The Shining (1980)

Jack Torrance, hans hustru Wendy och lille son Danny flyttar in i ett övergivet hotell i bergiga Colorado för att under vintern sköta om det, eftersom man bara tar emot gäster under sommarhalvåret. På hotellet har en mycket tragisk historia inträffat för ett antal år sedan. Den dåvarande fastighetsskötaren mördade sin hustru och sina två små flickor -- och begick sedan självmord. Ganska snart efter familjen Torrances ankomst börjar Jack förvandlas. Han blir inbunden, börjar se syner. Danny har utan att föräldrarna vet om det, synska egenskaper som gör att han "ser" de båda två mördade flickorna -- både i livet och liggande sönderskurna. Det isolerade livet på hotellet angriper Jack mer och mer. Till slut får han -- efter att ha "samtalat" med den tidigare fastighetsskötaren och en gammal bartender -- vilka alltså bara finns i hans fantasi -- för sig att han också måste mörda sin hustru och sin lille son. Under en rasande snöstorm försöker han också göra detta, men misslyckas och dukar själv under för snön och kylan.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Jag ger inte många ören för skräckfilmen som genre, eftersom skräckfilmen är det artificiella sättet att peppa upp en livssituation som skulle förtjäna andra och meningsfullare stimulanser. Och ser vi uteslutande till sakinnehållet kunde en film som THE SHINING gärna för mig ta samtidens övriga och konstgjorda vålnader med sig och gömmas i en rostig burk i kolkällaren.

Å andra sidan bör varje sak som vanligt bedömas efter sin egen art och sina egnaste artistiska tillgångar. Mark Donskojs Gorkij-trilogi blev inte sämre därför att den var sprungen ur Stalin-epoken. Leni Riefenstahls olympiafilm blev inte sämre därför att Riefenstahl var Hitlers lilla kanariefågel. Kubricks skräckfilm blir inte en sämre film därför att den är en skräckfilm.

I själva verket är den -- det är ingenting att göra åt den saken -- ett arbete av nästan otillständig slipning och fulländning, ett uppvisningsstycke som kunde duga som mönster och ögonmärke för elevkårerna vid all världens strävsamma filmskolor.

Inte bara genom närvaron och utnyttjandet av Jack Nicholson, med hans sällsamma och gradvisa förskjutningar från mr Hyde till dr Jekyll. Utan framför allt för Kubricks egen skull, hans märkvärdiga känsla för timing och uppladdning, för suggestion och förberedelse och urladdning. Styvast av alltsammans -- gå dit och se -- är de balscener där förflutet och närvarande vävs ihop och där varje bildruta är dräktig av glidande och gåtfulla betydelser. Vem är vem? Var går gränsen mellan det figurativa och det nonfigurativa? Vad suckar leksakslådan?

THE SHINING är en sorts mästerverk om någonting som egentligen är ingenting. Det är som Kronblom tecknad av René Magritte eller Ira Levin återberättad av William Shakespeare. Skalet om också inte innehållet förtjänar vår oransonerade förundran.

Artisten, kort sagt, har talat." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Det är en egendomlig historia, och vad Kubrick avsett med den förutom det ordinarie skräckspektaklet är väl att ge en mardrömsversion av tillvarons ihåliga trygghet.

Han spelar skickligt ut det väldiga hotellet mot några ynkliga figurer som plötsligt verkar lika vilsekomna som astronauterna i hans rymdepos. Och med den vanligtvis charmfulle Jack Nicholson som den perfekte rollinnehavaren genomför han den kusligaste av alla förvandlingar genom att göre en kärleksfull fader till ett monster.

Det är en film helt i Kubricks pessimistiska anda, och visst har den några visionära ögonblick då den får Colorados isvindar att svepa in i våra hjärtan som från mänsklighetens inre avgrunder.

Och det är ju inte illa så för en skräckis. Men nyktert betraktat är förstås det här uppvisningsnumret med sin blandning av psykologiska tänkbarheter och djävulsfantasier ett ganska enkelt bondfångarknep.

Fast för skräckfilmens vänner är det förstås lilla julafton!" Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Medlemmarna i familjen Torrance är bara vagt skissade figurer och vad som eventuellt rör sig inom dem får vi inte veta så mycket om. Intressant blir det först när de kommer på avstånd från kameran och vi får se hur de tar sig ut i de enorma, sparsamt möblerade salarna.

Men då blir det skrämmande och fascinerande bilder.

För vad Kubrick visar är att detta hotell bara kan innebära döden för en liten vek familj på tre människor.

Kameran -- fotot är enastående -- glider mjukt och snabbt genom ändlösa, vindlande korridorer, susar runt ett hörn och ut i en sal stor som två fotbollsplaner, och vid ett bord mitt i rummet sitter Jack Nicholson som en ynklig liten fluga, vaktad av strama pelare som försvinner upp i rymden. Hans uppdrag är att bekämpa naturen, men i denna majestätiska miljö är det han som är naturen och blir sin egen fiende.

När filmen är som bäst har den en nästan hypnotisk kraft. Bilderna är perfekta, filmen ett under av skönhet och rytm med ett enormt sug även i skenbart enkla scener.

Mot slutet dukar tyvärr dubbeltydigheten under för det banala i historien. Kubrick faller för frestelsen att bara skrämmas. Det gör han bra, men det som skulle blivit en lyckad klimax i en ordinär skräckis känns som ett snöpligt slut på en film av denna kaliber.

Ingen bör dock för den skull avstå från att se filmen. Helhetsintrycket är ändå en i nästan bokstavlig mening svindlande upplevelse." Mårten Blomkvist i Expressen

"Kubrick arbetar inte med de vedertagna krypande skräckstämningarna. Hans skräck kommer mitt på dagen i konturskarpa brytningar mot en konkret verklighet. Men skräckfilm har sina egna spelregler eller rättare sagt den har licens att sätta sig över spelets regler och logikens lagar. Man får acceptera att i det gåtfulla -- här motiverat av de telepatiska motiven -- blandar sig också mer eller mindre ovidkommande mystifikationer.

Å andra sidan tvingar metoden åskådaren till en maximal vakenhet för man kan aldrig förutse var nyckelscenerna finns. Ännu i slutminuten kastar Kubrick in en bild som garanterar att publiken inte är färdig med filmen i samma stund som den lämnar biografen.

På många sätt är THE SHINING en alldeles lysande filmberättelse -- där bilden tar hjälp av tonsättare som Béla Bartók, György Ligeti och Krzysztof Penderecki. Man kan diskutera om meningsfullheten står i proportion till gräsligheterna, och om vi behöver så här starka retningsmedel för att få fart på fantasin så är det i sig värt en eftertanke." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se