Arbetets söner – och döttrar

Spelfilmer som skildrar arbetsplatser och arbetare som kollektiv är ovanliga nuförtiden men var vanligare under den tidiga ljudfilmseran. Bengt Forslund gör en filmhistorisk tillbakablick.

Ett problem för socialdemokratin idag är att det gamla klassamhället inte längre existerar. Man talar alltmer sällan om arbetare, i vart fall inte grovarbetare, skogsarbetare eller lantarbetare. Ingen går idag ut med bara yxa och såg, med hacka och spade. Det tunga arbetet sköts av sinnrika skogs- och lantbruksmaskiner. Fabriks- och gruvarbetare finns väl fortfarande, men även de står vanligtvis vid någon datoriserad maskin. För att inte tala om kontorsslavarna vid sina datorer.

Detta gör också att det finns få arbetarskildringar på film från de senast 50 åren. Men de var också sällsynta under stumfilmstiden, rysk film undantagen. Filmen var då en ny konstart som framför allt bjöd på underhållning för en bredare publik, och då var syndfulla passionsmelodramer i högreståndsmiljöer mer lockande.

Men undantag finns alltid och inte oväntat var det Victor Sjöström som först tog sig an sociala frågor, även om det då mest handlade om enskilda individer och öden som i Ingeborg Holm (1913) och Körkarlen (1920). En av de många försvunna filmerna är dock särskilt intressant, Strejken, Socialt skådespel i 3 akter, (1915). Ämnet i sig måste ha varit eldfängt, i synnerhet som första världskriget bröt ut sommaren 1914, vilket krävde solidaritet av alla, inte strejk. Filmen blev också liggande över ett år innan den kom i distribution och recenserades då endast i notisform. ”Ämnet tröttar i dessa tider” konstaterade Stockholms-Tidningen lakoniskt.

Manuskriptet har förvisso flera melodramatiska inslag, men berättelsens kärna är en reell strejk vid en fabrik. En av arbetarna har där gjort en betydelsefull uppfinning och fabrikören erbjuder sig nu att köpa den om uppfinnaren talar sina arbetskamrater till rätta, vilket denne stolt avböjer. När strejken fortsätter och skapar problem för bägge parter ger han dock vika och ställer sin uppfinning till fabrikens förfogande under förutsättning att fabrikören möter arbetarnas fordringar på halva vägen. Ett lyckligt slut för alla.

1920-talet bjuder också bara på en enda film där en planerad strejk sätter sin prägel på huvudpersoners liv, de strävsamma men underbetalda kontorsflickorna i Per Lindbergs Norrtullsligan (1923), baserad på Elin Wägners roman. Det stannar här vid en äldre kontorsslavs agitation för en strejkkassa, illa nog för arbetsgivaren, men kärleken övervinner som bekant alla hinder och även denna film slutar i dur.

Allmogefilmer var vanligt förekommande under 1920-talet och fick väl sitt genombrott med Victor Sjöströms filmatiseringar av några av Selma Lagerlöfs romaner, bl.a. Ingmarssönerna (1919), men här, liksom i övriga filmer är det oftast storbönder som står i centrum. Lantarbetare fanns det säkert, men de är ointressanta i sammanhanget. Ivar Johansson långfilmsdebut, Rågens rike (1929) förtjänar dock att framhållas. Den tillkom i skarven mellan stum- och ljudfilm och är framför allt formellt märklig då den är så påtagligt inspirerad av rysk film. Det är också drängen som här är huvudperson och han arbetar också en tid i ett kollektiv av skogshuggare. Genom sin duglighet får han till sist äkta storbondens dotter. En blygsam första revansch för svensk arbetarklass?

Politiskt fick arbetarklassen sitt genombrott med Gustav Edgrens Karl Fredrik regerar (1934), skriven av Oscar Rydqvist i samarbete med den socialdemokratiska riksdagsmannen John Sandén. Socialdemokraterna hade, med Branting i spetsen, börjat ta över makten redan på 1920-talet, men det var under Per Albin Hanssons tid som statsminister (1932-1946) som den fick sitt genomslag. ”Folkhemmet” blev ett begrepp och Per Albin lanserade sitt motto ”Samförstånd över klassgränserna”.

Edgrens film, om stataren som blir jordbruksminister, utmynnar också i detta, att enighet ger styrka, och slutscenen kan därför inte ses som en sentimental eftergift, vilket senare kritiker ibland framhållit. Det drar heller inte ner slagkraften i Karl Fredriks agiterande för bättre villkor för lantarbetarna. Filmen kan fortfarande ses som en milstolpe i arbetarrörelsens historia, den dittills mest konsekvent genomförda skildringen av det rådande klassamhället och den möjliga klassresan.

