Göran Gunér

Media (2 st)

Svensk regissör, producent m.m. Lärare på Dramatiska Institutet 1970-1971 samt 1992- 2007. Född Lars Erik Göran Gunér i Sankt Görans församling, Stockholm.

-

Efter studier i konsthistoria vid Stockholms Universitet, där han också var aktiv vid Studentteatern, studerade Göran Gunér 1967-1969 på den av Filminstitutet nyinrättade filmskolan. Till kurskamraterna hörde bl.a. Roy Andersson och med honom gjorde Gunér sina examensfilmer. 1969 drog han som producent tillsammans med tre andra kurskamrater igång Filminstitutets första egna långfilmsproduktion, Jänken. Det var en utpräglat vardagsrealistisk berättelse med dokumentär grundton och det var just den dokumentära filmen - i olika former - som så småningom skulle bli Gunérs signum som producent, manusförfattare och regissör.

På SVT och UR var han under ett 10-tal år verksam som projekt- och produktionsledare. Han fick då också tillfälle att själv regissera vilket ledde till att han 1983 startade Athenafilm som under drygt 30 år kom att producera ett 40-tal filmer, de flesta efter eget manus och i egen regi. Gunérs stora konstintresse gjorde att han kom att producera en rad unika porträttfilmer där konstnärerna själva kom till tals genom att berättartexterna byggde på vad de själva sagt och skrivit. Två utmärkta exempel är Carl Larsson själv (1986), där skådespelaren Percy Brandt "gestaltar" Carl Larsson, och En nypa mull - vad är vi mer? (1993), i vilken Per Oscarsson på motsvarande sätt levandegör träsnidaren Axel Pettersson. Dessa filmer visas kontinuerligt på Sundborn respektive Döderhultar-muséet i Oskarshamn.

Filmen om Ernst Josephson växte till en långfilm för bio, Jag skall bli Sveriges Rembrandt eller dö! (1990). Där visade Gunér också prov på sin talang som bildpoet och personinstruktör genom skickligt inflätade spelscener och tablåer. Här som så ofta hade han stor hjälp av fotografen Bengt Danneborn.

Arkitektur och historia låg honom också varmt om hjärtat, något som kom till uttryck i bl.a. Blockmakarens hus (1984), Sven Ljungbergs Ljungby (1985), Kyrkstadsliv (1992), och Målaren från Bishop Hill (1996). Parallellt stödde han också andra filmare. Flera av Jan Troells kortfilmer, En frusen dröm, Närvarande m.fl., skulle inte ha kommit till om inte Gunér tagit på sig produktionsansvaret och bland andra filmer märks Stig Holmqvists film om Dag Hammarskjöld, Fredens pris (2005).

Gunér var också filmpolitiskt aktiv. Han var en av dem som 1983 grundade OFF, Oberoende Filmares Förening, och var aktiv i styrelsen till 1991. Han låg även bakom tillkomsten av Filmkontakt Nord i Köpenhamn 1988. Till Dramatiska Institutet, som 1972 tog över Filmskolans utbildningar, återkom han i längre perioder 1992-2004, som projektledare för dokumentärfilmsutbildningen, produktionskonsult, föreläsare och seminarieledare. DI gav 2008 ut hans bok om dokumentärfilmarens villkor, den personliga essäsamlingen "Resor i tiden. Om att frammana det förflutna på film".

Hans sista filmer var en serie på sju kortfilmer beställda av Murmästare Embetet med stöd av Stockholms stadsmuseum med den övergripande titeln Så byggdes Stockholm (2012) samt två filmer om belysning och ljus i konsten, Ut ur mörkret och Alltid ljus (båda 2013), även de med Stadsmuseet som initiativtagare. Med artiklar om konst var han regelbunden medarbetare i tidskrifterna Kulturens värld och Konstperspektiv.

Göran Gunér levandegjorde verkligen konsten i både text och rörliga bilder.

Bengt Forslund (2016)