Bilar i svensk film

I två tidigare artiklar har Bengt Forslund skrivit om fortskaffningsmedlen tåg och flyg i svenska filmer. Nu har turen kommit till kärror, åk, rishögar – det vill säga bilar.

Trots att automobilen är i stort sett lika gammal som filmkonsten dröjde det ett halvt århundrade innan bilen blev en del av det svenska folkhemmet. Under de tre första årtiondena var fordonet en lyxartikel för vanligt folk. Förutom taxi och åkerier var den förbehållen överklassen och andra välbesuttna. Först på 1950-talet, efter perioder med börskrasch och världskrig, blev bilen en möjlig investering för gemene man.

Att bilar sällan förekommer i filmer från 1910- och 1920-talet har också en annan förklaring. Det var först i slutet av 1910-talet som inspelningar utanför ateljéerna blev vanliga, men fortfarande var kamerorna tunga och otympliga och beroende av stativ. De vevades ju för hand. Inspelning med handkamera var otänkbar och ännu långt in på 1950-talet filmades interiöra bilscener i en stillastående bil i ateljé med landskapsbilden i backprojektion. Först med ljudfilmen och de motoriserade kamerorna, som då behövdes för det synkrona ljudet, blev rörligheten något större.

Tyska Arriflex 35 med 60-meterskassetter lanserades 1937 men kom inte i allmänt bruk förrän efter kriget. Samtidigt vållade de då tunga generatorerna och medföljande ljudbuss andra problem. Kombinationen av motoriserad tystgående och handhållen kamera för 35 mm-film kom inte förrän i början av 1970-talet. Innan dess tog man gärna scener utan dialog med stumkamera och lade på ljudeffekterna efteråt. På det sättet filmade man ofta dramatiska moment som bilolyckor och biljakter. De senare kunde dessutom få större effekt genom att man vevade filmen långsammare. Då gick rörelserna fortare på filmen.

Bilolyckor

Scener med bilar som passerar, som kommer och går, människor som kliver in eller ur bilar och bilfärder som ren transportsträcka, är alla vanligt förekommande på film. De är då en del av vardagen, en del av det naturliga flytet i en berättelse. För att det ska bli intressant måste bilscenen ha en dramatisk funktion och inte sällan handlar det då om en bilolycka, mer eller mindre banal. I en Edvard Persson-film från 1924 kör en Cadillac över några gäss, i andra filmer hamnar man bara i diket. Allvarligare blir det om man kör på någon, t.o.m. dödar någon, men förvånansvärt nog leder detta sällan till några större tragedier. Livet går sorglöst vidare – utom för dem som drabbats. Det är ju sällan om offren som filmerna handlar.

Min första anhalt blir vid några filmer där bilolyckor fått mer påtagliga följdverkningar. Gustaf Molanders Intermezzo (1936) minns man kanske mest som en romantisk kärlekshistoria mellan en världsberömd violinist, spelad av Gösta Ekman (d.ä.), och hans dotters pianolärarinna (Ingrid Bergman) som blir hans ackompanjatris. I grunden är det dock en skilsmässohistoria, som får ett lite väl lyckligt slut när violinistens lilla dotter i slutscenerna springer över gatan för att möta sin far, som hon saknat, och blir påkörd av en bil. Hon överlever och violinisten återvänder till sin hustru och ett idylliskt familjeliv.

I Anders Henriksons beredskapsfilm, Alle man på post (1940) upptäcker man att spionage förekommer vid en viktig vapenfabrik. Löjtnanten vid ett luftvärnsförband får i uppdrag att utforska spionaget och upptäcker att det är hans egen bror som är spionen. Av skam tar han brodern med sig i bilen och kör den utför ett brant stup. Båda omkommer.

I Gatan (Gösta Werner, 1949) låter han huvudpersonen Britt bli påkörd och svårt skadad redan i filmens inledning. På operationsbordet övergår hennes hallucinationer under narkosen i en lång återblick för att sedan sluta med hennes död i sjukhussängen. Det är ett stilgrepp som ger det rätta perspektivet på berättelsen. Varför gick det som det gick? Nyfikenheten är väckt.

