Ingen dans på rosor (1977)

USA 1956. Den 16-åriga Deborah Blake skickas av sina föräldrar till ett mentalsjukhus för att botas från sin svåra schizofreni. Dr. Fried försöker genom samtalsterapi komma igenom Deborahs skal. Deborah flyr till landet Yr när omgivningens krav på henne blir för stora. Där råder andra lagar och där härskar en grym Gud. Varje framsteg Deborah gör får hon betala med ökad fruktan. Sjukdomen yttrar sig så att hon anser sig giftig och att hon smittar ner sin omgivning. Deborah försöker därför ta livet av sig flera gånger. Efter ett par år med intensivt terapiarbete börjar Deborah bli fri från sin fantasivärld. Och hon kan så småningom ge sig ut i verkligheten.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Denna film har ingenting gemensamt med de seriösa försök att ta upp mentalvården till debatt som fanns i den engelska filmen FAMILY LIFE och i viss mån också i GöKBOET.

Här är allt kanderat. I den mån denna film trots allt har ett värde beror det på att Hollywood inte helt lyckats utplåna Joanne Greenbergs starka och levande berättelse. Men nog har man gjort vad man kunnat." Gunilla BOëthius i Aftonbladet

"Stor vikt läggs vid de mentalsjuka kvinnornas obscena tal, vid deras slagsmål framför allt med en av vårdarna. Dessa episoder slätar ut filmen, gör den banal, ofarlig och förenklad. Den som på allvar vill förstå hur Deborah kunde bli frisk får inte något svar: jag kan inte tro att manusförfattaren Gavin Lambert eller ens regissören Anthony Page förstått vad boken eqentligen beärttar." Berit Wilson i Dagens Nyheter

"Film kan, ibland uttrycksfullare än någon annan konst, berätta om yttre verkligheter och deras förvandlingar. Det är svårare med den inre dramatiken och INGEN DANS PÅ ROSOR är ett exempel på gott och ont, mest gott.

---

INGEN DANS PÅ ROSOR fungerar ambitiöst men sämre i sina försök att ge bild åt de inre tvångsvärldarna. Men det gör mindre: på det nära planet är den gripande och medmänsklig." Lasse Bergström i Expressen

"Värre är att INGEN DANS PÅ ROSOR blivit en så prydlig och outsad film - även om han (regissören) styr ut Signe Hasso och andra skådespelerskor och låter dem rasa i många obscena sekvenser. Det blir bara utanverk.

---

Boken berättar om en ändlös rad av bakslag och maktlös förtvivlan. Filmen blir bara yta där boken blottar avgrunder.

Dessutom: börjar det inte bli hausse i filmer och pjäser om mentalt sjuka? Några har varit utomordentligt fina och givit publiken insikter i en värld vi vet för litet om. Men kraven är oerhörda - uppfylls de bara till hälften känner vi det som man underhöll oss med medmänniskors själsliga sjukdomar. Anthony Pages film är inte där, men farligt nära. Det är en otillfredsställande film." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se