Den sista båten (1983)

Media (1 st)

Den sista båten är en beskrivning av Öresundsvarvets nedläggning i Landskrona 1982.

Varvets sista båt ska gå av stapeln. Det är ett nederländskt containerfartyg, m/s Woensdrecht, som kommer att bli hemmahörande i Rotterdam. Inför fartygsdopet råder en egenartad stämning med festklädda gäster, kindpussar och högtidstal. Varvets manskör, klädd i blåställ och hjälm, underhåller. En redarrepresentant, en dam med bredbrättad hatt, döper fartyget, som därpå glider ner och ut i hamnbassängen.

Vi försätts tillbaka i tiden. Arbetet med m/s Woensdrecht pågår. I suggestiva bilder får vi en uppfattning om denna väldiga arbetsplats som varvet utgjorde, och den fackkunskap som arbetarna ägde.

Vi möter jobbare som varit anställda på varvet i 41 år, 35 år etc. Vi möter vrede, uppgivenhet och en behärskad "det får gå ändå"-attityd.

Bitterheten är stor över vad man uppfattar som utförsäljning av ett väl fungerande varv.

Vid en ceremoni säljer Svenska Varv Öresundsvarvet för 1 krona till Landskrona Finans AB, som inte avser att driva varvet vidare.

Vi är med när de anställda undertecknar sitt avsked på löpande band, och vi sitter med när arbetsförmedlaren träffar arbetare på jakt efter ny sysselsättning, ofta i andra delar av landet. De äldre gör sig inga illusioner, de är medvetna om att de aldrig mer kommer att få en fast anställning. Vi får också se hur de yngre deltar i kurser i t ex svenska och matematik.

Tillbaka vid dagen för fartygsdopet. Det är kväll och rederi och varvsledning firar m/s Woensdrechts färdigställande med en champagnemiddag i smoking. Kindpussar. Högtidstal.

Jobbarna lämnar för sista gången in sina släggor och verktyg, sina hjälmar och nyckelknippor. Allt prickas av.

m/s Woensdrecht stävar ut i Öresund.

Pressreaktion Svensk filmografi

Olle Svenning, Arbetet: "Den sista båten är en djupt tragisk film, bitvis svåruthärdligt gripande utan att sentimentalisera. Vi förs in i slutfasen av kampen om varvet. Arbetarnas strid för sina jobb, sin yrkesstolthet och, för många, sitt livsverk som är slut. Besluten är fattade, på annat håll. (-)

Arbetarna leds fram som offer: skriv under avskedsbreven, vänd er till arbetsförmedlingen och så ett hurtfriskt 'lycka till'.

Arbetarna identifieras och individualiseras. De äldre männen med 30-40 års arbete på varvet bakom sig, skriver tvekande, ibland darrhänt under papperen som bekräftar att deras yrkesliv är slut. Någon ropar ut sin anklagande vrede: Jag önskar att folket i Svenska Varvs styrelse fick sådana här brev i handen, fick känna på våra öden. (-)

En av arbetarna berättar att han kommit in i sin egen fabrikshall. Tidigare bågnade och sjöd den av liv, nu var det tyst. 'Det sökte mig', sa han, med det skånska uttryck som betyder att gråten är nära. Filmen förstärker eller snarare tydliggör den känslan. (-)

Någon tycker måhända att klassperspektivet inte är tydligt nog, att klasskamp, politiska analyser och teoretiska överbyggnader är bortskalade. Då tror jag mer man avslöjar sitt behov av plakat än förstår filmen.

Klassperspektivet är ju ändå så synligt när direktören och redarkvinnan vandrar upp, uppåt, för att döpa den sista båten. Det återkommer när redar- och varvskapitalet förenas över champagneglasen på kvällen. Ni där uppe och vi här nere, sådan är scenen.

När båten sjösättes står överheten högst upp medan arbetarsångkören sjunger sommarvisor, och varvsarbetarfamiljerna betraktar spektaklet. De har forslats dit i buss. Arbetarna och deras familjer är festens dekoration och kuliss. När festen är över kan kulissen plockas bort. Arbetarna behövs inte längre."

Kommentar Svensk filmografi

Nedläggningen av Öresundsvarvet var den dittills största industrinedläggningen i Sverige.

I Svenska Filminstitutets informationsblad till Den sista båten tecknas Öresundsvarvets historia:

"Öresundsvarvet grundades i Landskrona 1917 av skeppsredare Arthur Du Rietz från Göteborg som en spekulation i första världskrigets konjunkturer. Fartygspriserna steg våldsamt och det drog till sig investeringar i skeppsbyggeri. (-) Vid krigsslutet vände konjunkturerna och varvet hamnade i skuld till den tyske industrimagnaten Hugo Stinnes som fick kontroll över verksamheten. Denne flyttade sannolikt flera av Öresundsvarvets beställningar till Tyskland med en svår varvskris som följd.