Gösta Werner står också för den geniala filmatiseringen av en Stig Dagerman-novell, en kortfilm producerad 1952 för Försäkringsbolagens Upplysningstjänst (filmen strömmas på Filmarkivet.se, länk längst ner på sidan). Werner valde här att följa Dagermans text ord för ord, bildmässigt och genom en saklig, osentimental berättarröst. Det är en enkel berättelse om ett ungt lyckligt par som ser fram mot en biltur till landet i sin vita Opel Super 6 och en lika lycklig familj i en by som skickar sin lilla flicka över vägen för att låna socker hos grannen för förmiddagskaffet.

Redan filmens titel, Att döda ett barn, anger ju vad som ska hända och det är just vardagligheten i detaljerna som skapar den ödesmättade stämningen inför det oundvikliga slutet. I denna film känner man verkligen smärtan hos alla de inblandade. Man ser inte olyckan, man bara hör den. Dunsen, bilen som bromsar. Efteråt är allting försent. En kollision i verkligheten är inte bara ett spektakulärt inslag.

Skuldfrågan är också huvudtemat i Lars Görlings Tills. med Gunilla månd. kväll o. tisd. (1965). Filmen utspelas i ett grått, vintrigt landskap, till stor del i och runt en vit sporttrimmad Volvo Amazon. Ett ungt par, Hans och Gunilla (Sven-Bertil Taube och Helena Brodin), har på natten råkat köra ihjäl en människa. Hans är besatt av bilar och vansinneskör ofta. Olyckan blir en katalysator för deras känslomässiga uppgörelse. Deras relation och självkänsla sätts på prov. Ansvaret man inte kommer undan.

Lars Görling var själv besatt av bilar, körde exklusiva tävlingsbilar och gjorde en poetisk kortfilm om biltävlingarnas mecka, 24-timmarsloppet i Le Mans (titeln är Konfrontationer och den ingår i episodfilmen Stimulantia från 1967). Själv tog han sitt liv – i sviterna av de skador han fick efter en dikeskörning med sin Ferrari. Långfilmen har han själv betecknat som en film om ”bilmänniskan” men den är samtidigt en mycket litterär film med långa dialoger. Det längsta avsnittet utanför bilen äger rum i ett gammalt luftvärnstorn som Hans och Gunilla klättrat upp i. Det kan förefalla slumpmässigt men är nog mycket medvetet. Till skillnad mot instängdheten i bilen är detta en plats i instängd men ändå öppen frihet.

I Agneta Elers-Jarlemans självbiografiska dokumentär Smärtgränsen (1983) ser man aldrig bilolyckan, men hela filmen handlar om den, om hur mycket smärta den har orsakat. Agnetas pojkvän har blivit partiellt förlamad med svåra hjärnskador. På ett ögonblick har deras liv helt förändrats. Hur orkar man leva vidare?

Biljakter

Biljakter av olika slag är ofta förekommande och har blivit schablon i otalet filmer. De förekom redan på 1920-talet, inte minst i amerikansk film, men det är nog Peter Yates Bullitt (1968) med en lång biljakt i San Franciscos branta backar som kan ses som den definitiva stilbildaren. Där, liksom i flertalet dylika filmer, är det polisjakt det handlar om. I sådana jakter förekommer ofta flera polisbilar som möter upp från olika håll. Tage Danielsson gjorde en rolig kommentar till detta i Släpp fångarne loss – det är vår! (1975). Filmen inleds med en två minuters polisjakt som slutar med att biltjuven kör ut i en sjö och kan hämtas av ett 50-tal poliser som för honom till fängelset. ”The End. Så här slutar alla filmer – utom den här”.

