Månen (1979)

Caterina är operasångerska på toppen av sin karriär. Hon håller på att packa för att resa från hemmet i New York till Italien, där hon under sommaren skall sjunga opera. Hennes man och manager ska följa med henne medan deras 15-årige son stannar kvar i New York. Men mannen dör plötsligt i en hjärtattack och Caterina tar med sig sonen Joe till Rom. Vad Caterina inte vet är att han är heroinist. Upptäckten blir en chock, som får henne att inse att hon egentligen inte alls känner sin son. Och att hon inte har avslöjat sitt livs stora hemlighet för honom.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Ritualen i kretsarna föreskriver möjligen ett knäfall för Bernardo Bertoluccis återkomst efter "1900", denna tudelade och historiska kolossalfresk. Riktigt klart är det i så fall inte för vilka suggestioner eller enskildheter knäfallet skulle förrättas.

Kanske för Bertoluccis förmåga, den tillfälliga snarare än ihållande, att ladda sina scenerier med antydningar, fördröjningar, rebusar som ligger 60-talets Antonioni nära. Kanske också för hans kraft att i huvudrollen forma Matthew Barry till den problematiska bilden av fjortonåringen Joe: en gosse av denna frusna och skadade och kommunikationsfria sort som Ulla Isaksson kallat Aniara-barnen.

Men i övrigt går det att behärska sig och stå upprätt." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Jill Clayburgh och Matthew Barry är förträffliga aktörer, och visst blir det riktigt sorgesamt mellan dem ibland. Men berättelsen griper inte, därför att Bertolucci trots sin freudianska påhittighet aldrig når in till det mänskligt nakna och engagerande, som Bergman i en motsvarande konstellation i HÖSTSONATEN. Det är en svaghet man hittat förut i Bertoluccis filmer. Han lär själv vara en flitig besökare av psykoanalyssoffan, men de erfarenheter han inhämtat där har mera sällan omsatts i levande filmkonst." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Varje likhet med ett gammalt dåligt operalibretto är säkert avsiktlig. Bertolucci älskar sorten.

Men det hjälper inte.

Utanpå är MÅNEN stor -- med utsökt komponerade bilder, exklusiva miljöer, avancerad klippning och många inviter till tolkningar.

Men inuti är den liten -- den pompösa formen är för stor för innehållet.

Alltihop känns för långt och pretentiöst. Som om Bertolucci mest varit ute för att göra sig märkvärdig.

Och det var inte meningen." Bernt Eklund i Expressen

"Bertolucci behandlar ofta identifikationsproblem i en sorts spiralform där han rör sig runt ett ämne för att låta åskådaren nå fram till dess kärna. Narkotikaberoendet är en del i denna rörelse, en symbol för främlinskap och tidens alienation.

Någonstans på vägen till filmens kärna förlorar dock Bertolucci sin distans och han kommer snarare att chict poserande stå mitt ibland sina symboler och miljöer än kritiskt betraktande vid sidan av. Regissören blir själv ett offer för den föreställningsvärld han skapat och förmår inte genomföra den analys av människor och samhälle som han på ett så rationellt och ändå tydligt sätt gjorde i filmer som FASCISTEN, SPINDELNS STRATEGI och för all del också SISTA TANGON I PARIS.

MÅNEN har blivit en film där Bertoluccis symbolspråk inte orkar ta sig igenom den mur vår egen europeiska 80-talsverklighet ställer upp och det som skulle ha blivit tänkvärda omskrivningar och metaforer blir nu i stället tröga och tröttande skrivbordskonstruktioner." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se