Fjorton dagar efter premiären på Karl Fredrik regerar var det dags för ännu en tidsmedveten film, även den med en uttrycksfull titel, Uppsagd. I svallvågorna efter Kreugerkraschen tar den upp seriösa ämnen som ekonomisk lågkonjunktur och arbetslöshet och är den första film som visar hur industrisamhällets maskiner slår ut den mänskliga arbetskraften. Något som ju fortsatt att accelerera allt sedan dess, utan att det satt några djupare spår i svensk film – egendomligt nog!

Man tog väl heller inte hotet på allvar den gången. Ivar Johanssons film är primärt en underhållande saga om den uppsagde kontoristen som istället blir försäljare av de bokföringsmaskiner som orsakade hans avsked och får prinsessan, direktörens dotter, på köpet. Filmen blandar dock på ett lyckosamt sätt skämt och allvar, romantik och samhällskritik och har en metafilmisk knorr; de arbetslösa får en tid jobb som statister på en filminspelning med regissören!

Ja, underhållning var tveklöst det dominerande draget i den svenska 1930-talsfilmen, men ytterligare två filmer kan nämnas. Sölve Cederstrands Flickor på fabrik (1935), om flickorna på en glödlampsfabrik, gjorde en ansats men satte krokben för sig själv. ”En social film som glömmer bort att den är social” konstaterade Bengt Idestam-Almqvist i Stockholms-Tidningen, och Per-Axel Branners Konflikt (1937) hamnade i skuggan av Pensionat Paradiset (regi: Weyler Hildebrand) som hade premiär ett par veckor senare. Det var synd eftersom det är den första film som har ett manuskript av en genuin arbetarförfattare, Josef Kjellgren, och som med autenticitet skildrar arbetsförhållandena på ett stort svenskt varv. Arbetarna går här i strejk, inte för högre löner, men för bättre, mindre stressande arbetsförhållanden och även här handlar det om rationaliseringar och avsked på grund av moderna arbetsmaskiner. Ett brännbart stoff med en konflikt som dock löses upp i samförstånd genom ett nytt kollektivavtal. ”En filmatisk hyllning till Sweden the middleway” konstaterade Carl Björkman i DN – för 70 år sen!

En speciell grupp av ”arbetare” tar oväntat stor plats i 1930- och 1940-talsfilmerna: hembiträdena. Här handlar det förvisso aldrig om fackföreningar eller strejk, men det positiva är att pigorna alltid behandlas med respekt, ja, rentav kärlek. De utgör den fasta punkten i de borgliga hemmen och redan filmtitlarna anger att det verkligen handlar om huvudpersoner, exempelvis Vi som går köksvägen (Gustaf Molander, 1932), Hemslavinnor (Ragnar Widestedt, 1933) och Kristin kommenderar (Gustaf Edgren, 1946). På 2000-talet fick dessa filmer en oväntad renässans när distributören Studio S fick en succé med ”Den stora hembiträdesboxen” (fyra filmer), följd av ”Den stora hembiträdesboxen, vol. 2” (sex filmer). Nostalgi, men också en form av upprättelse för en numera bortrationaliserad yrkesgrupp.

Att andra världskriget inte gav så mycket plats åt arbetskonflikter är ganska naturligt, men på 1940-talet fick filmproduktionen en mer seriös inriktning och även mer samhällsmedvetna regissörer, främst bland dem Erik ”Hampe” Faustman, ”den ende som målmedvetet ägnade hela sitt professionella kunnande åt att filmiskt gestalta arbetarklassens villkor” som Rune Waldekranz formulerade det förordet till ”Svensk Filmografi 5”.

Faustmans filmer baserar sig också påfallande ofta på verk av proletärförfattare som Jan Fridegård, Josef Kjellgren, Olle Länsberg och Rudolf Värnlund. När ängarna blommar (1946), baserades på Fridegårds roman ”En natt i juli”, men Karl Fredrik regerar var också en tydlig inspirationskälla. Upptakten med statarna som tvingas flytta från en gård till en annan är nästan identisk med scener från Edgrens film och Sigurd Wallén, svensk films mest hängivna socialdemokrat, spelar än en gång huvudrollen.