I svensk film är det dock få biljakter som gjort större intryck. Ivar Johanssons romantiskt seriösa Åh, en så’n grabb! (1939) har dock sin givna plats. Det är nämligen en film som har bilar i centrum från början till slut. Loffe (Elof Ahrle) är bilmekaniker och körskolelärare och predikar trafiksäkerhet (på stockholmsslang) så man nästan misstänker att filmen är sponsrad av en trafiksäkerhetsorganisation. Det pratas mycket om både bilar, bilvett och bilolyckor, om faran att köra berusad och den avslutande biljakten slutar med en krasch. Den indirekta orsaken till att Loffe får sin slutkyss av Sickan Carlsson!

I en klass för sig står Bo Widerbergs Mannen från Mallorca (1984) som ur bilsynpunkt är intressant då den också är ovanligt bilburen. Huvudpersonerna, Jarnebring (Sven Wollter) och Johansson (Tomas von Brömssen), är två spaningspoliser, varför de till stor del tillbringar sin tid i olika bilar. En vinröd Ford Mustang, Jarnebrings favorit, är en av dem. Kulmen i filmen är när de med en blå Volvo tar upp en avancerad biljakt på den hårt trafikerade Klarastrandsleden och Bo Widerberg gjorde här ingen hemlighet av att han ville ta upp tävlan med Bullitt. Scenen slutar med att Jarnebring skriker till föraren i den jagade bilen: ”Vem fan tror du att du är? Bullitt?”. Till saken hör att även Steve McQueen som polisen Bullitt rattar en Ford Mustang.

Roliga biljakter förekommer också. Roligast är den i Jönssonligan & den svarta diamanten (1992) som kulminerar i en skickligt iscensatt jakt med en radiostyrd leksaksbil.

Roadmovies

En vanlig och ganska valhänt genomförd polisjakt i svensk film återfinner man faktiskt redan 1924 i Rune Carlstens äventyrskomedi Unga greven tar flickan och priset. Den hör samtidigt hemma i den speciella genre inom film som betecknas ”roadmovies”. Där handlar det om en bilfärd, ofta planlös men ibland också mot ett bestämt mål, där man under vägen råkar ut för oväntade möten och händelser. Inte sällan handlar det om flykt och frihetslängtan och episoderna behöver inte samordnas dramatiskt. Som klassiska exempel brukar man nämna Dennis Hoppers Easy Rider från 1969 (där det dock handlar om motorcyklar) och Barbara Lodens Wanda (1970) samt Wim Wenders’ så kallade ”Vägtrilogi”: Med Alice på halsen (1974), Falsk rörelse (1975) och Med tidens gång (1976). De gjorde genren populär på 1970-talet men den existerade långt före dess och här var alltså Sverige tidigt ute.

Unga greven tar flickan och priset med Gösta Ekman (d.ä.) i titelrollen, är en bortglömd men märklig film i sammanhanget. Arbetstiteln var, betecknande nog, ”Bilfilmen; Fort, fortare, fortast”, men det var som sagt bara överheten som hade tillgång till bil på 1920-talet och huvudpersonerna är alla grevar och grevinnor. Det biltokiga unga paret i filmen befinner sig i trakten av Falsterbo och deras dröm är att, emot den bilhatande äldre generationens vilja, delta i en av KAK anordnad biltävling på Gärdet i Stockholm. Jagade av såväl släktingar som polisen tar de sig till Stockholm och vinner tävlingen, men det är färden dit, via Malmö, Lund, Landskrona, Helsingborg, Värnamo, Jönköping, Linköping, Norrköping, Nyköping och Fittja, som är filmens behållning.

Märkligt nog är bilscenerna faktiskt inspelade på dessa platser, ständigt med handfallna poliser hack i häl. I Svensk Filmografi skriver Leif Furhammar att det ”sannolikt är den mest polisförlöjligande svenska film som någonsin gjorts.” Ren slapstick i vissa episoder och manusförfattarnas uppfinningsrikedom kan man inte klaga på. Bilen förändras under pågående färd från vanlig bil till cabriolet, den målas om från svart till vit och förvandlas till såväl en lövdunge som ett hölass. I Fittja hade man byggt upp en 40 meter lång och åtta meter hög bro som rasade samman framför den förföljande bilen.

