Stöld (2024)

Media (1 st)

En ung samisk kvinna tar upp jakten på en mördare.

Pressreaktion Svensk filmografi

Elle Márjá Eiras film fick ett relativt gott mottagande i samband med premiären. En stor majoritet av recensenterna gillade den utan att för den sakens skull vara förbehållslöst positiva. Således landade de flesta i betyget 3 av 5. Den enda som gav en fyra i betyg var Göteborgs Postens Caroline Hainer.

"Stöld är en brutal film. Från filmens första scen med tjuvskytten som plågar renar för skojs skull till den institutionella rasism som sedan möter samerna hos den svensktalande polisen. Stöld är en film som känns. Djurplågeriet antyds inte, det visas i all sin grafiska brutalitet, precis som slagsmålen och de öppna bråken. För regissören Elle Márjá Eira ska ingen kunna, eller ens få, blunda för hur grymhet ser ut. Stöld är en film sprungen ur vrede […] Men i Stöld finns också en smärtsam skönhet. Inte bara i norrskenet, snölandskapen och renarnas dans. Utan också i respekten till naturen, i de levande traditionerna och kärleken till renskötarlivet. Det är inte tal om exotifiering, när en amerikansk turist ber om att få ta kort på sameflickorna i sina traditionella kläder får stadsbor som undertecknad en välförtjänt påminnelse om att samernas liv är på riktigt, inte en kuliss. Att berättelsen stundtals snuddar vid upprepande, ett ”mer av samma”-eskalerande till ett symboliskt crescendo där både naturen och Elsa får sin hämnd känns, ändå, till syvende och sist som det mest hoppfulla. Även om just denna känslomässigt tillfredsställande del av historien sorgligt nog är den enda som samtidigt känns just som fiktion."

Det fanns även ett par kritiker som stack ut ur mängden med mer negativt vinklade recensioner, en av dem var Malin Krutmeijer på Sydsvenskan som gav filmen 2 av 5 i betyg.

"Ur den thrillerlika inledningen öppnas ett helt spektrum av våld, hot och konflikter. Det är den fortgående kolonisationen av Sápmi i form av bland annat gruvnäringens expansion. Det är klimatförändringarna, rasismen och hatet mot samerna från icke-samiska grannar, och en oengagerad poliskår. Det är sexism och ojämlikhet inom samebyn. Och så följderna: depressioner, självmord, en känsla av hopplöshet som färgar den starka kulturella tillhörigheten och kärleken till renskötseln. Regissören Elle Márjá Eira och manusförfattaren Peter Birro har problem med ge utrymme och gestalt åt allt detta, och med att välja dramatiska linjer. Det som borde visas och skildras, talas fram i dialoger. Ta Lasse, som är marginaliserad bland samerna och jobbar som ett slags renskötardräng varvat med gruvarbete i Kiruna. Vi får inte känna hans låga status och svåra inre konflikt riktigt, utan han får helt enkelt tala fram den. Att just denna korta dialogscen inte blir alltför styltig beror enbart på Pavva Pittjas skådespeleri – men nog hade han förtjänat att verkligen få gestalta Lasse. Detsamma gäller Elin Kristina Oskal i huvudrollen, även om Elsa är en ganska typisk, endimensionell hjältinna som tar alla de rätta striderna.  Vad vi till slut får är brottstycken av en pedagogisk lektion i samernas historiska umbäranden och nuvarande situation. En sådan kan behövas, men på det här sättet blir det inte bra film."