Det är ohyggligt, och ohyggligt roligt

I serien En film i fokus berättar skribenter om en film som på något sätt gjort intryck på dem, denna gång har turen kommit till Emma Gray Munthe och Skammen

För några år sedan fick jag jobbet som konstnärlig ledare för Bergmanveckan på Fårö, och samtidigt som jag var eld och lågor var jag precis i början också någon liten promille tveksam. Det blir lätt så när man varit på Bo Widerberg-startade Lilla Filmfestivalen i Båstad nästan varje år sedan 1997. Sålt och rivit biljetter, poppat popcorn och sett en väldig massa filmer där, samt så småningom varit konstnärlig ledare för festivalen i några år.

Då har man hört, sett, läst och tyvärr slentrianmässigt själv sagt, ett antal drapor om Ingmar Bergman och hans teatralitet, om hans navelskåderi, och en oändlighetsåtta av historier om Widerberg vs Bergman och deras filmer samt olika sätt att jobba – där den senare aldrig kom ut som vinnare. Lägg till det en flod av gjorda intervjuer med unga filmare som nästan allihop siktat mot det Widerbergska och uttalat sprungit i rakt motsatt riktning från vad de tänkt är det Bergmanska. Då skaver det lite att gå över till vad som vid det laget känns som snudd på fiendeland – trots att man själv faktiskt har hållit Bergman som en av våra största ända sedan filmvetenskapen. 

Av någon anledning blev Skammen (1968) i alla fall den första Bergman-film jag valde att se efter att ha tackat ja till jobbet. Det var första gången jag såg den. Jag hade fått för mig att den inte var så bra, var någon slags mellanfilm. Och hade den inte fått en hel del skäll? Sedan ställde Skammen, mer än någon annan Bergman-film jag sedan såg – eller såg om i nytt jobbljus – allt jag dittills tänkt om Bergman på huvudet.

I Skammen har ett musikerpar – Liv Ullmanns Eva och Max von Sydows Jan – dragit sig undan till en avlägsen ö som ligger i utkanterna av ett krig som kommer närmare och närmare. Det har pratats om landstigning i flera år, men vardagen fortsätter. När man stöter på vänner och bekanta pratar man om kriget, åker man till fastlandet finns militärer överallt, någon har en syster som evakuerats till ett läger. Rapporterna kommer dagligen på radion, om man har någon. Evas och Jans radio är trasig. Det är ändå bättre att inget veta, menar Jan.

De två är ”vanliga” människor, andra än den sort man lätt förknippar med Bergmans filmer. I filmens allra första scen kliver Eva upp med öppen pyjamasskjorta, sätter upp håret i en snodd innan hon slamrar runt lite i köket för att fixa frukost. Det är en helt osensuell nakenhet, den är vardaglig på ett sätt man än i dag sällan ser. De pratar om vardagliga saker, som visdomständer och telefonräkningar. Det är långt ifrån teatralt, dialogen långt ifrån upphöjd.  

Just vardagligheten är en stor del i varför Skammen känns i hela kroppen. Den gör att den lågintensiva skräcken och förvirringen av det krig Jan och Eva först rör sig i utkanterna av, och sedan befinner sig mitt i, går att ta på och förstå. Lungorna blir mindre. Barnteckningarna på väggarna i den skolbyggnad de under brutala former blir förda till, förhörda och torterade i gör det mer verkligt. Otäckare.

När jag sett färdigt filmen var jag lite förvirrad. Vad var det egentligen den hade blivit utskälld för? Den är ju ett mästerverk, en av Bergmans allra bästa?! Vad hade varit problemet? Detta, visade det sig: delar av den dåtida vänsterrörelsen (med författaren och aktivisten Sara Lidman i spetsen) ville att Bergman skulle ta ställning i Vietnamkriget, och påstod att han i Skammen gjorde sig skyldig till relativism när han verkade mena att båda sidor i filmens krig var lika dåliga. (”Naturligtvis är filmen inte beställd av Vita huset. Men den för USA-administrationens talan skickligare än denna kunde drömma om”, skrev Lidman) Det Bergman i stället gjorde var att ta ställning mot krig överhuvudtaget. I Skammen visar han en absolut empati med dem som drabbas av krig, och en absolut känsla för hur lätt vi människor gradvis skulle tappa vår mänsklighet om vi hamnade i ett – och slutet måste vara ett av filmhistoriens mörkaste. Det, och hela filmen, är som en nattsvart mardröm.

Och ändå var det Skammen som mer än komedierna och hans egna texter fick mig att förstå hur rolig Bergman var.

Det börjar någonstans när Hans Alfredson dyker upp på ett hörn, när Jan och Eva besöker hans butik för att köpa vin under bordet. Hans figur har blivit inkallad och ångesten sipprar ur honom, lika tät som den i slutet av Hair (Milos Forman, 1979). Han pratar om att han inte kommer att bli saknad av någon, utom möjligen av kvinnan som kommer då och då och städar, kokar kaffe ”och så ligger vi med varandra.” I nästa andetag säger han att han har ont i en fot, och då kan han väl inte behöva vara med i krig? Huvudsaken är väl att man visat sin goda vilja? Det krumelurigt roliga av att överhuvudtaget sätta Alfredson i den här rollen gör att ångesten känns ännu mer.

Sedan har vi scenen som är något av det roligaste som överhuvudtaget spelats in i Sverige: när Jan och Eva i panik ska fly från sitt hem och slänger in saker i bilen.

Eva: ”Har vi någon mat med oss?”

Jan: ”Hönsen!”

Eva: ”Vem ska ta livet av dem då? Tror du att jag gör det?”

Jan: ”Om vi kunde skjuta dem!”

Eva: ”Vem skjuter höns?”

Jan: ”Ja, jag nackar dem inte, det säger jag bara.”

Eva tar tag i en höna och håller den i från sig så att Jan kan sikta.

”Nej, skjut inte mig!”

Hon sätter ner den igen.

”SKJUT DÅ!”

Jan skjuter från en meters håll och missar. De ger upp hela projektet, Eva stampar mot bilen.

”Åh, gud jag är så trött på dig så jag kan dö”.

Första gången jag såg Skammen spolade jag den här scenen fram och tillbaka och skrattade så jag grät. Sekunderna efter ligger det drivor av döda människor utmed vägen där Jan och Eva kör, hönslösa. Välta vagnar, brinnande hus, en död liten flicka på marken. Man tappar luften.

Och så har vi scenen där en helt och hållet likgiltig läkare går omkring bland tillfångatagna och torterade människor för att bedöma deras skadeläge. Pekar på döda som ska bäras ut, ser till att en axel som dragits ur led på en man hamnar rätt. Läkaren klappar honom sedan lite på armen och säger:

”Låt nu bli att spela tennis på en vecka”.

Det är ohyggligt, och ohyggligt roligt. Skammen var en nyckel som gjorde att jag kunde se humorn också i Bergmans mörker. Den gav mig en ny Bergman, och det är jag väldigt glad för.

(publicerad i mars 2021)