Konstnärligt sett är dock inte filmen mer än ett habilt hantverk. Carlsten arbetar helt med hel- och halvbilder vilket gör att man inte kommer människorna på livet. Om vi från denna muntra roadmovie förflyttar oss tre decennier framåt i tiden finner vi dock en film av högsta karat, svensk film kanske mest berömda roadmovie, Ingmar Bergmans Smultronstället. Den kom 1957, för övrigt samma år som litteraturens mest kända motsvarighet till roadmovies först gavs ut: Jack Kerouacs ”På väg”. Bilar är inte vanligt förekommande i Bergmans filmer, men i Smultronstället är det onekligen bilen som för handlingen framåt. Även denna gång mot ett bestämt mål. Professor Isak Borg, spelad av Victor Sjöström, ska promoveras till hedersdoktor i Lund och beslutar sig för att tillsammans med sin svärdotter (Ingrid Thulin) bila dit i sin gamla Packard.

På vägen besöker han sin barndoms sommarställe och en plats där hans gamla mor lever, han tar upp några liftande ungdomar och ett grälande par vars bil sladdat och slagit runt. Man fyller på bensin och äter lunch på Gyllene Uttern vid Gränna. Naturliga uppehåll och slumpartade möten vävs samman med Borgs minnesbilder och drömmar. I stora helbilder kan vi följa bilen i landskapet, men interiörscenerna var filmade i ateljé med landskapet projicerat utanför rutorna. Att ingen någonsin klagat på detta vittnar om att man med denna primitiva teknik ändå nådde ett gott resultat.

En flyktigare, mindre helgjuten roadmovie är Lárus Oskarssons Andra dansen (1983) där två ganska omaka kvinnor, Anna (Kim Anderzon) och den tio år yngre Jo (Lisa Hugoson), bägge på drift i samhället, slumpvis träffas och beslutar sig för att bila norrut i Jos lilla rostiga Citroën DS. Det blir en resa utan mål och mening, som även den pendlar mellan dröm och verklighet. Här spelar landskapet en viktig, poetisk roll, i motsats till de ofta tuffa konfrontationerna längs vägen. Senare skulle Ridley Scott göra Thelma & Louise (1991), en film med en inte helt annorlunda premiss men med ett mycket annorlunda slut.

Raggarbilar

Raggarbilar och raggare blev ett begrepp och ett vanligt inslag i film i slutet av 1950-talet och under de två närmaste årtiondena. Det rörde sig alltid om stora amerikanska bilar, som regel med kraftiga V8-motorer, exempelvis Buick, Cadillac, Chevrolet, Chrysler, Dodge, Ford, Oldsmobile, Pontiac med flera.

Med Nicholas Rays Ung rebell (1955) med James Dean som förebild var det faktiskt Olle Hellbom som först tog sig an temat i svensk film. För eftervärlden torde Hellbom vara synonym med de mer beskedliga Astrid Lindgren-filmerna, men 1959 skrev och regisserade han alltså Raggare!, med utropstecken – och med det blivande äkta paret Christina Schollin och Hans Wahlgren i huvudrollerna. Mottagandet blev ojämnt, men den realistiska och tidsmedvetna miljöskildringen fick beröm – ”en sann närbild av en värld som är ny för året” (DN), ”verkligheten som den tyvärr är”(Stockholms-Tidningen) – och den unga publiken kände igen sig.

Gunnar Hellström följde upp trenden med Chans (1962) efter en roman av Birgitta Stenberg, en i mångas tycke rätt spekulativ film om en flicka vars raggargäng inte längre vill veta av henne efter att hon släppts från en ungdomsvårdsskola och liftat hem till storstaden, men den var ändå betydligt bättre än Ragnar Frisks Raggargänget, från samma år, en riktig rövarhistoria i raggarmiljö med Ernst Hugo Järegårds hysteriska desperado som filmens enda behållning – i övrigt ”svensk film på neandertalnivå” (DN) .

