Brother Carl (1971)

Media (1 st)

Originaltitel	Brother Carl
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Susan Sontag
Manus	Susan Sontag
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Sandrew Film & Teater AB
Åldersgräns	Tillåten från 11 år
Dialogspråk	Engelska
Sverigepremiär	1971-05-03

Medverkande

Geneviève Page
Karen

Keve Hjelm
Martin, koreograf

Gunnel Lindblom
Lena, teaterregissör, Martins tidigare fru

Laurent Terzieff
Carl Norén

Torsten Wahlund
Peter, Karens man

Pernilla Åhlfeldt
Anna, Karens och Peters dotter

Visa fler

Om filmen

Susan Sontags sista svenska film, där Keve Hjelm försöker tämja skygg dansare som slutat tala och stumt barn är besatt av ljud.Alla talar engelska!...

Visa hela texten

Handling

Teaterregissören Lena övertalar väninnan Karen att följa med ut i skärgården för att hälsa på Martin, Lenas tidigare man som lämnade henne för fem år sedan. Han är koreograf....

Visa hela handlingen

Press

Brother Carl fick ingen god kritik. Mauritz Edström i DN var till och med benägen att ta en tillfällig paus som filmkritiker. "Inför den amerikanska författarinnan och kritikern...

Visa all press

Susan Sontags sista svenska film, där Keve Hjelm försöker tämja skygg dansare som slutat tala och stumt barn är besatt av ljud.

Alla talar engelska! Regissören Gunnel Lindblom, väninnan Geneviève Page, koreografen Keve Hjelm och… där tar det slut. Den heliga dåren Laurent Terzieff har för länge sedan slutat dansa och tala och Pages autistiska dotter är stum.

Ett gravallvarligt psykodrama på en skärgårdsö. Vad som föregått händelserna får vi gissa oss till (– Hur kunde du?) och vad som händer är oklart. "Interpretation is the revenge of the intellectual upon art. " skrev Susan Sontag (1933-2004) i en av sina berömda essäer.

Ur förordet till det publicerade manuset:

"I mitt huvud var det en film i svart-vita, eller snarare svarta-till-vita bilder: en film där nuet hemsöks av en onämnbar 'svart' handling i det förflutna […] och där det i det kommande finns en 'vit' helande handling. […] Mina modeller var en samtida teaterregissör och hans heliga dåre. Men de var bara diffusa utgångspunkter för Brother Carl. Gestalterna som blev Martin och Carl har levt i mig i årtionden. De är emblem för tystnadens (eller den frivilliga stumhetens) dramaturgi – ett återkommande motiv i mitt liv, mina romaner och mina filmer. […] I Duett för kannibaler [Sverige 1969] vägrar kvartettens katalysator Francesca att tala. Och Francesca-figuren dubbleras i Brother Carl och blir den nästan helt stumme Carl och det autistiska barnet. […]

Jag visste att jag begränsade skådespelarnas frihet och gjorde dem mindre bekväma när jag bad dem att tala engelska. Men jag ville att de skulle arbeta inifrån det rörelsehindret. […] Jag ville att språkvårigheterna skulle bli ett formellt element i filmen: accenterna, tvekandet, den felaktiga rytmen, stelheten.

Det här experimentet lämpade sig väl för Brother Carl, där ju själva handlingen rör sig kring språkets och tystnadens problem – att ha svårt att tala över huvud taget (eller ifrågasätta om man ska göra det). […]

Dialogen var viktig, men jag ville också ha ett formellt element som bestod av ett visst motstånd mot replikerna – nästan som ett fysiskt motstånd eller hinder – som visar hur talandet som sådant ifrågasätts i Brother Carl. I kontrast till själva språket, som är en sorts kolonisering av känslorna, skildrar filmen den djupare men farligare kontakt som uppstår mellan människor när de utmanas av stumhet, eller av oförmåga (eller ovillighet) att tala. […]"

De svenska kritikerna var mållösa.

