Försvara kullen

Vad är mest störande på film? Är det ett flaxigt narrativ, dåliga skådespelarinsatser eller att röntgenbilderna på akuten är spegelvända? Karin Svensson tittar närmare på detaljerna som kan förpesta bioupplevelsen, men hittar också filmer där det blev rätt.

På ytan var det ett harmlöst uppdrag: jag skulle recensera en svensk romantisk komedi. Folkkära skådespelare + lättsamma pinsamheter i trivsamma miljöer = fredagsmys på burk med potentiell miljonpublik. Men en liten bit in i första akten hände något som fick mig att kippa efter andan i biostolen. En av huvudpersonerna klev på buss 66 mot Sofia, från hållplats Klippgatan – för att åka till Jakobsberg.

Denna Stockholmsbuss går nämligen absolut inte till Jakobsberg. Den kör fyra hållplatser i motsatt riktning, sedan tar linjen slut. För majoriteten av biopubliken har bussfusket förstås ingen betydelse, men för mig, som bor 50 meter från 66:ans ändhållplats, var det ett fel som inte gick att förlåta. Det som irriterade mig mest var att det så lätt hade kunnat bli rätt, om bara filmskaparna hade använt busshållplatsen på andra sidan gatan. Därifrån går 66:an till Stockholm Södra, där man kan ta pendeltåget till Jakobsberg. Inget av detta skrev jag om i min recension av Tills Frank skiljer oss åt (Leif Lindblom, 2019). Jag insåg redan i biografen att allmänintresset för feldragna busslinjesträckningar i Sofia församling är lågt (kanske med undantag för de drygt 40 000 andra personer som också bor där).
Men inombords kokade jag.

I den utmärkta BBC-podden ”Kermode & Mayo’s Film Review” kallas det här fenomenet för ”the smallest hill I’m willing to die on”. Begreppet har militärhistoriska rötter – den lilla kullen som skulle försvaras till varje pris – och står för sådant som vi är beredda att gå i döden för, bildligt eller bokstavligt, oavsett hur trivialt och meningslöst det kan verka för andra. Som att busslinjer i filmer ska ha korrekt sträckning. Filmkritikern Mark Kermode och programledaren Simon Mayo uppmanar sina lyssnare att skriva in och berätta om filmögonblick som retat gallfeber på dem, på grund av högst personliga käpphästar. Bland de upprörda lyssnarbreven finns rymdforskaren som undrar varför Sandra Bullock har sexiga underkläder och inte använder astronautblöja i Gravity (Alfonso Cuarón, 2013), och biologinörden som upprörs över att skurken Thanos kallar Spiderman för insekt – han ska självklart klassas som spindeldjur – i Avengers: Infinity War (Anthony Russo, Joe Russo, 2018).

Jag ställer en fråga i mitt Facebookflöde om vad vänner och bekanta irriterar sig på i filmer, utifrån sina egna specialkunskaper och intressen, och det är som att se en damm brista. Illustratören som lider när mästertjuven rullar ihop den antika oljemålningen med den målade sidan inåt (”detta skulle förstöra målningen fullständigt, jag skär tänder av frustration när jag ser det”). Lumpartelegrafisten som upprörs när det knackas Morsekod på väggar (”hur skiljer man på en lång eller kort knackning?”). Den ärrade författaren som irriterar sig på filmer där författare ”bara skriver och skriver utan att någonsin köra fast.”

Kommentarerna flödar in, snart i ett mer diffust klagoregn om taffliga dialekter, oslipade glasögon (”det syns på blänket”) och brunhåriga föräldrar som får blåögda barn. En före detta redaktör på en filmtidning berättar om läsarna som hörde av sig med klagomål av typen ”Bilen i scenen är en Chevrolet -57, men motorljudet är från en -58! En helt overklig film som bara inte gick att uppskatta!”

Ett irritationsmoment som har fått en del uppmärksamhet på senare år är felanvända fågelläten – fåglar från andra kontinenter som plötsligt dyker upp på den svenska landsbygden. Jag ringer upp Niklas Aronsson, redaktör för tidskriften Vår Fågelvärld för att få ett konkret exempel. Han berättar om när han tittade på Änglagård – tredje gången gillt (Colin Nutley, 2010) och plötsligt kunde höra sången från en östpivi, en nordamerikansk fågel som ser ut ungefär som en flugsnappare.

– Och i några Wallanderfilmer så hade de dille på att lägga in spillkråkeläten i varenda scen. Det var det ju ingen annan som noterade men jag blev helt tokig, var man än befann sig någonstans så satt där en spillkråka. Och det är ju inte någon speciellt vanlig fågel, det är en riktig skogsfågel, säger han.

Vissa yrkes- och intressegrupper har mer omfattande kritik än andra. Läkare verkar vara en särskilt misshandlad skara, med slarviga sjukvårdsskildringar och medicinare som glatt lämnar ut konfidentiell patientinformation till alla som frågar. Monitorer som inte är inkopplade, knasigt utförd hjärt- och lungräddning, röntgenbilder som sätts upp bakochfram – trots att var och varannan film utspelar sig på sjukhus verkar det inte finnas någon kvalitetskontroll. Tolv års utbildning, och detta är tacken.

Men att vara filmare är inte heller så lätt, att med artificiella medel försöka skapa en värld som känns helt verklig, där alla detaljer känns trovärdiga, ofta med alldeles för små resurser och för lite tid. Att fuska ingår i jobbet.

Många skådespelare strävar också efter att hamna så nära verkligheten som möjligt. När Alicia Vikander skulle tala japanska – ett språk som ofta manglas sönder av västerländska filmstjärnor – i Netflixfilmen Earthquake Bird (Wash Westmoreland, 2019) nöjde hon sig inte med att memorera stavelserna i sin treminutersmonolog. Hon ville förstå kulturen bakom orden.

– Jag kunde inte bara låta någon läsa upp manuset och härma orden, för jag vill ju förmedla något mer. Jag var tvungen att förstå vad hon säger och varifrån hon säger det. Engelskan och japanskan har inte samma signaler eller ord för att beskriva känslorna som jag ville förmedla. Jag tog hjälp för att förstå varje ords valör och hur meningsbyggnaden fungerade, så att jag kunde betona rätt ord och fatta hur de tänker, berättade Vikander när vi sågs på en filmfestival i London.

Under 2010-talet blev ’representation’ ledordet för många filmpolitiska insatser. Bekymrade röster höjdes för att den svenska filmen inte speglade det svenska samhället, att kvinnor, sexuella minoriteter och etnisk mångfald behövde få synas mer. Som vildvittrorna skriar i Ronja Rövardotter: ”Syns inte – finns inte!” Kanske har irritationen över småsakerna med detta att göra: längtan efter att få se sig själv på filmduken, sedd och bekräftad, utan slarviga fel och förenklingar. Varje människas identitet utgår från en helt egen palett av specialintressen och kunskaper – till synes oansenliga kullar (eller busslinjer) som vi är beredda att försvara med våra liv som insats.

(publicerad i januari 2021)