En utskälld film fyller 70

För 70 år sedan gjorde en av Sveriges mest hyllade filmskapare sitt mest bespottade verk. Martin Degrell frågar sig om det är dags för en omvärdering av Hasse Ekmans Dårskapens hus (1951).

1951 protesterade föreningen Sveriges Filmproducenter mot den ökade nöjesskatten genom att under ett halvår inte göra några svenska ateljéproduktioner utöver reklamfilm. Det så kallade filmstoppet tvingade landets kanske mest produktiva filmkreatör, Hasse Ekman, att pröva något nytt. Under det gångna decenniet hade han varit inblandad i över 20 spelfilmer och hans sprudlande kreativitet skulle inte sättas på sparlåga på grund av något så värdsligt som en branschkonflikt.

Men hur ska man göra ny film när all produktion ligger nere? Ekman fick en briljant idé. Eftersom han i egenskap av manusförfattare, producent och regissör hade kontroll över flera av sina filmer kunde han med hjälp av existerande material konstruera en helt ny historia – i klipprummet. Med en hel katalog av tidigare färdigställda filmer till sitt förfogande skapade Ekman ett slags kollagefilm, ett lekfullt lapptäcke av disparata scener endast löst sammanhållna av en berättarröst (Ekman själv) som gav de gamla bilderna en ny nonsenshandling. Rappa dialoger, laddade möten och fartfyllda sekvenser från originalfilmer som Första divisionen (1941) och Fram för lilla Märta (1945) rycktes glatt ur sina sammanhang och bildade nya absurda situationer. Totalt använde sig Ekman av sjutton av sina filmer för ändamålet.

Filmen fick titeln Dårskapens hus, och försågs med en humoristisk prolog – det enda nyfilmade materialet – som lät berätta att arkeologer i framtidens Stockholm grävt fram fragment av den erkände regissören Hasse Ekmans filmer, och nu klippt samman dem på ett sätt som man antog representerade filmskaparen på bästa sätt.

Ekmans experimentella tilltag var inte så populärt, varken bland kollegor eller kritiker. Filmen möttes av omdömen som kan sägas löpa från road förvirring till blint raseri. Längst gick troligen kritikern Nils Beyer, som melodramatiskt menade att Ekman “skurit halsen av sig själv som skapande konstnär”. Särskilt Ekmans skådespelare ansågs av många skandalöst behandlade, och Teaterförbundet hotade till och med med juridisk process mot filmen.

Den komiska prologen där det tokroligt ihopklippta materialet får sin förklaring blir alltså – omedvetet – ett slags metakommentar om utmaningen med att placera och förstå material i dess rätta kontext: filmens framtida arkivarier lägger pussel av Ekman-fragment, de fogar samman spår av upphittade filmer på ett vad de tror lämpligt sätt, bara för att få samtidens, alltså 1950-talets, faktiska tittare att rasa.

Reaktionerna vid premiären säger också något om hur före sin tid filmen var. Idag framstår Dårskapens hus tydligt som både en hyllning till och kärleksfull parodi av Ekmans tidigare filmer; därtill en lek med filmmediet, en uppvisning i vad kreativ klippteknik kan åstadkomma. 2021 är vi vana vid att remixade och dekonstruerade klipp får ny kontext av finurliga redigerare – se till exempel satiriker som Johan Söderberg och Vic Berger – och vår förståelse och tolerans för dylika experiment är relativt stor. Men 1951 sågs det som bäst som ovärdigt, som värst en skymf – inte minst med tanke på att Ekmans senaste film innan detta var den hyllade Flicka och hyacinter (1950).

Intressant nog tycks det än idag råda något slags konsensus bland Ekmankännare att filmen är ett otvetydigt haveri, en plump i protokollet, i de fall den inte skyndas förbi. I Leif Furhammars standardverk “Filmen i Sverige” (1998) konstateras diplomatiskt att filmen är “förmodligen femtiotalets mest utskällda svenska produkt”, och i Mikaela Kindbloms biografi från 2021, “Hasse Ekman: Dandyn i drömfabriken” kallas filmen ett “raffinerat självskadebeteende” och Kindblom undrar varför ingen stoppade Ekman från att göra den.

Det är ett strängt omdöme. Dårskapens hus är en lättsam bagatell, inget helgerån. Från ett filmhistoriskt perspektiv är den ganska intressant, och saknar motsvarighet i sin samtid. Man hade till och med kunnat föreställa sig att beundrare av Ekman kunde roas av detta pärlband av klipp från regissörens alla filmer, tokigt sammanfogade för att skapa något som påminner om den gladanarkistiska crazyhumor man hittar hos bröderna Marx. Men dess rykte tycks skrivet i sten. Kanske är det dags att ändra på det lagom till 70-årsjubileet?

(publicerad i juli 2021)