Mauritz Edström, DN: "Inför den amerikanska författarinnan och kritikern Susan Sontags nya svenska film Brother Carl känner jag mig närmast benägen att tillfälligt nedlägga mitt ämbete som filmkritiker. Må andra som eventuellt är hågade och får ut något av denna film göra det i fred. Jag får inte ut något. Jag begriper inte ens riktigt vad den handlar om. […] Jag förstår att den skall handla om mänskliga relationer, men jag finner det omöjligt att relatera den till mig själv. […] Men det viktigaste är ju inte vad filmen betyder. Den känns inte. På mig verkar den kall, pretentiös och grumlig. Susan Sontag får inte fram i bild vad hon vill göra. Sedan är det ointressant vilka metafysiska, psykologiska eller symboliska förklaringar hon än vill ha."

Jurgen Schildt, Aftonbladet: "Låt mig, eftersom ärlighet varar längst, omgående slå fast att mitt förstånd inte är klart nog att greppa vad Susan Sontag menar med sin andra film efter Duett för kannibaler.[…]"

Gunder Andersson, nordicwomeninfilm.com 2011: "[…] den fragmentarisering och stilisering som Sontag arbetat med i sina romaner fungerar illa på film. I en roman kan mycket vara oklart, filmmediet kräver en stramare struktur."

Susan Sontags essäer om konst, filosofi och politik, om AIDS, fotografi, tolkningar och lidande är klassiska. Hon föreläste, skrev kritik, författade sex romaner, gjorde fyra filmer och regisserade en rad pjäser.

Teaterregissören och skådespelaren Laurent Terzieff är luffare i Buñuels Vintergatan, kentaur i Pasolinis Medea, detektiv i Godards Détective och sadist i Clouzots Tittaren. Den franska skådespelaren Geneviève Page är madame Anaïs, bordellägaren i Buñuels Belle de Jour.

Nina Widerberg (2018)

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

Teaterregissören Lena övertalar väninnan Karen att följa med ut i skärgården för att hälsa på Martin, Lenas tidigare man som lämnade henne för fem år sedan. Han är koreograf.

Karen tar farväl av sin man Peter och sin lilla dövstumma dotter Anna. Peter ber förgäves att Karen inte ska resa.

Karen och Lena möts av Martin vid båtbryggan. De går till hans stuga.

Medan Martin och Lena samtalar framför en brasa -- hon söker förnyad kontakt -- ser sig Karen omkring i de natursköna omgivningarna. På stranden får hon syn på en ensam man med en stor håv. Det är Carl Norén.

Lena och Karen talar på tu man hand. Karen misstror Lenas möjligheter att återvinna Martin. Ni förgör varandra, säger Karen. Jag tror han tänker be mig stanna, säger Lena.

Carl visar sig vid Martins stuga. Martin presenterar honom för Karen som en vän. Såg du honom aldrig dansa, Karen? undrar Martin. Carl säger inget.

Martin, Lena, Karen och Carl är ute på picknick. Carl sitter på en kullfallen trädstam och bankar. Sedan kastar han en vacker sten till Karen. Han tycker om dig, säger Martin.

På verandan till Martins stuga gör Carl en serie balettövningar. Martin tittar på. Jag ville aldrig dansa, säger Carl.

Under picknicken berättar Martin om Carls föräldrar. De vet inte att han inte har dansat på flera år.

I enrum berättar Lena vidare för Karen om Carls föräldrar. De förebrår honom för att han inte skickar pengar. Och de anklagar Martin för att ha rövat bort Carl.

På picknicken har Karen blivit upprörd. Hon säger att hon hatar Carls föräldrar för att de inte älskar sin son.

Karen och Carl tar en promenad. Plötsligt springer han i väg som om han var rädd för ljuset. Han stänger in sig i en badhytt och vill inte komma ut. Men han talar till Karen. Han är rädd för att vara elak, säger han. Och Martin är hans fiende.

Martin, Karen och Carl är utanför Martins stuga. Jag har aldrig haft en kvinna, säger Carl.

Lena går i skogen. Carl kommer i kapp henne och lämnar ett brev till Martin. När Carl är försvunnen igen, läser hon brevet och river sedan sönder det.

