Pressreaktion Svensk filmografi
Kritiken pendlade mellan entusiasm och uttråkning. Några recensenter fascinerades medan andra tyckte skildringen var banal. DNs Maaret Koskinen var den tveklöst mest positiva vid urpremiären 1986-07-10 på IOGT-bion i Hå nära Hårga i Hälsingland. Under rubriken "När svensk film är som bäst" jämför hon filmen med amerikanen Godfrey Reggios experimentella och civilisationskritiska film Koyaanisqatsi (1983):
"Det är lite som i Reggios Koyaanisqatsi: i de allra första bilderna är det naturen som härskar och först en bit in i filmen befolkas duken av människor; vi rör oss från periferin i mot ett centrum och befinner oss i begynnelsen, i dubbel mening.
Så målas scenerna upp ur såväl helgdag som vardag: potatisplockning, barnafödsel, fårslakt, släktmöten, jakten på får som sprungit bort sig under skogsbetet. Och det som håller uppe intresset i dessa så vardagliga ting är filmens särpräglade rytm, dess andning - arbete och vila, sommar och vinter, liv och död. En rörelse, en kontinuitet, som färgas av människornas eget liv, om man så vill. Ungefär som när den unge bondens babytröja - pietetsfullt bevarad av farmodern - går i arv till hans nyfödda dotter: den cirkulära rörelsen, alltings återkomst blir berättelsens främsta princip. (-)
Här måste man också beundra John O Olssons oerhört fina kameraarbete. Enskilda bilder stannar kvar på näthinnan långt efter att filmen är slut: en skock får i siluett i skymningen tryckta intill ladugårdsknuten, en annalkande storm som drar upp dammet på åkrarna och i ursinne ruskar omkring bland träden likt en jättes andedräkt.
Hårga är en film jag tycker mycket om. Den präglas av stor kärlek till sitt ämne, till människorna, till naturen, och här finns en sorts saklighetens poesi som förmår väcka förundran inför det vanliga ¿ inför att "stenen är en sten".
Hårga, säger filmen, är inte en plats, det är ett tillstånd, en livskänsla."
Hans Schiller, SvD: "Två år lär paret ha behövt för inspelningen men resultatet är inte roligare än semesterfilmen hos grannen. Uppenbarligen har man, i synnerhet i efterhand, haft ambitionen att locka någon sorts naturmystik ur bilderna som är upptagna i närheten av Hårgaberget. Därför har den manliga huvudpersonen tvingats ut på en fiktiv spaning efter några försvunna får och under sökandet får han minnas året som gått. Konstruktionen är genomskinlig och mycket ansträngd eftersom inget särskilt hänt, i varje fall inte något som kan intressera en omvärld i någon högre grad och i synnerhet inte med tanke på det tämligen rutinmässiga sätt de två filmarna formulerar sig.
För att arbeta vidare på det naturmystiska temat sjungs och nynnas det tvångsmässigt filmen igenom på 'Hårga-låten' medan filmarna stoppar in bilder från gården under helg och söcken. Medan grannen häller upp kaffe ur TV-kannan slänger filmarna in en eller annan bild på 'flytande' moln à la Werner Herzog vilket dock inte automatiskt leder till den 'episka filmdikt' de två pretentiöst nog påstår sig ha gjort."
Carl-Eric Nordberg, Vi: "Naturen i Agneta Fagerströms och John O Olssons film blir alltså närmast identisk med den stora och goda modern som alltid vill värna om sina barn. Det har bland annat till följd att människorna - i åtminstone i mina ögon - i alltför hög grad reducerats till avlägsna bifigurer. Jag skulle önskat att kameran gått dem närmare in på livet och gett dem mer komplicerade signalement. Nu utför individerna anonymiserande ritualroller i en livsceremoni".
Kommentar Svensk filmografi
Filmen spelades in under åren 1981-82. Den färdigställdes dock inte förrän 1984 och hade premiär 1986. Vid urpremiären i Hå i juli 1986 hade emellertid livet i Hårga förändrats på grund av Tjernobylolyckan, vars radioaktiva nedfall framför allt drabbade södra Norrland.
Valet av huvudperson var inte slumpmässigt eftersom Georg Olsson är filmfotografen John O Olssons yngre bror. Georg valde att stanna kvar i hembygden för att försörja sig som lärare och fårfarmare. I ett brev till Folkets Bios Gunnar Bergdahl och i Filminstitutets pressrelease presenterar Agneta Fagerström-Olsson och John O Olsson sin film:
"En nyårsafton för några år sedan berättade Georg Olsson från Hårga att han tillsammans med några andra fårägare på försök planerade att hålla djuren på några av de stora hyggena som blivit efter sjuttiotalets massaverkningar. Han menade att man på det här sättet skulle kunna minska besprutningen med gifter och i stället använda lövslyt till produktion av mat, skinn och ull.
Tanken föreföll hisnande; att sådär i ett enda slag lösa problemen med giftbesprutningen, avskaffa djurhållningen i industriform, ge nya arbetstillfällen i glesbygden osv.
Ingen film kunde vara angelägnare... men att ta upp alla problemen som alla ändå känner till verkade mindre frestande. Vi beslöt därför att försöka göra en film om det positiva i livet. En hyllning till livet självt och till naturen. En film som berättar om poesin i vardagen och i arbetet. De eviga värdena som är grunden för vår överlevnad. Vår del i ett större sammanhang.
Det var tänkt som en kortfilm men blev en långfilm. Men det positiva i livet kan ju vara värt en ganska lång film. Det som till synes är trivialt kanske inte är det. Hemligheten ligger måhända förborgad i det enkla. Det är kanske där storheten finns.
Vi som ständigt jagar omkring i rulltrappor med hamburgare och syntetjackor kanske har glömt bort att se det som verkligen betyder något. Hur våra möjligheter egentligen ser ut.
Det var på nyårsafton 1980 vi pratade med Georg om hans planer, och sedan dess har många stormar dragit förbi, mycket snö och regn fallit.
Det blev en episk filmdikt som vi kallade för Hårga, men den skulle lika gärna kunnat heta Burträsk, Montaillou eller varhelst det finns eller funnits en fåraherde som sökt efter några bortsprungna får."