En lite udda men i sammanhanget betydelsefull film var läkarparet Elsa och Kit Colfachs privata inlaga, Susanne (1960) en film om en tonårsflicka som hamnar i fel miljö, det vill säga bland raggare. De är förvisso amatörer som filmare; manus, regi, foto (16 mm) och produktion, men deras engagemang i samhällsproblematiken går inte att ta miste på. ”En film av detta slag söker sig till verkligheten, vill mana och förmana. Denna strävan väcker respekt. (—) Primitiviteten i Susanne döljer nämligen charm, en frisk fläkt av upplevt liv” (Jörn Donner, Bonniers litterära magasin).

Med bilen som yrke

Scorseses Taxi Driver (1976) med Robert De Niro är det klassiska exemplet på en film med en yrkesutövande bilist som huvudperson, men en dylik gjordes faktiskt i Sverige redan 1954 då Elof Ahrle spelade taxichaufför i Börje Larssons Taxi 13. Den lär knappast få någon klassikerstämpel, men den är ett hedervärt försök att skildra en vanlig, godhjärtad taxichaufförs vardag med dess olika människoöden i backspegeln. Bortsett från ett taximord med påföljande biljakt i nattligt strålkastarsken är det inte särskilt dramatiskt och många episoder är ren schablon, men den är dock ett bra försök att skildra en yrkeskår i skymundan – trots att alla känner till den.

Redan året därpå fick en annan bilåkande kår sin egen film, Hampe Faustmans Resa i natten, med långtradarchaufförernas tradiga liv i fokus. Även den har sina schabloner, flickorna längs vägen, men de uppvägs av trovärdigheten hos huvudpersonerna (Georg Fant och Sven-Eric Gamble) och i vardagsskildringen med dess rutiner, ensamhet och nattliga tristess. Samtidigt gör detta filmen mer fantasilös än fängslande. Två andra svenska filmer om lastbilschaufförer kom långt senare: Lyckliga skitar (Vilgot Sjöman, 1970) och Klippet (Jan Halldoff, 1982).

I Michael Drukers thriller Passageraren (1996) stjäl en kvinnlig rånare (Amanda Ooms) en taxi, blir ofrivilligt tagen för taxichaufför och får av en slump en cancersjuk främling (Peter Andersson) som passagerare. Det blir en bisarr resa med två vilsna människor på drift i tillvaron, instängda i en luftbubbla. En begåvad debut som gick publiken förbi.

—

För den som är bilintresserad i största allmänhet rekommenderas Ulf Malmros första film på bio, den galna och minst sagt röriga kärlekskomedin Ha ett underbart liv (1992). Den inleds med en svindlande bilfärd genom Stockholm till Centralen redan under förtexterna och sen bjuds det, förutom kärlekstrasslet, på det mesta i bilväg. Det är bilstölder, biljakter, okynneskörningar, vansinneskörningar, prejningar, kollisioner och dikeskörningar. Bilar av de mest skilda slag kommer till användning inkl. militärfordon, taxi, lastbil, pickup och husbil. En stor amerikanare, en röd Chevrolet Caprice, spelar ett slags huvudroll.

Det är värt att notera att få bilfilmer har litterärt underlag. Biljakter och bilolyckor är typiska för just film. De gör sig inte i litterär form. Följaktligen förekommer de påfallande sällan i 2000-talets överflöd på filmade svenska deckare. Den tekniska problematiken, som jag inledningsvis refererade till, spelar också en roll. Svensk film kan inte hävda sig mot den amerikanska när det gäller de nödvändiga ekonomiska resurserna för att spekulativt gestalta bilolyckor och biljakter. Dessutom handlar det numera oftast om datorgenererade bilder, vilket gör att all realism försvinner. Effekter må upplevas men de engagerar aldrig.

(publicerad i februari 2021)