Tåg i svensk film

Tåg och tågscener har varit populära inslag i film genom hela filmhistorien. Redan en av Louis Lumières första filmer visar ett tåg som anländer till en station och det är ett otal filmer som börjar just med ett tåg och någon som stiger av.

En berömd western, John Sturges Bad Day at Black Rock (1954) med Spencer Tracy, fick i Sverige heta En man steg av tåget och det finns en mängd filmer, som den titeln kunde passa in på – inte sällan med en slutbild där mannen ger sig av med samma transportmedel. Ett svenskt exempel är Jan Troells första spelfilm, novellfilmen Uppehåll i myrlandet (1965) där bromsaren Kvist (Max von Sydow) kliver av malmtåget för att välta ett flyttblock han länge retat sig på. Och helst ska det förstås som i dessa filmer vara ett ånglok, bildmässigt och dramatiskt så mycket tacksammare.

Mycket kan också hända under själva tågresan. Man träffar oväntat på någon, man samtalar och råkar ofta i gräl i en tågkupé, en tågtunnel kan ha sin skrämmande effekt. Hitchcock har mer än en gång haft en tågresa i centrum och Ingmar Bergman har påfallande ofta tåg och tågresor i sina filmer. Jag skall återkomma till detta, men låt mig först peka på en väsentlig detalj som har med filmens väsen att göra, tågresan som roadmovie, framåtrörelsen och bilderna som hela tiden växlar. En av Gösta Werners bästa kortfilmer heter just Tåget (1947) med underrubriken En film om resor och jordbundenhet. Filmen (som går att se på Filmarkivet.se) försöker fånga essensen i en tågresas tjusning där också järnvägsspårens linjespel och ledningstrådarnas ornamentering får sin plats. Mer personlig och poetisk i samma genre är Jan Troells kortfilm Sommartåg (1962), om en liten pojkes upplevelse av en resa med lokaltåget genom det skånska landskapet.

En tågstation med järnvägshotell kan också ge en stark närvaro av tåg. I Hasse Ekmans Ombyte av tåg (1943) möts två barndomsvänner av en slump när de ska byta tåg. De beslutar sig för att stanna på hotellet och i växelvisa tillbakablickar berättas deras historia men, som Leif Furhammar formulerat det, är ”det som fäster sig i minnet de vemodiga scenerna från det tillfälliga mötet på järnvägsstationen.” Tågen som passerar i bakgrunden, röken från ångloken som sveper in som en dimma.

En tågresas instängdhet är också en tacksam miljö för jakten på en mördare. Den flerfaldigt filmatiserade Agatha Christie-romanen ”Mordet på Orientexpressen” är ett typexempel, och Hitchcocks En dam försvinner (1938) är en annan klassiker som inspirerade Rolf Husberg när han gjorde Främlingen från skyn (1956). I sin essä ”Brottsplats: Folkhemmet” i ”Svensk filmografi 5” utnämner Klas Östergren filmen till ”en av decenniets i särklass bästa filmer i thrillergenren”. Arne Mattsson lyckades mindre väl i Mördaren – en helt vanlig person (1967), manussamarbetet med Per Wahlöö och Maj Sjöwall till trots.

Korta men minnesvärda tågscener finns också i Vilgot Sjömans Älskarinnan (1962), i Troells Här har du ditt liv (1966), om arbetet på ett lokstall, och i Bo Widerbergs Joe Hill (1971). Till de få filmer som haft tågresor som ramhandling hör Birgitta Svenssons Inter Rail (1982), om tågluffande tonåringar, samt Peter Dalles Skenbart (2003), om en minst sagt bisarr tågresa till efterkrigsårens Berlin, men den första var Bergmans Törst (1949) och det torde inte finnas någon svensk regissör som haft fler tågscener i sina filmer.

I intervjuboken ”Bergman om Bergman” förklarar han varför: ”Min morfar var trafikingenjör och byggde Södra Dalarnas Järnväg. Han var ganska glad i tåg så han byggde sig en kåk på halva sträckan och tåget gick tvärs över tomten. […] Jag kommer ihåg att jag satt i knät på honom; han hade stort skägg och stärkkrage och var förlamad i bägge benen. Han tittade på klockan och så kom det då tuffande fyra tåg i vardera riktningen och så stannade de vid den lilla stationen Duvnäs och tog igen sig. Min barndom är interfolierad med tåg […]. De där heta järnvägsskenorna på sommaren och smultronställena vid banvallen.”

Ibland hände det att han fick åka med lokföraren. Filmen Eva (1948), som Gustaf Molander regisserade efter Bergmans manus, inleds med minnesbilder av en tragisk händelse när en 12-årig pojke klättrar upp på ett lok tillsammans med en blind flicka vilket leder till hennes död när loket börjar rulla. Året därpå regisserade Bergman själv en film, Törst, där en lång tågresa från Basel till Stockholm via Tyskland efter kriget ramar in filmens handling.

Framträdande tågscener förekommer också i En lektion i kärlek (1954), Kvinnodröm (1955), och Tystnaden (1963). ”Det går en fruktansvärd massa tåg igenom mina filmer. Tåg är bland det roligaste jag vet”, säger Bergman i en intervju gjord av Jörn Donner, och självklart förekommer det också en tågscen i det manuskript om hans barndom i Vårroms som sonen Daniel regisserade, Söndagsbarn (1992). Inledningsbilden: en man, fadern, stiger av tåget.

Som den främsta svenska tågfilmen skulle jag dock vilja framhålla Anders Henriksons Tåg 56 från 1944. Man brukar säga att ju flera kockar, desto sämre soppa, och det är många som är inblandade i filmens manuskript (två olika förlagor och två manusförfattare, läs mer under ”Kommentarer” på filmens post i databasen), men det händer också att detta kan berika en historia. I botten låg dels en dansk roman, ”Lokomotivet” av Emil Bønnelycke, och dels en pjäs av Herbert Grevenius vilka därefter sammanfogades och bearbetades i omgångar av Grevenius, Bengt Idestam-Almqvist (filmkritikern ”Robin Hood”) och Barbro Alving (”Bang”), samt slutligen av regissören vid inspelningen. Det som gör filmen betydelsefull i just det här sammanhanget är att det verkligen handlar om tåg i sin funktion som tåg, om en äkta järnvägsmiljö (Krylbo) med järnvägsfolk och lokförare i vardagligt arbete.

Upptakten känns rysk, bildmontaget är närmast dokumentärt och det kan vi nog tacka Robin Hood för. Han skrev bildmanuset till detta och scenerna kring ånglok och lokstallar har stark atmosfär i sin detaljrikedom. Den vardagsrealismen sätter också sin prägel på människoskildringen där såväl Henrikson som Hugo Björne fyller sina lokförarroller med tyngd och auktoritet. Detsamma gäller Aino Taube som Henriksons hustru, även om just denna roll har sina melodramatiska sidospår. Som helhet är dock Tåg 56 en filmberättelse man än i dag kan se med behållning.

(publicerad i maj 2018)