I väntan på nytt krig (-) sysslade man med reparation av fartyg på Öresundsvarvet. Arbetslösheten var hög i Landskrona och det fanns bara arbete tillfälligt på varvet. 1939, på randen till ett nytt krig, blev det bra konjunkturer igen för fartygsbyggnation. Efter kriget blev Norge en stor handelspartner för de svenska varven inklusive Öresundsvarvet. På 1960- och 70-talen växte varvet ut till ett svenskt storvarv med hjälp av importerad arbetskraft. I början av 70-talet fanns det ett 30-tal nationaliteter bland de 3.600 anställda på varvet. Tillsammans med Salén-rederierna planerade man att bygga ut varvet ytterligare. Men varvskrisen slog ner som en bomb i mitten av 70-talet. När staten 1977 bildade Svenska Varv AB inlemmades även Öresundsvarvet, då inordnat i Götaverken-koncernen, i den nya koncernbildningen. Öresundsvarvet pekades ut som varvsindustrins svarta får. 1981 beslöt riksdagens borgerliga majoritet att lägga ner varvet [med dess 2.322 anställda].

1982 byggdes den sista båten på Öresundsvarvet (-). Båtbygget och avvecklingen gick parallellt. De anställda avskedades efterhand som båten byggdes. I januari 1982 började filmen spelas in, en skildring av ett båtbygge och ett arbetarkollektivs upplösning. I mitten av december lämnade fartyget m/s Woensdrecht varvet och inspelningen avslutades. (-)"

Vid filmens premiär i Landskrona i december 1983 var många varvsarbetare närvarande, bl a fackklubbsordföranden på varvet, Gunnar Nilsson:

"- Det är en bra film som visar verkligheten (-). Vad man däremot aldrig kommer åt är de djupa tragedierna som drabbat de människor som inte fått nya jobb. Man har ju inte heller kunnat registrera de känslor som de uppsagda arbetarna känt när de suttit hemma och funderat. Man är kanske på ett sätt på jobbet men det är där hemma de verkliga känslorna kommer fram"(osign, Skånska Dagbladet 18.12.1983).

I samband med göteborgspremiären på Folkets Bio talade Sven-Eric Lindberg med Torgny Schunnesson (GP 19.3.1985): "- Filmen har fått något av ett nytt liv, inte bara för vad som håller på att hända i Uddevalla utan också för att klimatet håller på att svänga, man har börjat ifrågasätta det krossandet av människor i parti och minut, konstaterar Torgny Schunnesson. (-)

Tillsammans med fotografen Jean Hermanson hade Torgny tidigare gjort en dokumentär om livet på Möllevångstorget i Malmö. Nu kastade de båda sig in i ett projekt som skulle ta två år att fullborda - och där sluträkningen skulle bli 800.000 kronor.

- Den sista båten blev en helt annan film än vi kanske trott, en film mer präglad av bitterhet än kamplust.

Torgny Schunnesson har sedan Den sista båten gjordes fortsatt att dokumentera vad som hänt i Landskrona. Han har intervjuat folk, kartlagt följderna av nedläggningen och har kommit fram till helt andra resultat än de som framskymtar t ex i de officiella rapporterna. Resultatet redovisas i en bok som kommer ut i höst. "Framtidsstaden" är titeln - och den är ironiskt vald.

- Enligt den statistik som presenterats så finns det nästan inga arbetslösa i Landskrona och man säger att det skapats massor av nya jobb. Men sanningen är att Landskrona Finans bara lyckats skaffa fram ett 70-tal riktiga jobb och att utslagningen varit oerhörd. Därför är det skrämmande att se hur man i dag tar Landskrona som modell för vad som skall ske i Uddevalla, säger Torgny Schunnesson."

Torgny Schunnessons bok "Framtidsstaden" utkom 1985.

Torgny Schunnesson (f 1948) och Jean Hermanson (f 1938) hade tidigare samarbetat om Kärlek & vilja (1982) och gjorde efter Den sista båten tillsammans Arbetets döttrar (1987), Strålande tider (1989/9) och Himmel över Malmö (1994/8; medregi Michal Leszczylowski). Hermanson stod ensam för Gjutarna (1990/10), och 1994 svarade Schunnesson ensam för Bland franska bönder.

Den sista båten TV-visades första gången 21.12.1983, endast få dagar efter biografpremiären i Landskrona.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se