Veronika Voss längtan (1982)

München 1955. Robert Krohn, en sportjournalist, lär känna den f d UFA-stjärnan Veronika Voss -- en nervös och attraktiv dam. Hon gör sig gåtfull. Han förälskar sig. Robert försöker att få reda på hennes hemlighet. Från Veronikas tidigare man får Robert veta om slutet på en glansfull karriär hos UFA, deras trasiga äktenskap och hur Veronika börjar dricka. Filmerbjudanden slutar att dyka upp. Veronika blir morfinberoende i händerna på en skrupellös kvinnlig läkare som tar sig an förmögna patienter. Senare faller dessa offer för en perfekt arrangerad död. Robert och hans väninna Henriette försöker avslöja läkaren. Företaget misslyckas och flickan råkar ut för en "bilolycka". En dag senare hittar man Veronika död i ett litet rum vid sidan av läkarens praktik. Ett offer för sömntabletter. Utan morfin kunde Veronika inte längre hålla sig kvar i livet.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Det finns en väldig magi i hans undergångsskildring. Som en grimas, ironisk eller inte, har han gjort den i svartvitt, som på Sybille Schmitz och UFA:s tid. Tonträffningen är exakt och gammaldags, och den fullbordas av Rosel Zech i titelrollen. Frågande och trettiotalistisk stirrar hon emot oss; nära opera-utspelet och mitt i sin privata och professionella förtvivlan.

Som bidrag till den tyska arkeologin är "Veronika Voss längtan" ett av Fassbinders styvaste aktstycken. Dessvärre blev det inte hans sista film. Det blev i stället omdiktningen av Genets "Matrosen och stjärnan".

Men det är en annan och mindre uppfordrande historia." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Detta kunde med andra ord blivit ett intressant bidrag till Fassbinders övriga kvinnobilder, ett naket porträtt med det förflutnas tunga skuggor bakom förbundsrepublikens kalla ljus.

Tyvärr blir det inte så. I stället för att låta oss veta något om denna olyckliga kvinna spårar Fassbinder in i en narkotikathriller, där Krohns med sin generösa fästmös hjälp försöker rädda henne ur klorna på en vampyr till läkare.

Här finns för all del en viss spänning som förstärks av det svartvita fotot, och det brottsliga samarbetet mellan en läkare, en polis och en soldat ur ockupationsarmén ger Fassbinder tillfälle till en klaustrofobisk skräckskildring med drag från 20-talsfilmen.

Men Rosel Zechs dödsmärkta filmstar kommer bort i hanteringen, och som ofta hos Fassbinder får det expressiva framhävandet av miljön och dekoren och kamerans smygande bakom scendetaljer ersätta bristen på djupare grepp om ämnet." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Detta ädelromantiska sorgespel där ont och gott, död och liv möts i ojämn kamp, är berättat med en ypperlig formfulländning. "Veronika Voss längtan" blev Fassbinders näst sista film. Det är svårt att bortse från möjligheterna att den egentligen handlar om "Rainer Werner Fassbinders längtan".

Att det blev just den här filmen som gav honom det hett eftertraktade stora priset vid Berlinfestivalen, noterades med viss besvikelse. Och det kan vara rätt att "Veronika Voss" inte är Fassbinders största film. Men det är en av de stora, faktiskt." Bernt Eklund i Expressen

"Fassbinders manierade stil når här en av sina höjdpunkter. Men känns den inte ibland en aning tom: alla dessa bländande ljus, roterande fläktar . . . Jag tror att denna stil där uttrycken är synliga som uttryck, där kameran distanserar oss från det naturliga, samtidigt hos Fassbinder får en neutral karaktär. Genom att använda sig av dessa visuella extravaganser i ett sådant överflöd blir de på något sätt uttagna av varann. Det blir då på ett paradoxalt sätt inte estetiska.

Fassbinders stil är en sorts förstörelse av stil. Vilket gör att han inte skulle invalidiseras av de uttryck han gjort till sina.

Därför är den känslan av tomhet nödvändig. Antagligen kommer framtiden att visa att den sjaskigt konstlösa stilen i Viltstig och Pionjären i Ingolstadt ändå inte befinner sig så långt borta från de bländade scenerierna i Lill Marlene och Veronika Voss längtan. Samma formförstörelse för att nå en obefläckad form, en form som kanske är den enda utopin i Fassbinders filmer.

För: trots massmedias försök att framställa Fassbinder som en "social" filmare som står på den "rätta sidan", finns det ingen banal försoning i hans filmer, ingen obetingat god position.

Men det är självklart att man försöker förtränga en person med ett sådant sanningskrav." Stig Larsson i Stockholms Tidningen

"Veronika Voss' längtan" är inte lika komplex som "Maria Brauns äktenskap", trilogins starkaste del, men den är en suveränt berättad film med ett bildspråk som får ramberättelsen att växa.

Perspektiven förlängs framåt och bakåt i tiden. Ett gammalt judiskt par förs in i handlingen, också de är drogberoende och deras antikhandel är redan pantförskriven och övergår i läkarens ägo så snart de beslutat sig för självmordet. Vi anar att andra världskriget gjorde dem till morfinister. Vad sysslade den iskalla doktorn med under samma skede?

Frågorna försvinner alltså inte fast intrigen är spännande så det närmar sig kriminaldramat med en journalist som bedriver egna forskningar kring fallet Veronika Voss." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se