Intervju med Levan Akin

Hallå där…Levan Akin vars And Then We Danced går upp på biografer runt om i landet på fredag. Först och främst, ett stort grattis till utnämningen att filmen är Sveriges Oscarsbidrag! Hur kändes det när du fick reda på att din film blivit utvald?

Tack! Allt har gått väldigt fort med den här filmen så jag hinner aldrig samla mig och verkligen känna efter men det känns väldigt hedrande!

Har du själv några favoritfilmer bland dina internationella konkurrenter?

Har inte hunnit se en enda av dem. Både i Cannes och i Sarajevo, då jag hade chansen, hann jag inte.

Den svenska biopremiären närmar sig också med stormsteg. Hur ser dina förväntningar ut på den?

Jag förväntar mig mycket dans och även lite sång!

Förutom Oscarsuttagningen gjorde And Then We Danced även stor succé i Cannes tidigare i år. Hur var hela den upplevelsen?

Vi hade sista inspelningsdag i slutet av november förra året. Sedan satt jag hemma och klippte filmen över jul och nyår, och inpå våren. Simon Carlgren klippte delar av filmer på sitt håll, vi delade upp arbetet, och så fick vi veta att filmen blivit uttagen till Director’s Fortnight-sektionen, så allt gick väldigt fort. Det var smått surrealistiskt att gå från mörkret i klipprummet, eller mitt kök som jag satt i, till 10 minuters stående ovation i Cannes.

På grund av nyss nämnda succé misstänker jag att det finns ett stort intresse runtom i världen för filmen, i hur många länder kommer den gå upp?

 Jag tror vi är uppe i 32 länder där filmen kommer gå upp på bio.

Hur fick du idén till grundpremissen för filmen, queertema i dansmiljö i Georgien?

Det var i 2013 medan jag gjorde Cirkeln som jag såg nyhetsklipp från Tbilisi. Några unga människor hade bestämt sig för att hålla Tbilisis första Prideparad. De blev attackerade av tusentals motdemonstranter organiserade av den Georgiska kyrkan. Så det blev startskottet för mig att åka till Tbilisi och undersöka.

Skådespelarna i filmen gör en fullkomligt strålande insats, hur lyckades du hitta dem?

De flesta av dem är inte skådespelare i grunden, det var ett stort arbete med dem. Huvudrollsinnehavaren hittade jag på Instagram.

Jag har i tidigare intervjuer sett dig nämna att det inte var en helt problemfri inspelning. Kan du berätta lite mer om det?

Det är inte olagligt att vara HBTQ+ i Georgien. Det finns lagar som skyddar dem. Officiellt vill Georgien röra sig mot väst och EU men det finns andra krafter i landet som vill pressa Georgien tillbaka mot Ryssland. HBTQ-frågan används som ett slagträ för detta ändamål. Så även om vi rent lagligt fick göra vilken film vi ville i Georgien så fick vi inget stöd och blev motarbetade på varje nivå. Sedan är det ju inte accepterat bland folk. Så vi var tvungna att hitta på en alternativ film som vi sa att vi gjorde för att komma in på platser. Ändå så spred det sig vad vi höll på med. Chefen för ett danskompani som vi närmat oss i hopp om stöd slängde ut oss och ringde runt till alla kulturinstanser och varnade dem för vår film. När vi tillslut fann en koreograf som gick med på att arbeta med filmen valde hen att förbli anonym på grund av riskerna med att associeras med vår film. Vi fick även ha livvakter på set då flera av oss fick dödshot.

Vilka har reaktionerna varit i Georgien efter att den blev uttagen att visas i Cannes?

Väldigt starka. Georgien är tyvärr, precis som många andra delar världen, just nu väldigt polariserat. Media har stöttat filmen enormt och eftersom Georgien inte har haft så många filmer med i Cannes tidigare så gav det filmen en extra legitimitet. Det har verkligen hjälpt filmen att nå ut.

Tror du att din film kan påverka situationen för HBTQ-communityn i Georgien?

Det har den redan gjort. Den har gett dem styrka och självförtroende. Det här är första gången de blir representerade så här stort, inte bara i Georgien, jag får meddelanden varje dag från människor från olika delar av forna östblocket. Även från väst ska tilläggas. Låten ”Jonny Boy” av Kite som vi har med i filmen och i trailern har blivit som en kampsång för den unga generationen i Georgien och spelas på demonstrationer och i nattlivet.

En annan sak jag hört från dig är att du inte gillar att din film jämförs med diverse andra filmer enbart för att det finns ett gemensamt HBTQ-tema. Så om du skulle nämna en film som du tycker att And Then We Danced liknar, eller som du inspirerats av, för våra läsare, vilken skulle det i så fall vara?

Jag ogillar det inte men jag tycker det är väldigt slappt att bunta ihop filmer som råkar ha en HBTQ-vinkel oavsett berättelse eller genre. En film som jag ser spår av i filmen, nu efteråt, är Some Kind of Wonderful (1987) av Howard Deutch. Men inspirerad av är nog att ta i. Upptäckte dock i efterhand, faktiskt när jag såg på filmen i Cannes, att det fanns ett lätt släktskap, möjligtvis.

Din förra film Cirkeln var baserad på en framgångsrik bok medan And Then We Danced i högre utsträckning är din egen skapelse. Tycker du det skiljer sig att filma någon annans värld jämfört att regissera en egen idé, och i så fall hur?

Man känner sig mer fri när det är helt ens egna, man har inget att förhålla sig till. Men jag har förutom med min första långfilm Katinkas Kalas (2012) alltid regisserat saker som andra skrivit och skapat så jag är van vid det och tycker det är kul också.

Utan att sticka ut hakan alltför mycket känns And Then We Danced som en av storfavoriterna inför kommande Guldbaggegala. Betyder den typen av priser något för dig?

Absolut betyder det mycket. Det ger filmen mer uppmärksamhet och större chans att nå ut, sedan är det ju så att det gör ens tillvaro som filmare enklare, lättare att få slantar till nästa projekt osv.

Avslutningsvis, hur ser den närmaste framtiden ut för dig, har du något eller några nya projekt på gång?

Just nu arbetar jag med en tv-serie för SVT som börjar spelas in i april och som heter Deg och som jag skriver tillsammans med Mattias J Skoglund och Sara Bergmark Elfgren. Sedan har jag även börjat göra research för min nästa långfilm.

(publicerad i september 2019)