Ett skri ur tystnaden (1978)

Suzanne blir våldtagen på vägen hem. Hon genomgår en läkarundersökning och förhörs av polisen. Filmen avslutas inför rätta med en genomgång av lagens syn på våldtäkter. En mycket stark film!

Pressreaktion Svensk filmografi

"Anne Claire Poirier bygger sin film på dokumentära fall och griper sig an ämnet med ett förtvivlat raseri. Men just detta raseri blir filmens stora svaghet. Man kan inte bara vråla ut anklagelser mot ett brutalt manssamhälle, man måste omsmälta sin smärta i hanterbara former. Nu blir det för mycket, för hatiskt och deprimerat. I filmen begår den våldtagna kvinnan så småningom självmord. Enligt Anne Claire Poirier verkar det egentligen inte finnas så många andra utvägar. Hon menar att en våldtäkt knäcker en kvinna för livet vilket är ett ganska grovt påstående. I Kvinnobulletinen nyligen skildrades de olika faser av ångest en våldtagen kvinna går igenom under månader och ibland år. Det påminde mycket om sorgearbetet efter någons död. Men sen återvänder hon till livet.

I Anne Claire Poiriers film syns ingen ljusning. Kvinnorna är maktlösa offer i en sadistisk mansvärld.

Den enda hjälp hon ser är en visselpipa för att åtminstone kunna tillkalla andra när man råkar illa ut. Ensliga visselpipor tjuter över tomma gator i filmens slutsekvens.

Men trots alla överslag är Ett skri ur tystnaden viktig. I ett svep river den bort alla förskönande, mildrande föreställningar som existerar kring våldtäkter och tvingar oss att se en ohygglig verklighet." Gunilla Boëhius i Aftonbladet

"Trots Anne Claire Poiriers goda avsikter att prestera en begriplig och analytiskt sammanhållen film om våldtäkten och dess innebörd är jag inte överens med hennes grep. Jag tror att det nästan är omöjligt att just med detta ämne lyckas gripa över helheten.

Det betyder att det är ytterst svårt att förmedla både den känslomässiga insikten och denteoretisk/analytiska. Sålunda vilar över filmen en estetisk och formellt distanserande yta, som strider mot det känslomässiga engagemang som är grunden för den vidare analysen.

T ex berövas de inte redan införstådda bland publiken sin indentifikation och förståelse för Suzannes reaktioner. Strax inpå den inledande våldtäkten drar hon upp det stora globala kvinnoperspektivet. Det är ett våldsamt brott i berättandet.

Men oavsett min tveksamhet inför Anne Claire Poiriers esteticism, förmedlar filmen mycket av det som ännu måste upprepas och upprepas igen: ingen kvinna vill bli våldtagen. Och regissörens bittra slutord när den mörka staden genljuder av en visselkonsert är både uppfordrande och skrämmande: "Varje människa med en vagina borde bära en visselpipa runt halsen. Det första som mödrar måste lära sina döttrar är att använda denna nödsignal." Eva af Geijerstam i Dagens Nyheter

"Det är sakligt och trovärdigt och stor film.

Så långt.

Tyvärr drar Anne Claire Poirier för omfattande slutsatser av sin berättelse.

Hon vill ge våldtäktens alla uttryck. Som i en grekisk tragedi står kvinnor upp och vittnar om övergrepp som stympat deras liv, en fullkomligt fasansfull bit dokumentärfilm visar en rituell omskärelse av en ung afrikansk flicka.

På så sätt bryter hon upp sitt berättande. Breddar perspektivet.

Det fungerar rätt bra.

Däremot är det svårt att hänga med när hon vill se sin huvudperson som symbol för alla våldtagna. För Poirier är våldtäkten inte ett öde värre än döden. Den är döden. Självmordet framstår som den naturliga slutpunkten.

Så fruktansvärd är rimligen inte prognosen för de flesta.

Det är illa nog ändå." Bernt Eklund i Expressen

"Ett skri ur tystanden är en mycket svart film som inte vill ge några öppningar utan bara rakt och rått slå fast att alal män är presumtiva bödlar och alla kvinnor offer. I filmens slut uppmanar regissören alla kvinnor att bära visselpipor och använda dem så snart en man visar tendenser till någon typ av våldtäkt och sedan fylls hela den stadsmiljö som visas upp av visselsignaler.

Om Poirier hade gjort en ren spelfilm hade det varit lättare att acceptera hennes inställning. Men eftersom hon nu gjort en film som ger sig ut för att föra en debatt inom sin egen ram är den svårare att ha full förståelse för även om brottet hon sildrar och mansförtrycket i världen är lika närvarande i vår tid som i tidigare epoker.

Men vad hon glömmer i denna egna diskussion är att det även finns ett kvinnligt rollspel; kvinnliga instinkter, kvinnliga sexualdrömmar och kvinnliga sexuella minoriteter, i synnerhet som hon påstår att alla män har våldtäktsdrömmar.

Även om alla män nu skulle ha drömmar om våldtäkt så är knappast alla män benägna att begå en våldtäkt. Lika lite som alla kvinnor är benägna att sätta sina erotiska drömmar i verkställighet.

Ett skri ur tystnaden är en mycket sluten och om man så vill enögd film. Visst är den motiverad om den kan föra till en diskussion om det förtryck av kvinnor som naturligtvis råder på olika plan i samhället, men risken är att den med sitt brutala förnekande av lösningar dödar samtalen redan innan de börjat."

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se