Filmen och makten att förändra

Vi bad Mikaela Kindblom titta på svenska spelfilmer som, eventuellt, har lyckats påverka samhället.

Kan film förändra våra liv? För den som älskar film är svaret ja. Och självklart skulle både du och jag kunna svara ingående på frågan, om följdfrågor ställdes såsom: Vilka filmer gjorde intryck på dig när du var barn? Vilka filmer har du sett om, många gånger, och varför?

Men nu skulle den här artikeln inte handla om mig eller filmerna i mitt liv. Jag fick ett uppdrag att skriva om de spelfilmer i svensk filmhistoria som haft makt att förändra. Och det verkade ju både roligt och lätt, vid en första anblick.

Men vad menas egentligen med en film som ”har makt att förändra”? En film har ju ingen makt att förändra någonting. En film är en njutningsprodukt, en kommersiell vara, ibland ett personligt uttryck och ännu mer sällan ett konstverk.

Film är som godis, eller som alkohol. Vad var det Martin Scorsese sa? Att det enda receptet mot film är mer film. Film har alltså makten att få mig att se mer film. Kanske har den inte någon annan makt. Men om vi leker med tanken? Vad kan spelfilmen förändra, på ett samhälleligt plan, på ett sociopolitiskt plan. Låt oss göra några nedslag i den svenska filmhistorien.

Ingeborg Holm, Victor Sjöströms film från 1913, har beskrivits som den första svenska filmen som påverkat samhällsutvecklingen i vårt land. Ingeborg Holm, hustru, mor och småföretagare, förlorar allt i snabb följd: sitt levebröd, sitt hem, sina barn, sitt förstånd. Den är ett tidigt exempel på vad som brukar kallas debattfilm och sägs ha lett till att en humanare fattigvårdslag klubbades igenom 1918.

1940-talet var ett decennium rikt på debattfilm. Jag tänker exempelvis på tre filmer om prostitution som alla råkade ha premiär under 1943: Kungsgatan (regi: Gösta Cederlund); Anna Lans (regi: Rune Carlsten), där Frälsningsarmén framträder som den unga prostituerades räddande ängel; och Sonja, (regi: Hampe Faustman), där en gift kvinna försöker dölja att hon en gång varit prostituerad. Dessa filmer ställde på olika sätt frågan om hur de kvinnor som ”fallit” skulle kunna återvända till samhället. Men påverkade de i verkligheten de kvinnor som prostituerade sig i folkhemmet?

Och jag tänker på Hets (1944) i regi av Alf Sjöberg och med manus av nykomlingen Ingmar Bergman. Filmen väckte högljudda protester från skolvärlden, men när skolaga till slut förbjöds 1958 kan man knappast kalla det för Hets förtjänst. Dessutom var det ju så att medan lärarkåren dundrade på sjönk det grundproblem som Hets belyste undan i skuggorna, nämligen samhällets tysta medgivande och vid-sidan-om-tittande när maktmänniskor missbrukar sin makt.

Det har alltid fascinerat mig hur opolitisk den svenska spelfilmen är, hur lite den vågar ta tag i allvarliga samhällsproblem, alltså göra sig till en maktfaktor i kampen om förändring i vårt samhälle. Det är som om spelfilmen med en lättnadens suck lämnat över den rollen till dokumentärfilmen.

Jag tittar på några filmer från 1960-talet och blir besviken eftersom de fokuserar på hur individens frihet hamnar i klinch med samhällets institutioner. Vilgot Sjömans 491, från 1961 och Lasse Forsbergs Misshandlingen (1968) är två exempel.

Poängen med Hets och även Kungsgatan, var ju att individen sågs som en representant för en större grupp som utsattes för maktövergrepp.

I slutet av 1900-talet drabbades Sverige av en lång rad samhällsproblem, brott och katastrofer: Palmemordet, Estoniaförlisningen, den misslyckade integrationen av nya svenskar och den ökande klyftan mellan fattiga och rika. Men mycket lite av detta syns i det sena 1900-talets svenska spelfilm.

Men några filmer står ut: Kjell Sundvalls film om Palmemordet, Sista kontraktet (1998), en av mycket få spelfilmer som tagit upp detta svenska trauma.

Jag tänker också på två filmer av Klaus Härö. Elina – som om jag inte fanns (2003) berättar om hur finsktalande barn i Norrbotten förtrycktes av det svenska skolsystemet under folkhemsepoken. I den spelar Bibi Andersson en kuslig kvinnlig version av Stig Järrels Caligula i Hets. Senare gjorde Härö Den nya människan (2007) om en annan av folkhemmets stora skamfläckar: tvångssteriliseringarna.

Det tycks mig som om Sundvall och Härö har varit relativt ensamma om att ha gjort spelfilm om de mörka fläckarna i vår historia. Vi har ingen tradition i svensk film av visselblåsarfilmer och vi har ingen svensk Ken Loach, som envist och med en dåres besatthet, gör spelfilm efter spelfilm om nutida samhällsproblem.

Helt mörkt är det ju inte. När Lukas Moodyssons anti-traffickingfilm Lilja 4-ever kom 2002, verkade det vara en film med makt att förändra. Den visades både i riksdagen och som skolbio – men vad förändrade den?

Där är jag framme vid den springande punkten, den som tycks vara så svår att hantera: frågan om empati.

För berättelsen om Liljas helvetesvandring låser mig obarmhärtigt fast vid hennes perspektiv. Den slungar oss båda, hon och jag, in i ett tillstånd av maktlöshet. Och hur, exakt, kommer min empati att rädda Lilja? Hade det inte varit bättre om Moodysson hade gjort en film om torskarna, om de som så grymt och samvetslöst köper en ung kvinnas kropp?

Film har ingen makt att förändra någonting. Allt vi kan hoppas på är att få lite förståelse för andras erfarenheter och upplevelser. Film är en empatimaskin, som filmkritikern Mark Cousins så vackert sa. Ja, så är det nog ofta, och ett starkt skäl till att så många av oss vill se film, inte bara spelfilm utan all sorters film. Men räcker det? Och vad kan vi egentligen kräva av den svenska spelfilmen?

Filmer görs av en uppsjö av olika skäl. Filmskaparna kanske har en agenda, en vision, en politisk vilja, men de kan inte bestämma vilken effekt deras film ska få på oss, i publiken. Där hittar jag trots allt något som jag kan hantera, och som jag tror på väldigt mycket: min makt att påverka som publik.

Filmernas förmåga att förändra beror, när allt kommer omkring, på hur vi ser på dem och bemöter dem, och hur vi väljer att ta dem till oss.

(publicerad i mars 2022)