Da Capo (1985)

Media (1 st)

Originaltitel	Da Capo
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Pirjo Honkasalo Pekka Lehto
Producent	Pekka Lehto
Manus	Pirjo Honkasalo
Produktionsland	Finland Sverige
Produktionsbolag	P-Kino Oy Stiftelsen Svenska Filminstitutet FilmTeknik AB Visa alla
Utmärkelser	Festivalpris Visa utmärkelser
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Finska
Sverigepremiär	1985-08-16

Medverkande

Raimo Karppinen
Arto Arsi

Jan Söderblom
Arto som barn

Tarmo Manni
Sergei Rippas

Rea Mauranen
Suvi Ekman

Per Oscarsson
Eino

Eeva-Maija Haukinen
Artos mor

Visa fler

Handling

Det är genom musiken Arto Arsi, Sergei Rippas och Suvi Ekman kommunicerar. Orden förmår inget.Arto Arsi fick aldrig någon barndom. Han är gammal redan då han är tio och än i dag...

Visa hela handlingen

Press

Bernt Eklund, Expr: "Da Capo (-) utgår från underbarnets öde, följer vägen uppåt och söker de inre sanningarna bakom det kommande stjärnfallet.Den gör det på ett...

Visa all press

Det är genom musiken Arto Arsi, Sergei Rippas och Suvi Ekman kommunicerar. Orden förmår inget.

Arto Arsi fick aldrig någon barndom. Han är gammal redan då han är tio och än i dag är han hjälplös som ett barn. Hans enda verklighet är hans musik och hans drömmar, han förstår sig inte på Världen Utanför.

Arto Arsi var, när historien börjar, ett musikaliskt underbarn. Hans mor lämnar över, kanske säljer honom till musikprofessorn Sergei Rippas, som har förlorat sin egen son. Rippas har lovat ta väl hand om hans geniala begåvning.

Det gör han, kanske i en förvänd form av välvilja och ambition, i stängda rum, under stränga regler och i en evig övning, med skalor och annan musik. Arto ska behärska sitt instrument, violinen, som en trollkarl.

Det gör han också. När han är 16 kan han nå så långt som någon violinist kan nå. Nu har han flyttat från professorns stängda rum till hotellens slutna, tillsammans med Rippas reser han från konsert till konsert. Han når också framgång som dirigent.

Han skulle kunna vara en Yehudi Menuhin.

Men när han är 18 rymmer Arto Arsi, kanske för att finna sin barndom. Men den är borta, världen är inte alls den han drömt om.

Ynglingen återfinns, Rippas får hjälp av Suvi Ekman, finländsk fältarbetare i Los Angeles, en i det mesta mycket ensam kvinna. Han rymmer igen, hon följer efter och finner honom i Las Vegas. När hon hör honom spela, förstår hon att han inte är en vanlig dödlig, att han fått gudomliga gåvor. Hon förstår att hon, den medelålders kvinnan, har blivit kär i ynglingen, hon följer honom överallt, lämnar allt som tidigare betydde något och vill skydda honom.

Pressreaktion Svensk filmografi

Bernt Eklund, Expr: "Da Capo (-) utgår från underbarnets öde, följer vägen uppåt och söker de inre sanningarna bakom det kommande stjärnfallet.

Den gör det på ett självsvåldigt och originellt sätt. Med stiliserade, 'skapande' bilder, sparsam 'poetisk' dialog och ett slags fördröjningseffekt i klippningen.

Resultatet kan verka förvirrande på action-förgiftade åskådare, kanske också prövande. Men den som inte låter sig hejdas kommer snart att vara indragen i ett allkonstverk med ovanliga kvaliteter."

Elisabeth Sörenson, SvD: "Det finns inga genvägar till mänsklig mognad, det visar oss Da Capo. Pirjo Honkasalo och Pekka Lehto har till sköna toner från en violin åstadkommit en filmdikt i bjärta färger. Somliga versrader är för långa men det är med betvingande vitalitet de skildrar hur människan utan fotfäste är dömd att förlora just sin vitalitet."

Sven E Olsson, Arbetet, fann filmen "konstnärlig på det där svårartade sätt som egentligen bara är konstlat", medan Carl-Eric Nordberg i Vi (fyra stjärnor av fem) ansåg den vara en film "om konsten som triumf och martyrium. Den utstrålar en slags isande hetta. Den kan fascinera och gripa ¿ men på avstånd. Som vore vi skilda från lidelsen genom en skönt målad vägg av glas."

Bo Ludvigsson, GP: "Bildspråket är mäktigt; det flödar av sprängladdad opersonlig lyrik som ibland rentav kan kännas effektsökande. Ljuset är maximalt tillvarataget; varje skiftning, varje skugga är vald med medvetenhet. Orden är lika välvalda; monologer, som talade människorna förbi varandra, onåbara. Orden är varbölder, som människorna ger direkt till oss i biomörkret. (-)

Den unge Arto Arsi spelas av Jan Söderblom, som lånar ut sitt nakna ansikte för att spegla violinunderbarnets nyfikenhet och rädsla. Han spelar violinen själv och i Max Bruchs violinkonsert i g-moll uppenbaras musikens dragningskraft och hemligheter anas. (-)

Kort sagt ¿ se Da Capo. En originell film, fylld av kärlek. Jag kom själv att gång på gång tänka på Herzogs film Fitzcarraldo. Inte bara för att Arsi besöker ett operahus på en gudsförgäten plats. Utan väl för att båda filmerna handlar om besatthet."

Kommentar Svensk filmografi

Regissörerna Pirjo Honkasalo (f 1947) och Pekka Lehto (f 1948) ville enligt egen utsago inte skapa en konstnärsbiografi utan i stället en studie över en människa som berövats sin barndom.

Det finländska musikaliska underbarnet Heimo Haitto (f 1925) är den det skulle kunna handla om. Han bidrog tillsammans med sin maka med synpunkter under manuskriptarbetet och även senare. Han tyckte dock inte att filmen berättade om honom.

Heimo Haitto började uppträda på internationella konsertestrader vid 13 års ålder efter att ha vunnit en viktig violintävling i London 1939. Han har jämförts med ett annat underbarn på samma instrument, Yehudi Menuhin. Det finns också de som talar om Haitto som den virtuose Paganinis arvtagare.

När vinterkriget bröt ut i Finland 1939 for Haitto med sin musiklärare till Stockholm. Här uppträdde den unge virtuosen tillsammans med filharmonikerna 1940. Tillsammans med sin lärare och manager fortsatte han samma år till USA och 1941 kom han till Hollywood. Han medverkade i Andrew L Stones film Säg det med toner (The Hard-Boiled Canary/There's Magic in Music, 1941), där han dirigerade en symfoniorkester.

Vid 16 års ålder hade han alltså uppnått all den framgång en musiker kan drömma om. Sedan försvann han ut i en tioårig tystnad.

Enligt filmens regissörer utgjorde Haittos liv endast inspirationsgrunden för en film om en människa som förlorat sin barndom. Verklighetens professor grundlurade sin protegé och skaffade sig den ena ekonomiska tillgången efter den andra på underbarnets bekostnad, detta underbarn, som, enligt samma källa, fortfarande bara läser serietidningar.

I ett brev från Finlands Filmarkiv i april 1994 meddelas också att Haitto "åtminstone på 80-talet var aktiv i pingströrelsen", att han pendlar mellan Finland och USA och "spelar sin fiol då och då".

Jan Söderblom har fortsatt sin karriär som violinist och är bosatt i Helsingfors.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se