig över samtalsnivån på skoldanserna. Att Rohmer bantat ner sina ramar är en sak för sig. Men varför krympa dem till näst intill noll?

Om en stor regissör gör en minimal film återstår med andra ord bara konstaterandet att storheten för tillfället gett mikroskopiska utslag.

Det är härmed konstaterat." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Dock är Rohmer ordrik som förr. "Flygarens hustru" serverar inte en persons moraliska generaldebatt, utan en form av allmänt småprat om äktenskapet, kärleken och troheten.

"Att älska någon och leva ihop är två skilda saker", säger Anne. "Om man älskar någon gifter man sig", replikerar väninnan.

Vilketdera blir med tiden tämligen likgiltigt och det ackompanjerande ordspråket. "Man kan inte tänka på ingenting" alltför sant.

Ty i takt med "Flygarens hustru", längs dess skakiga trottoarpromenader, dunkla trappuppgångar och grönskande parkträd ger sig tankarna ut på irrfärd. Och bara högst tillfäligt har de något med Rohmers resonemang att göra." Eva af Geijerstam i Dagens Nyheter

"Eric Rohmer gjorde under 60- och 70-talet en serie (så kallade) moraliska berättelser ("Min natt med Maud", "Claires knä" och andra) -- sensuella mästerstycken som under ytan av moraliska och filosofiska resonemang var laddade av passioner och erotiska spänningar.

Den här filmen är den första i en ny serie. Även här pratas mycket -- men vardagligare. Filosoferandet får åskådaren sköta.

Det gör inte skillnaden så rasande stor. För orden har -- nu som då -- ett begränsat egenvärde. Vad som sägs är inte viktigare än hur det sägs. Gester, ögonkast, tonfall bygger -- tillsammans med de många orden -- stämningar som känns i salongen: Nerviga och desperata kring den omtumlade Anne, flörtiga och nyfikna kring den tonårssjälvsäkra Lucie. Mellan dem den snälle och naive Francois.

Eric Rohmer spelar inte upp väldiga actionscener. Han förlägger dramatiken till skådespelarnas ansikten (tre nya, oförbrukade ansikten).

Där utspleas en känslornas lekfulla deckare, som är en stilla fröjd att skåda." Bernt Eklund i Expressen

"Rohmers Flygarens hustru är antagligen den bästa film som går på repertoaren just nu. Den är inte som t ex Mephisto bara en välgjord, mycket intressant, på alla sätt utmärkt film. Den är en av de få mästerverken från de senaste åren. Tillsammans med Bressons Le diable, probablement visar Rohmer att den franska filmen fortfarande kan hålla en särskild klass.

Vi ser här att stil inte är ett dött ord, dränkt av modeller. Att man fortfarande kan göra filmer där det är omöjligt att tala om ett innehåll, en form. Där filmens uttryck är ett helt. Någonting man kan ta ställning till, på samma sätt som till människor. Då man inte bedömer dem efter deras moral, deras utseende eller intelligens, utan efter deras person." Stig Larsson i Stockholms Tidningen

""Flygarens hustru" hör kanske inte till mästaren Rohmers djupaste filmer. Det handlar om François som går i för snäva cirklar kring sina egna problem och till sist känns det dessvärre som om filmens dialog gjorde detsamma. Men bilderna är lika fulltoniga som någonsin hos Rohmer. Och staden, Paris smälter in och blir ett med filmens och dess personers alla skiftande stämningar." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se