Hammett (1982)

Samuel Dashiell Hammett är en välkänd amerikansk deckarförfattare. Ibland under det intensiva författandet blandar han ihop sina romanfigurers spännande liv med sitt eget. En av hans deckarfigurer är baserad på en verklig person, en vän och gammal deckare som heter James F X Ryan. Denne Ryan blir ibland lite irriterad, när han läser vad Hammett skriver om honom i de billiga detektivmagasinen. Men det är han som har lärt upp Hammett i allt vad som rör detektivgenren. Vid något tillfälle i det förflutna har Ryan räddat livet på Hammett och en vacker dag kommer han och begär en gentjänst. Det gäller att söka rätt på den mycket vackra bordellflickan Crystal Ling någonstans i San Franciscos Chinatown. Hammett går till verket med all sin erfarenhet och lyckas till slut få fatt i flickan. Det visar sig att hon som tolvåring sålts av sina föräldar till den ökände Fong. Nu har hon rymt från hans grymma behandling. Hos en porrfotograf har hon haft många kärleksnätter med kända storpampar i staden och fotografen har knäppt en massa komprometterande foton. Med dessa utövar man nu utpressning. Man begär en miljon dollar för att lämna ut negativen. Får man inte lösensumman kommer korten att distribueras till klubbar och skickas hem till respektive pamps hustru. Hammett lyckas nysta upp den invecklade intrigen. Den lilla till synes ganska oskyldiga Crystal Ling visar sig vara en ganska kallhamrad mörderska. Ryan och flera andra får bita i gräset.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Wenders föredrar kontemplationen framför dramatiken. Måsarna skriker vid San Francisco-bukten. Intill oss har vi doften och de tassande stegen i kineskvarteren; som om vi fortfarande skrev 1930 och som om Dashiell Hammett fortfarande livnärde sig på tidskriften Black Mask och vårdade traditionen och desillusionen från Pinkertons detektivbyrå. Som landskapsbeskrivning, men inte som kriminologi, är den här filmen perfekt på gränsen till det sensuella." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Ändå är filmen bara skenbart en thriller. Det framgår ganska snart att Wenders här, liksom i tidigare filmer, är mer intresserad av ett större mysterium än det med den försvunna flickan. Kanske skulle man kunna formulera det som så: härmar fiktionen verkligheten -- eller kan det också vara tvärtom?

Så är det knappast en slump att Wenders försätter just Hammett i en härva misstänkt likt något han skulla ha kunnat skriva själv. Eller att Hammett tappar manuset till sin nya novell just i samma veva som sökandet efter flickan tar vid.

Manus och verklighet byter plats, ty när Hammett förlorar fiktionens intrig är det som om ett slags verklighetens intrig tar över, en mardrömsvärld där gränser av detta slag suddats ut. I stället för att vara herre över fantasin, i stället för att vara den som skapar, s k a p a s han: sugs upp av sin egen fiktion.

Och i upplösningen -- som inte ska avslöjas här -- smälter fiktion och verklighet samman på ett fantasieggande sätt. "Det är nästan som slutet på dina berättelser", viskar Hammetts kvinnliga följeslagare. "Livet är aldrig som i romaner", svarar Hammett lakoniskt -- ett i sanning paradoxalt påstående! Alltmedan Hammetts manus ligger och flyter i det oljesvarta vattnet vid en pir . . ." Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

""Hammett" är en plågad, skadskjuten film som pressar sig fram ruta för ruta, scen för scen.

Wenders har velat göra en stiliserad deckare i tjugotalsmiljö -- men stilisering utan själ blir bara teatralisk.

Och själ är just vad "Hammett " saknar. Wenders proppar bilderna fulla med gula gatlyktor, dimma och ärmhållare, men ingenting får liv.

Det är så man tittar efter lapparna med rekvisitaförrådets katalognummer.

Det var en god idé, men den gick i stöpet." Mårten Blomkvist i Expressen

"När nu Hammett, som handlar om en mer eller mindre fiktiv episod i (den verklige) deckarförfattaren och tidigare detektiven, Dashiel Hammetts liv når Sverige kan man ändå konstatera att det är en både udda, spännande och välgjord film.

Det utspelas helt och hållet i 20-talets, spritförbudets, prostitutionens och gangsterväldets San Francisco. Hammett är Wenders första historiska film och märkligt nog den första av hans åtta långfilmer som inte handlar om en resa. Annat än förstås på det lokala planet: den mini-odyssé som Hammett, i ett tillfälligt gästspel i sin gamla deckarroll, företar genom Chinatowns labyrintiska och tecken överfyllda ljusdunkel, tidningarnas, polisstationernas och bårhusens sjaskiga korridorer, de korrumperade makthavarnas Allra Heligaste, hamnkvarterens no man's land.

Kanske är det ändå på den här punkten man kan uppleva Hammett som en fattigare film än Wenders tidigare. Där skapas alltid en intimitet mellan åskådaren och huvudpersonerna, och deras resor i rummet sker alltid jämsides med inre, själsliga rörelser, något Wenders med tiden blivit en mästare i att frammana utan tillrättaläggande psykologi. I stället har han använt sig av musik, ett dröjande vid ordlösa blickar, gester, små föremål, ett visst slags ljus -- en antydandets konst.

Men varken den skört precisa miljöbeskrivningen eller människoteckningen finns det något utrymme för i Hammetts hårt stiliserade kulissvärld. Kanske beror detta på Coppolas ingrepp i filmens klippning; han lär ha tagit bort vad han upplevde som alltför tråkigt, utdraget. Bildernas och scenernas längd präglas nu av ett effektivt tempo främmande för Wenders tidigare filmer." Carl-Johan Malberg i Stockholms Tidningen

"Även om det i Hammett går att spåra Wim Wenders vilja och stil så har regissören ändå genom sitt val av miljö och genre avhänt sig möjligheten att själv styra filmen i den utsträckning han kunde göra i exempelvis Den amerikanske vännen. Den klassiska amerikanska kriminalfilmen eller film noir har redan sin stil formulerad och det kräver en rutin och säkerhet som Wenders ännu inte har för att gå in och ändra på grundförutsättningarna. Därför blir hans försök via intensivbevakning av skrivmaskinen mer till en estetisk besvärjelse än något som åstadkommer djup och identitet. Genom sin övertydliga metafysiska berättarstil desarmerar Wenders också till stor del den thrillerspänning som normalt skall förekomma i denna klassiska genre. Wenders svårigheter blir extra tydliga i filmens final där Hollywoodmodellen kräver ordning, reda och avslutning av fallet vilket förmodligen Wenders från början inte hade tänkt sig och som därför inte finns riktigt motiverat i filmens tidigare uppbyggnad.

Wim Wenders Hammett har blivit ett intressant misslyckande, en film som har atmosfär, utsökta miljöer och superba dekorbyggen men som inte riktigt förmår fylla dem med en fungerande berättelse." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se