När ängarna blommar får betraktas som den första riktiga statarfilmen, en märkligt autentisk bildberättelse om statarlivet på landsbygden i 1920-talets Sverige, där en egensinnig lantarbetare lyckas bygga upp ett klassmedvetande hos sina arbetskamrater genom att bilda en fackförening och strejka för bättre arbetsförhållanden. Att statarsystemet avskaffades 1945 gjorde att filmen blev extra aktuell och bidrog säkert till att den blev såväl en kritiker- som publiksuccé.

Även det fortsatta samarbetet med Fridegård, filmatiseringen av Lars Hård (1948) blev en stor, rentav större publik framgång, men denna gång fann kritiken att huvudrollens (Georg Fant) kärlekshistorier tog loven av romanens budskap om kamplust och solidaritet. Kanske kände Hampe på sig detta redan när han gjorde filmen. När den hade premiär var hans nästa film, Främmande hamn (1948) – baserad på Josef Kjellgrens pjäs ”Okänd svensk soldat” – redan inspelad och i den sparade han inte på det revolutionära krutet. Här var det verkligen sjömanskollektivet som hade huvudrollen. När de har gjort myteri – efter att ha upptäckt att fartyget fraktar tyska handgranater till Francos regim i Spanien – och stämmer upp ”Internationalen” vid en nedskjuten polsk sjömans grav, skapade Faustman en filmsekvens som gått till historien – för både arbetarrörelsen och filmen. Främmande hamn utsågs också till årets bästa film, före filmer av de politiska oskulderna Bergman och Hasse Ekman.

1950-talet blev för Hampes del en berg- och dalbana, konstnärligt sett. Fortfarande var det dock arbetsskildringarna som stod i centrum. Till sjömanslivet återkom han i Ubåt 39 (1952) efter Rudolf Värnlunds pjäs, restaurangköken hade huvudrollen i Restaurang Intim (1950) och Café Lunchrasten (1954). Långtradarchaufförernas ensamma slit stod i fokus i Resa i natten (1955). Hedervärda satsningar men någon stor konstnär blev Faustman aldrig. Dock fanns det hos honom ett politiskt och socialt patos som alltför sällan kommer till uttryck i svensk film.

En annan regissör som då och då återkom till arbetskollektiven som en tacksam miljö är Arne Mattsson, dock utan att ta politisk ställning. Rallare (1947) handlade om järnvägsbyggarnas hårda arbete vid sekelskiftet 1900, Bärande hav (1951) var en hyllning till sjömännens påtvingat kollektiva samarbete till havs och Hård klang (1952) hade det tunga arbetet som stenhuggare som bakgrund. I samtliga fall var det miljöskildringarna som kritikerna främst fäste sig vid, inte arbetarnas sociala situation.

Det var folkrörelseägda Nordisk Tonefilm (1944–1967) som producerade de flesta av dessa filmer men därutöver kom det, för deras del, mest att handla om filmer från svensk landsbygd. Faustmans När ängarna blommar – producerad av Filmo, som ägdes av arbetarrörlesen – visade dock på ett djupare engagemang för arbetsfrågor. 1950-talet blev istället Ingmar Bergmans genombrott; det satte andra spår.

Rune Waldekranz konstaterar också i nyss nämnda förord till ”Svensk filmografi” att ”50-talsfilmen kännetecknades till lika delar av aningslöshet och ointresse för den sociala verkligheten. Även i dess mer ambitiösa produktioner var det estetiska och individualpsykologiska kriterier som utgjorde värderingsgrunderna vid ansatserna till en kvalitetsfilm.”

1960-talet blev väl heller inte så mycket bättre på den punkten – och det är inte mycket som har förändrats sedan dess. Det är den individualistiska inställningen som gäller. Filmreformen och tillkomsten av Svenska Filminstitutet 1963, var naturligtvis det viktigaste som hände detta årtionde, framför allt för att det öppnade upp för en våg av nya regissörer, som Bergenstråhle, Cornell, Grede, Halldoff, Sjöman, Troell, Widerberg och Zetterling. Få av deras filmer tydde dock på något djupare politiskt engagemang, Bergenstråhles Balutlämningen och Made in Sweden samt Sjömans Jag är nyfiken undantagna, men här var det inte arbetarna som stod i fokus. De tog desto större plats i 68-rörelsens många dokumentärfilmer med Filmcentrum som bas, men de hör inte riktigt hemma i den här sammanställningen.

Henning Carlsens filmatisering av Walentin Chorells teaterpjäs Kattorna (1963) är mest intressant för dess ovanligt koncentrerade skildring av ett kollektiv. Sexton kvinnor arbetar på en tvättinrättning och kameran lämnar aldrig rummets fyra väggar. Konflikterna inom gruppen handlar dock aldrig om deras arbetsförhållanden eller löner, de speglar enbart privata problem.

