Intervju med Cecilia Björk

Hallå där…Cecilia Björk som gjort En bra vecka för demokratin. En dokumentär om Almedalsveckan, hur kommer man på en sådan idé?

För mig bottnade det i en längtan efter andra bilder av politik. När jag startade projektet var jag frustrerad över den politiska bevakningen som jag upplevde som väldigt fragmenterad. Som att man som mottagare av dessa skildringar fick ganska dåliga förutsättningar att förstå hur politik går till. Almedalen blev en intressant plats att utforska detta. Det är också ett ganska extremt exempel på en företeelse där bevakningen är väldigt omfattande, men samtidigt väldigt likformig. Det är partiledartalen och några enstaka utspel. När man kommer till Almedalen slås man av helt andra saker, folklivet och alla tusentals röster som vill göra sig hörda. Det politiska maskineriet blir väldigt synligt och så även köpslåendet som uppstår. Det fascinerade mig att bilden man får via media och känslan av att vara på platsen skilde sig så mycket åt.

Vad hade du för teknik för att undvika att skildringarna varken skulle bli förlöjligande eller propagandistiska? Var det svårt att hitta en balans?

Det har varit en av de många viktiga aspekterna att förhålla sig till genom projektet, den balansen. Jag har velat använda humor för att öppna upp blicken och släppa in nya tankar. Jag valde också att i princip skala bort sakfrågorna för att tydliggöra vad det var jag ville titta på: den politiska teatern och arbetet bakom att nå ut med sitt budskap.

Du har visat filmen på festivaler i Sverige och utomlands. Tror du att denna typ av skildring kan öka förståelsen för politiken eller ökar den misstänksamheten?

Jag tror att förståelsen ökar när man får se arbetet och inte bara den färdiga ”produkten”. Att politiker är vanliga människor som utför ett arbete, som har staber som hjälper dem, att de inte är någon speciell sort som är födda till att tala i talepunkter. Jag tror också att det är helt avgörande att vi hittar nya ingångar till politiken och nya sätt att prata om de demokratiska processerna, som inte bygger på polemik. Det har varit fantastiskt roligt att visa filmen på så många ställen och att få vara del av diskussionerna som uppstår efter att människor sett den. Jag upplever att det finns ett stort behov av att prata om dessa frågor, vårt mediesamhälle och hur det påverkar politiken och demokratin.

Du har tidigare gjort en film om ett religiöst läger, finns det några likheter? Tog du som dokumentärfilmare med dig några erfarenheter därifrån in i detta projekt?

Det finns uppenbara paralleller som att det är tillfälliga mötesplatser med pittoreska sommaröar som kuliss, där en stor mängd människor kommer in och förändrar platsen under en kort tid. Och att dessa möten är skapade för att fylla en specifik funktion: att bli stärkt i en identitet som kristen respektive politisk varelse, att hjälpas åt att stärka varandra i uppfattningen att det man gör är viktigt. Däremot ställde Almedalsveckan helt andra krav på hur jag som filmare behövde närma mig det. Det är en otroligt komplex plats där allt och alla pockar på ens uppmärksamhet och där man behöver arbeta hårt för att inte bli distraherad från det som man identifierat som mest intressant. Det var många månaders arbete som gick åt till planering – samtidigt som vi också behövde vara följsamma inför situationer som uppstod på plats. Filmen formades i dialog med platsen och samhällsutvecklingen över tre år.

Om du skulle göra en uppföljare, vad skulle du vilja fokusera på då?

Jag skulle vilja följa hela processen, arbetet och ordvalen när en lag blir till.

(publicerad i maj 2018)