Hallo Stupid! Hallo Baby!

I serien En film i fokus berättar skribenter om en film som på något sätt gjort intryck på dem. Denna gång har turen kommit till Isabella Kubitsky Torninger och Hallo Baby.

Det var i hyllan ”Finsmakare” på Casablanca – videobutiken tillika kulturinstitutionen med charmigt bad manners – jag fann den. Ett färgglatt omslag i svart, gult och blått med stora, glansiga rosa bokstäver. Ett ”a” i stället för ett ”e” i filmtitelns första ord. Lekfullt, livslust(igt), inbjudande. Jag lånade filmen och strosade hem, längs ett sommarbullrigt Sveavägen.

Hallo Baby (Johan Bergenstråhle, 1976) hade jag ej hört talas om. Även Marie-Louise Ekman klingade obekant. Men när jag efter en googling upptäckte att det var hon som spelade huvudrollen – i en film som hon i hemlighet skrivit manus till – blev jag nyfiken. Jag googlade vidare. Blev ännu mer förtjust. Hon målade ju tavlor? Som jag? Dessutom var hon stencool i intervjuer där hon, tillbakalutad både i sitt kroppsspråk och sina ofriserade och kärnfulla svar, tog ner de (främst manliga) intervjuarna på studio-jorden. Kanske kunde denna film ge den skjuts av inspiration som jag – 21 år gammal – sökte där och då? Hoppa(de)s!

Ekmans självbiografiska film skildrar en kvinna från stökig barndom med en excentrisk, alkoholiserad pappa till exhibitionistiskt liv som konstnär. Mot fonden av sin (i verkligheten) ex-man Carl-Johan De Geers scenografi, rör sig Ekman i uppseendeväckande utstyrslar i olika miljöer där vartenda hörn har ett liv. Hennes min är nollställd, nästan som en kvinnodocka samtidigt som hon är allt annat än passiv. Kanske är hon ett sobjekt (subjekt + objekt)? Filmens flickrumsestetik kan kopplas till den gurleska (girl + burlesk) estetiken som poeten Anna Hallberg beskriver som ”sockersöt, aggressiv, lynnig och listig. Men framför allt är den full av kraft”. Det stämmer bra på Hallo Baby som bejakar, rör upp och lekfullt undersöker gjutna könsrolls- och folkhemsformer.

Filmen hade premiär i januari 1976, när det feministiska nätverket Grupp 8 ljöd högt med parollen ”det personliga är politiskt” och krävde bland annat fri abort, smärtlindring vid förlossning och kortare arbetsdagar. Och mitt i detta kom Hallo Baby och Marie-Louise som varken var påklädd eller kallade sig feminist. Frontalkrock. Eller som Klas Gustafson, författaren till ”Marie-Louise Ekmans två liv”, beskriver det: ”i den feministiska teoribildningen var Marie-Louise varken fågel eller fisk”.

Reaktionerna lät ej vänta på sig, även om åsikterna var delade. Marie-Louise minns knappt, vilket hon beskriver i Gustafsons biografi: ”Jag vet att jag var på möten och förväntade mig att bli massakrerad. Det kanske jag blev? Jag kommer inte ihåg det”. Det var hennes nakna kropp som var problemet. Nakna bröst, bland annat när hon sitter och målar vid sitt staffli, iklädd rosa tyllkjol. Eller hennes nakna rumpa och kropp, när hon står och iakttar en väggmålning. Hur vågar hon?

Eller, för att vända på det: att hon vågar. Journalisten Kajsa Harryson fnyste åt de kritiska rösterna och kontrade med ”Hallo Stupid”, och menade att Ekman är som allra naknast när hon håller på framför badrumsspegeln, totalt osminkad: ”självutlämnande så att varenda (ärlig) tjej i salongen kan känna igen sig”. Åsa Moberg instämde och menade att filmen bärs av en kvinna som utmanar genom att vara ”både kammad och okammad, både ful och vacker, både sexig och osexig”. Även regissören Hans Abrahamson fylldes av hopp: ”Måtte salongerna fyllas av människor som spontant applåderar Marie-Louises färgstarka försök att bryta sig ur konventionerna”. (”Försök”, för övrigt? Snarare prestation!) Filmens mesta – och enda – oanständiga scen, enligt Abrahamson, var en som ”speglar vår fantasilöshet och borgerlighet, vår slutenhet”: en kort scen som visar ett påklätt par vid ett dukat supébord hemma.

Den etniska aspekten är däremot intressant nog nästan helt förbisedd när filmen diskuteras. Hallo Baby är sannolikt den första svenska filmen att behandla en svensk-judisk identitet under efterkrigstiden samtidigt som den, olyckligt nog, återupplivar den rasstereotypa karikatyrtradition som dominerade representationen av judar i svensk film fram till just kriget.

Förutom Marie Louise Ekman är även birollerna i Hallo Baby underbara. Toivo Pawlo spelar den berusade pappan som pendlar mellan att vara rasande (”När jag säger kom hit, ska du redan vara här!”) och stolt som en tupp när han strosar runt, med en galge som dinglar i fickan, på dotterns vernissage: ”Det är MIN dotter som gjort det här! Vi är mycket lika, min dotter och jag”. En annan kul typ är Håkan Serner som porträtterar Carl-Johan de Geer som vill driva ut sin feber med att lyssna på Wagner: ”Högre! Högre!!” De Geer var för övrigt missnöjd med castingen: ”Kunde ni inte ha valt Tommy Berggren i stället?”. Och scenen där Ekman ringer på hos Anders Ek (som spelar sig själv) för att berätta hur mycket hon beundrar honom, är baserad på ett riktigt telefonsamtal dem emellan. När han frågade Ekman vad hon sett honom i, räknade hon upp pjäser och för varje pjäs svarade han ”Den var jag inte med i …”.

Efter att ha sett Hallo Baby såg jag den enda versionen av Alice i Underlandet (Clyde Geronimi, Hamilton S. Luske, Wilfred Jackson) som ska ses. Disneyversionen från 1951. Jag tänkte att helt olika är de ej, Marie-Louise och Alice. Undersökande och orädda för det ologiska. Godtrogna och nästan provocerande naiva. Man blir nästan orolig, varför är de inte mer rädda om sig själva? Men kanske är det just det – en obryddhet och nästan sjuklig nyfikenhet – som inspirerar.

”Go ask Alice, I think she’ll know”. Raden i Jefferson Airplanes låt ”White Rabbit” kan kopplas till de många feministiska läsningar som dels ser Alice som mod, tåga och klokskap, dels föreslår att man i utsatta situationer kan fråga sig: ”Vad skulle Alice göra?”. Den frågan går alldeles utmärkt att applicera på Marie-Louise. Eller kanske ”Vad bringar mig Marie-Louise?”. För om hon vågar hålla på, varför skulle ej jag?

En sak hon bringat mig är ett citat som blivit ett av mina livsmotton: ”Vi har två liv. Först ett försöksliv när andra bestämmer. Sedan ett riktigt liv som man själv tar hand om. Ett tredje liv finns inte.”.

(publicerad i juni 2022)