Några spelfilmer med historiskt perspektiv är mer intressanta, Troells Här har du ditt liv (1966) och Widerbergs Ådalen 31 (1969) och Joe Hill (1971). Troells film baserar sig på Eyvind Johnsons delvis självbiografiska svit ”Romanen om Olof” som skildrar hur en arbetargrabb finner sin väg till vuxenlivet, till självinsikt och politisk medvetenhet. Detta sker via en rad olika arbetsmiljöer, bl.a. timmerflottning, ett tegelbruk, ett sågverk och till sist i ett lokstall, där han också engagerar sig politiskt och läser upp sina första kampdikter på föreningsmötena. Eyvind Johnsson betraktas inte riktigt som proletärförfattare, men få har gett ett bättre perspektiv på arbetarrörelsen framväxt. Troells film ger den full rättvisa.

Att Ådalskravallerna 1931 skulle bli till film förvånar inte, det anmärkningsvärda är att det dröjde så länge. Faustman hade planer på en film och Lars Ahlin var kontaktad som manusförfattare, men projektet rann ut i sanden. Det hade säkert blivit en mer provokativ film än Widerbergs Ådalen 31 (1969), som är mer släkt med romantiken i Elvira Madigan än realismen i Kvarteret Korpen. Flera kritiker menade också att han privatiserat kärnan i konflikten, relationen mellan arbetsgivare och arbetare, mellan strejkande och strejkbrytare, genom att ge filmen en rapsodisk och impressionistisk form. Det hindrar dock inte Ådalen 31 från att vara såväl en konstnärlig höjdpunkt för Widerberg som en i det väsentliga sann och minnesvärd historielektion om ett av de mörkaste minnena i arbetarrörelsens historia – och med klar referens till nuet och 68-rörelsen. Sluttexten lyder: ”Jämlikhet har inte förverkligats”.

Widerberg följde upp framgången och det tillfälliga politiska engagemanget med en film om den legendariska svenske agitatorn och gatusångaren Joe Hill, avrättad i Chicago 1915. Den har samma brister och förtjänster som Ådalen 31, men känns mindre angelägen.

Tre år senare kom Vilgot Sjömans En handfull kärlek, en bred familjekrönika förlagd till storstrejkens år 1909. Av 1960-talets regissörer var Sjöman den ende med proletär bakgrund, vilket egendomligt nog inte avspeglas så mycket i hans filmer. Där var han mer engagerad i vågen av sexuell frigörelse. Den sexuella driften spelar också en viktig roll i En handfull kärlek men främst, som Carl Henrik Svenstedt formulerade det i radion: ”handlar den om själva kärnpunkten i den svenska arbetarrörelsen och i hela den svenska radikalismens historia, nämligen frågan om reformism eller revolt, strid eller samtal. (-) Jag hoppas att det här blir en av de mest spridda, sedda och diskuterade svenska filmerna som kommit ut av filmreformens epok (-) för den angår oss och vår historia.”

Så blev det tyvärr inte även om filmen utsågs till årets bästa av såväl Guldbaggejuryn som de svenska filmkritikerna. Socialdemokraterna brydde sig inte. Folkhemmet var redan på plats i det nu borgliga lagomlandet. Därför gjorde inte heller den nostalgiska filmatiseringen av Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad (1976) något djupare avtryck och dessvärre inte heller Lars Molins Bomsalva (1978), trots att den hade direkt verklighetsanknytning med handlingen förlagd till ett stort kraftverksbygge i Norrland. Den fick så dålig publik respons, trots rätt goda recensioner, att man i ett desperat försök visade filmen gratis under någon vecka i Stockholm.

”Förekommer det arbetare på filmaffischen är det uppenbarligen mycket avskräckande” suckade Lars Molin i en intervju. ”Det finns även en annan biopublik, men för att den ska lockas så måste det vara själsliga djupdykningar producerade av Ingmar Bergman.”

Personligen tycker jag mycket om Bomsalva. Det är Molins bästa biograffilm och som få andra handlar den verkligen om ett arbetarkollektiv, här präglat av det tunga arbete som gruvarbete innebär och de faror som det alltid medför. Molin skildrar detta med samma genuina känsla för vanliga människor och deras vardag som han har i sina tv-filmer men samtidigt med klar blick för den alltid ofrånkomliga konflikten mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Men Molin fick rätt om arbetaren som affischnamn. Bomsalva är den sista filmen som verkligen handlar om svenska arbetare som kollektiv. 1980- och 1990-talets filmutbud erbjuder få seriösa försök att skildra svenskt arbetsliv. Lasse Hallströms filmatisering av Ivar-Lo Johanssons novell ”Kvinnofabriken” kunde ha gjort det, men här valde man att göra en komedi av historien om tidsstudiemannen som får i uppdrag att rationalisera arbetet på en textilfabrik med enbart kvinnor. Historien döptes, typiskt nog, om till Tuppen (1981) och handlar mest om hur den töntige kontrollören försöker (och till slut lyckas) få flickorna på rygg genom att ge dem lättare arbetsuppgifter. Satir med frågetecken, komedi med utropstecken.

