Jean de Florette Del 2 - Manons källa (1986)

Tio år har förflutit sedan den första delen och Manon är nu en ung getvakterska som bor vid en grotta i bergen. Ugolin har blivit förmögen på sina nejlikor, men hans brott förföljer honom -- desto mer eftersom han är besinningslöst förälskad i Manon. För att hämnas sin pappa ändrar Manon loppet på byns källa och byn är dömd att dö ut av torka. Katastrofen får byborna att inse vidden av att man förteg Ugolins och Le Papets brott. Så småningom bryter byborna tystnaden och anklagar dem. Ugolin förklarar Manon sin kärlek, men hon stöter bort honom och gifter sig med skolläraren. Le Papet upptäcker till slut den fruktansvärda sanningen om mannen han drev till döden. Ugolin och Le Papet får sona sitt brott och går ett sorgligt öde till mötes . . .

Pressreaktion Svensk filmografi

"Det som ursprungligen sett ut som en kamp mellan stadsbon med romantiska jordbrukargriller och bonden, odlaren, bergsbon utkristalliserar sig i "Manons källa" till en kärleks- och familjetragedi med hemska dimensioner. Den franska familjesnikenheten så väl skildrad hos rader av romanförfattare får sig en törn.

"Jean de Florette 2, Manons källa" är i högsta grad Yves Montands film. Hans tragiske Papet blir till en gestalt där man knappt anar skådespelaren bakom. Man glömmer totalt superstjärnan Montand för Papet.

Men också Daniel Auteuil som den stackars manipulerade Ugolin gör en minnesvärd prestation. Mer betänklig blir däremot den snutfagra Emanuelle Beart i Manons roll. Förmodligen är det mer regissörens fel än hennes eget. I en film där så mycken möda lagts ned på att skapa autenticitet och tidsfärg från ett gånget Provence blir Beart en banal 80-talstjej trots sina vilda försök att hoppa i bergen och locka på getter. Hon blir helt enkelt förödande banal, på fel sätt.

Det är synd för det drar ner helhetsintrycket av en annars imponerande dubbelfilm om starka lidelser, girighet och livets villkor." Karin Monié i Aftonbladet

"I "Manons källa" läggs pusselbitarna på plats. Papet får möta alla konsekvenserna av sin girighet, "i en släkt med tre självmord kan man inte förvänta sig annat", säger han när Ugolin tar sitt liv. Detta efter en hopplös förälskelse i Manon, "puckelryggens dotter", som har hållit tyst om deras brott.

Yves Montands Papet bär sitt straff med högt huvud, men hans rynkor blir i filmens porträtt plötsligt skarpa och vassa som bergen i Provence. Fyllda och tyngda av ett liv där han aldrig nådde fram. Montands skådespeleri är ett under av nedtoning, ett artisteri med minimala ögonkast.

Och denna andra del är helt hans film, trots titeln. Manon blir inte mer än ett flyktigt, skissat porträtt av ett naturbarn, en kvinnlig Pan med djupa insikter som man bara anar." Thore Soneson i Dagens Nyheter

""Jean de Florette" är en märklighet på repertoaren. Claude Berri berättar på ett gammaldags "litterärt" vis som svarar mot Marcel Pagnols sätt att skriva. Och han berättar bra, mycket bra.

Liksom Gerard Depardieu i den första delen var godhetens färglösa representant är nu Emmanuelle Beart en ljuv och inte alltför spännande hämnare. Nej, det är de båda intrigmakarna -- den gamle (Yves Montand) och den unge (Daniel Auteuil) -- som är historiens nav, som ger filmen dess kropp och dess själ.

För Yves Montand är det här kronan på livsverket. Han är lysande i framgångens stund likaväl som i undergångens. Sanningens ögonblick är i all stillsamhet ett prov på både Claude Berris och Yves Montands mästerskap.

Se och njut." Bernt Eklund i Expressen

"Det är en berättelse som lånar legendens drag. En berättelse vilken som av egen kraft bryter fram ur det landskap, där händelserna utspelar sig. Claude Berri skildrar detta landskap och dess människor så att man inte har något behov av tidsbestämningar: det är tidlöst, klassiskt -- även om man vet att det skall föreställa 1920-tal eller möjligen 30-tal.

Manons källa har inte en lika självklar mittpunkt som Jean de Florette. Bristen ligger i själva den dramatiska kompositionen -- också i frånvaron av ett så personligt kraftfält som Gerard Depardieu. Emmanuele Beart har litet svårt att övertyga om att hon verkligen är så viljestark som rollen förutsätter. Och varför skolläraren, för all del en liten roll, skall behöva vara en alldeles ointressant figur, är svårt att förstå.

Men kvar finns Daniel Auteuils sammansatta Ugolin: småslug bakom en framtoning som för tankarna till byfåne, idog, hjälplös i sin förälskelse, sjuk av sitt samvete. Kvar finns framför allt Yves Montands Le Papet vars öde till sist öppnar historien mot den klassiska tragedins domäner. Montand handskas suveränt med denna sturksa figur -- också i hans branta fall. Jean de Florette och hans dotter Manon -- men till sist formar sig l'Eau des collines till Le Papets livsdrama. Även om Berris grepp inte är riktigt lika betvingande i andra delen så får han ändå fram det storlinjiga i Pagnols berättelse från det Provence som var författarens hembygd." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se