Carl Anders Dymling

Media (1 st)

Svensk direktör. Född i Göteborg. Död i Stockholm.

-

Med Carl Anders Dymling fick Svensk Filmindustri 1942 en chef som vitt skilde sig från sin föregångare, den kommersiellt inriktade Olof Andersson som i hög grad präglat 1930-talet, lite orättvist kallat pilsnerfilmens decennium.

Att man nu valde Dymling hade säkert med andra världskriget att göra. Tiden krävde en man med bredare mediakunskap, politisk medvetenhet och konstnärligt allvar. Han var akademiker och skrev sin licentiatavhandling om Shakespeare. Dymling skrev samtidigt litteraturkritik i Göteborg och blev där programchef för radion 1926. Fem år senare utsågs han till chef för Radioteatern i Stockholm och 1936 blev han chef för hela Radiotjänst.

Som SF-chef tog han redan från början en fast hand om produktionen, rekryterade den gamle Victor Sjöström som produktionschef och anställde en ung Ingmar Bergman på manusavdelningen. Gustaf Molander fick lämna komedifacket och regisserade nu Vilhelm Moberg-filmatiseringen Rid i natt, ockupationsdramat Det brinner en eld och Ordet efter Kaj Munks roman, och Hampe Faustman fick göra Natt i hamn.

I jubileumsboken "SF tjugofem år", 1944, ingick bl.a. Alf Sjöbergs Hets, baserad på Bergmans manus, Kejsarn av Portugallien med Sjöström i titelrollen och Carl Th. Dreyers Två människor. Ambitionerna var det alltså inget fel på, men efter krigsslutet ville publiken ånyo ha en lättare repertoar och SF fick några rejäla förlustår.

Dymling lärde sig läxan men svek inte den sobra kvalitetsfilmen. Under 50-talet stod Nils Poppe- och Sickan Carlsson-filmerna för den folkkära underhållningen samtidigt som Dymling lockade tillbaka Ingmar Bergman från Terrafilm och Sandrews med ett 5-årskontrakt. Det inleddes med Kvinnors väntan och Sommaren med Monika, och slutade med Bergmans internationella genombrott med Sommarnattens leende, Det sjunde inseglet och Smultronstället. 1960 kom Jungfrukällan som belönades med en Oscar i april 1961. Den triumfen hann Dymling få uppleva, knappa två månader senare dog han.

Enligt dagens krediteringsnormer borde Dymling ha stått som exekutiv producent på dessa filmer, men där nöjde han sig med ”verkställa” i det tysta. Syntes gjorde han ändå. Ingen bolagschef har varit flitigare att debattera filmbranschens problem och ekonomiska villkor, främst i återkommande ledare i SF:s programtidning Filmnyheter. 1963 års filmreform och nöjesskattens avveckling fick Dymling aldrig uppleva, men nog var han en förkämpe.

Bengt Forslund (2014)