En nitisk tidsstudieman spelar också en roll i Christina Olofsons och Göran du Rées Målaren (1982), som är en mer seriös skildring av ett kollektiv i en nedläggningshotad fabrik. Tonvikten läggs dock inte på arbetskonflikterna utan på den lite naiva tron på konstens möjlighet att lätta på trycket och tristessen. Monika Tunbäck-Hanson sammanfattade väl kritiken i sin annars mycket positiva recension: ”Man har valt att skildra individer i stället för kollektiv, drömmar i stället för ideologier, den inre kampen och ej den yttre. Med sådana mål är det inte underligt att filmen i sitt budskap blir något diffus.”

Carlo Barsottis Ett paradis utan biljard (1991) är intressant eftersom det är en film gjord av en invandrare som med lätt humoristisk blick ser på svenskt arbetsliv och ”den svenska modellen”. Bakgrunden är den våg av italienska arbetare som välkomnades till Sverige efter andra världskriget och som förvånas över välfärden och den låga arbetstakten men saknar vinet i fabriksmatsalen, gemytet och den sociala gemenskapen. En vänlig schablonbild utan udd, tyckte kritiken. Mer socker än salt.

På 2000-talet har jag endast funnit tre filmer där arbetet som sådant spelar en viss roll. Alla med kvinnor i huvudrollerna – tidstypiskt nog – men bara en av filmerna står ut, bara en berättar om dagens klassamhälle.

Kontorstid (2003) – manus: Sophia Fredén, regi: Tomas Alfredson – var väl ett habilt försök att anknyta till Norrtullsligan och skildrar hur nutidens kontorsslavar ställs inför ständiga lönsamhetskrav, omstruktureringar och hot om uppsägningar. Tyvärr saknade filmen både fokus och engagemang; de privata relationerna tog överhanden. Det gjorde de även i Agneta Fagerström-Olssons Järnets änglar (2007), om tre kvinnliga arbetare på järnverket i Luleå som på fritiden sjunger i rockgruppen Black Island Sisters. Även den är politiskt föga engagerad, men bitvis en rätt charmig historia om kvinnor som ”working class heroes”. Atmosfären på en stor industriell arbetsplats är dessutom fint fångad.

Den klart bästa arbetarskildringen från senare år är Gabriela Pichlers Äta, sova, dö (2012) även om den har en individ i centrum. Vilket väl också säger något om den tillagande individualiseringen i samhället. Utan pekpinnar och sarkastisk samhällskritik skildrar Äta, sova, dö ett stycke fattig-Sverige här och nu och det och det är knappast en slump att såväl regissören/manusförfattaren som huvudpersonerna i filmen har invandrarbakgrund. Pichlers föräldrar arbetskraftinvandrade från Balkan på 1970-talet som industriarbetare och städerska och hon arbetade själv under sex år vid löpande bandet i kakfabriken Gillebagaren i Örkelljunga innan hon gick vidare och tog en regiexamen vid Filmhögskolan i Göteborg.

Styrkan med hennes film är att den känns fullständigt autentisk. Raša, amatören Nermina Lukač i huvudrollen, kämpar för att hon och hennes sjukpensionerade far med sönderarbetad rygg ska ha ett värdigt liv i det lilla samhället. Hon sliter med att förpacka salladshuvuden, men blir arbetslös när grönsaksfirman måste rationalisera. På arbetsförmedlingen är man nollställd och handfallen. En jobbcoach vill så väl, men vad kan han göra? Ingen behandlar henne illa, men alla har sitt att tänka på. Inga öppnar sina hjärtan. Ändå är filmen inte pessimistisk. Klassamhället lever kvar men har förändrats och går att förändra. Man sjunger inte Internationalen i filmen, men man vet att Raša inte ger sig. Parollen lever kvar: Upp till kamp!

Det känns lite trösterikt, även när det gäller den svenska filmen. Om arbetets söner har gett upp, så har arbetets döttrar inte gjort det.

(publicerad i december 2018)