Intervju med Milad Alami

Milad Alamis kritikerrosade psykologiska drama Charmören hade svensk premiär 18 maj och handlar om iraniern Esmail som alltmer desperat försöker hitta en relation i Köpenhamn för att kunna stanna i landet. Vi har ställt några frågor till regissören.

Titeln refererar till en stereotyp mansbild, men Esmail är allt annat än en klassisk playboy. Han speglar en mansroll som vi inte är bortskämda med att se skildrad på film. Hur tänkte ni kring könsrollerna?

Vi pratade mycket om maskulinitet under arbetet med filmen. Det finns en primitiv schablonbild av mannen från Mellanöstern som aggressiv och våldsam. Jag ville krossa den bilden. Esmail är inte en klassisk maskulin charmör, utan en mångfacetterad människa. På samma sätt var det viktigt att Sara var en egen person med egen drivkraft, och inte ett verktyg för att berätta mannens historia. Vi var noga med exempelvis vem som ska gå fram till vem i ett möte, medvetna om vad det säger om olika könsroller. Vi ändrade också sådana detaljer under inspelningen, skådespelarna kom med input om något kändes konstigt.

Du har ju gjort ett antal kortfilmer innan den här långfilmsdebuten. Ett återkommande tema är utanförskap. Hur tycker du man bäst skildrar utanförskap i film?

Ja, jag tycker det intressant att berätta om någon utanför som tittar in. I mycket film som görs blir rollerna ”talking heads”, De guidar oss i filmen genom att säga vad de ska göra. Jag gillar när bilderna säger mer än orden, att lyfta fram det som händer mellan replikerna. När tystnaden blir tydlig. Rent visuellt använde vi oss i den här filmen till exempel av stora bilder, där huvudpersonen är liten i bild.

Filmen har redan visats på ett 30-tal festivaler i olika delar av världen. Kan du berätta något om reaktionerna, har det varit stor skillnad på vad som berört publiken i olika länder?

Det har varit ganska olika sorts frågor och funderingar. I länder som inte känner till Skandinavien så bra, så har publiken undrat varför huvudpersonen Esmail så gärna ville just dit, där det är kallt och mörkt. I USA ställde de mer frågor om mig och min bakgrund, då rasfrågor är en större del av samtalen där. Men det är många som vill prata politik, som förstått klassaspekten i filmen. Det finns även folk som inte känner till klassamhället, och som inte kan sätta sig in i hur det är att vara från låg/mellanklass från Mellanöstern. De förstår inte Esmails kamp och vad han söker.

Hollywood Reporter skrev ”Alami’s portrayal of the country shows Denmark to be not quite the socialist-liberal paradise we all assume it to be”. Tror du att ni med den här berättelsen kommer nyansera bilden av Skandinavien?

Jag var inte ute efter att göra en politisk film. Den skildrar en människans kamp mot ett system, men jag är inte intresserad av systemet utan av det psykologiska. Hur kallt det kan vara att komma till ett nytt land. Det finns inget land som bara står med öppna armar, utan att det innebär en kamp eller utanförskap för den som vill in. Jag var dock noggrann med att inte måla ut Danmark som ett dåligt land. Det var viktigt för mig att visa i filmen att det inte handlar om att vara ond eller god, poängen är att det är komplext.

Ni hade flera etablerade filmarbetare i teamet, men för dig och många andra var det första långfilmsproduktionen. Hur kändes det?

Vi var ett bra team och arbetade nära. Många hade arbetat med kortfilmer och andra projekt innan och det kändes inte att det var vår första långfilm. Jag var så säker på filmen. Tusen saker kunde ha gått fel. Men jag kände att det här är viktigt. Även om ingen skulle gilla filmen, var det något jag bara var tvungen att göra.

(publicerad i maj 2018)