Ödets redskap (1922)

Media (17 st)

Originaltitel	Ödets redskap
Filmtyp	Kortfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Robert Dinesen
Manus	Laurids Skands
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Palladiumfilm
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Sverigepremiär	1922-05-08

Medverkande

Ernst Eklund
Augustus Ferrer

Astri Torsell
Louise von Winge, änka

Clara Schønfeld
gamla fru von Winge

Om filmen

Denna film hör tyvärr till de svenska stumfilmer som helt har gått förlorade och vi känner inte till något bevarat filmmaterial – vare sig kopia, original- eller bevarandematerial. Läs...

Visa hela texten

Handling

Den unga änkan Louise von Winge och hennes svärmor är besatta av hat och hämndkänslor för att maken och sonen von Winge, den berömde arméflygaren, stupat i en luftstrid med fiendens...

Visa hela handlingen

Press

Filmen mottogs negativt eller likgiltigt av stockholmspressen, som framför allt förefaller ha blivit besviken på den berömda aktrisen Astri Torssells filmframträdande. "Det är en...

Visa all press

Denna film hör tyvärr till de svenska stumfilmer som helt har gått förlorade och vi känner inte till något bevarat filmmaterial – vare sig kopia, original- eller bevarandematerial. Läs mer på Filmarkivets sida Bevarade och förlorade svenska stumfilmer.

Den unga änkan Louise von Winge och hennes svärmor är besatta av hat och hämndkänslor för att maken och sonen von Winge, den berömde arméflygaren, stupat i en luftstrid med fiendens mest fruktade flygare, August Ferrer.

Slumpen ombesörjer att Louise och Ferrer träffas på en badort. Ferrer blir intresserad av kvinnan och hennes faderlöse lille son Wilhelm. Louise planerar för sin och svärmoderns hämnd, men finner under bekantskapen att Ferrer inte är det odjur hon intalat sig. Gamla fru von Winges hängivna hat eggar henne emellertid till förnyad bitterhet. På årsdagen av makens död avser kvinnorna att ta livet av hans baneman, och deras hämnd blir desto grymmare som Ferrer denna dag beslutat fria till Louise. Med gift som den lille Wilhelm fått hämta från sängkammaren har kvinnorna preparerat det glas med vilket Ferrer ska dricka förlovningsskålen.

Nu finner emellertid Louise att hon inte förmår utföra det planerade dådet. I stället tar hon själv det förgiftade glaset, och medan hon känner hur giftet börjar verka vill hon bekänna alltsammans för den man som hon mot sin vilja kommit att älska. Ferrer berättar att von Winge störtat till följd av en egen felmanöver redan innan Ferrer ens varit färdig att skjuta mot honom.

Denna upplysning drabbar Louise som ett förkrossande slag: allt hennes hat har varit obefogat, och hennes eget sista offer har varit utan mening. Hon bereder sig att dö, men när hon ska ta avsked från sin lille son avslöjar denne gråtande att han råkat tappa "medicinflaskan" tidigare på dagen, varvid innehållet runnit ut. Det ominösa glaset var alltså inte förgiftat.

Glädjen blir stor. Även gamla fru Winge tackar högre makter för att ödet förhindrat det brott som planerats. Hon ger Ferrer och Louise sin välsignelse. (Bearbetning av program.)

Pressreaktion Svensk filmografi

Filmen mottogs negativt eller likgiltigt av stockholmspressen, som framför allt förefaller ha blivit besviken på den berömda aktrisen Astri Torssells filmframträdande.

"Det är en ovanligt ledsam och schablonmässig historia om två sörjande kvinnor, som föresatt sig att ta hämnd på den man, som i luftstrid dödat deras enda stöd, den enas son och den andras make. Det onda anslaget omintetgöres av en liten son till den unga änkan, och allt redes ut på bästa sätt. Regien är slapp, och spelet erbjuder intet som helst intresse med undantag av Clara Schönfeldts vederhäftiga återgivande av en äldre, sjuk och förgrämd kvinna. Astri Torssell skadar sig själv genom att visa sig på film; hon låter ej ens ana, vilken förnämlig skådespelerska hon i själva verket är, hon blir patetisk och melodramatisk, och därtill kommer hennes nästan pinsamt vårdslösade yttre apparition." (SvD)

"Filmen är ganska förlegad med krigsmotiv och för övrigt karaktäriserad av mycken sentimentalitet och overklighet. Fru Torssell är inte så söt hon borde kunna vara, och herr Eklund är verkligen söt, men inte heller något mera." (StT)

Kommentar Svensk filmografi

Ödets redskap hade spelats in i Danmark redan 1919, men liksom Lord Saviles brott (1922) togs den fram för Sverigepremiär först nu, sedan Skandinavisk Filmcentral i praktiken redan havererat. I Danmark har den synbarligen aldrig visats. Dessa omständigheter tyder på att filmen inte ansågs tillräckligt lyckad för att kunna lanseras så länge Skandinavisk Filmcentral hade ett kvalitetsrenommé att slå vakt om. I alla händelser blev regissören Robert Dinesen, som från början varit Palladiumfilms konstnärlige ledare, efter denna produkt avskedad av Filmcentralens svenske chef Lars Björck.

Den svenske skådespelaren Ernst Eklund var kring 1920 långtidsengagerad av Skandinavisk Filmcentral. I sin minnesbok "Sick Sack" från 1962 skriver han mycket kritiskt om företagets ledning och brist på professionalism. Han ger en ganska ironisk skildring av tillkomsten av både Ödets redskap och Lord Saviles brott. "Visst var det skönt med den månatliga inkomsten, men man ville ju också gärna göra rätt för pengarna och även utveckla sina eventuella möjligheter. Båda delarna föreföll mig problematiska tack vare dålig organisation och brist på fantasi och smak hos den konstnärliga ledningen. Att arbeta med något man fruktar blir resultatlöst är litet deprimerande." (s. 124)

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se