Martin och Karen åker bil. Det beror på mig att Carl är som han är, säger Martin. Jag vill bota honom, men jag kan inte.

Lena besöker Carl i hans skjul till bostad. Du tror att jag inte tycker om dig, men det är inte sant, säger hon. Hon klär av honom och sig själv. Hon säger att hon vill göra det skönt för honom. Plötsligt öppnas dörren, och Martin kommer in.

Hemma hos Martin lugnar Lena honom. Carl var inte upprörd. Han sov, när hon gick. Hon berättar om brevet från Carl. Det har jag väntat på i fem år, säger Martin. Vad stod det? Det säger jag inte, svarar hon, hellre dör jag. Låt oss sluta att tortera varandra, säger han. Jag hatar dig för att det inte berör dig att jag låg med Carl, säger hon.

Carl hittar Lena flytande i vattnet nära stranden. Martin kommer springande. Han konstaterar att hon är död.

Jag kan inte känna sorg, bekänner Martin för Karen. Jag är verkligen ett odjur.

Martin och Carl är på Lenas begravning, likaså Karen med maken Peter. Det finns inga mirakel, säger Karen vid graven. Det finns det visst! säger Carl.

Hemma hos Karen och Peter leker Carl med lilla Anna. Gud kan göra mirakel, säger Carl. Alla människor kan det.

Peter söker upp Martin och berättar att Carl brukar komma för att leka med Anna. Han har ingen annanstans att gå, säger Martin. I övrigt har han bara sjukhuset. Peter har med sig ett brev från Carl. Martin öppnar det och läser. Det är bäst att hämta Karen, säger han.

Carl och Anna leker på en strand. De skrattar högt, när Martin, Peter och Karen närmar sig. Carl faller som en säck över Anna, men hon kan kravla sig fram. Han är tung, säger hon.

Karen ropar på sin dotter.

Carl ligger som död på marken.

Pressreaktion Svensk filmografi

Brother Carl fick ingen god kritik. Mauritz Edström i DN var till och med benägen att ta en tillfällig paus som filmkritiker.

"Inför den amerikanska författarinnan och kritikern Susan Sontags nya svenska film Brother Carl känner jag mig närmast benägen att tillfälligt nedlägga mitt ämbete som filmkritiker. Må andra som eventuellt är hågade och får ut något av denna film göra det i fred. Jag får inte ut något. Jag begriper inte ens riktigt vad den handlar om. (-)

Jag förstår att den skall handla om mänskliga relationer, men jag finner det omöjligt att relatera den till mig själv. (-)

Men det viktigaste är ju inte vad filmen betyder. Den känns inte. På mig verkar den kall, pretentiös och grumlig. Susan Sontag får inte fram i bild vad hon vill göra. Sedan är det ointressant vilka metafysiska, psykologiska eller symboliska förklaringar hon än vill ha." (Mauritz Edström i DN)

"Låt mig, eftersom ärlighet varar längst, omgående slå fast att mitt förstånd inte är klart nog att greppa vad Susan Sontag menar med sin andra film efter Duett för kannibaler. Men låt mig samtidigt försvara mig och säga så här:

a) antingen menar hon någonting, och då borde hon räcka fram en nyckel som går att använda för folk med normala fattningsgåvor;

b) eller också menar hon platt intet, och då borde hon lämna ateljéerna i fred och fortsätta att skriva essäer och romaner.

Låt gå. Dessa människor föreligger; de har i alla fall ansikten och ben och tungor. Men vad mumlar de om? Vad representerar de?

Vilken är deras mission och deras symboliska eller avantgardistiska existensberättigande? Handlar det om kontaktlöshet? Ho vet; det enda vi vet är att publiken snuvas på kontakterna. (-) Det här är med andra ord en film för mycket." (Jurgen Schildt i AB)

"Det är en film som förtvivlat bankar på dörrarna till en helhjärtad gemenskap, godhet och kärlek och som i samma rörelse gestaltar en insikt om hur svårt människan har att realisera dessa drömmar och hur lätt de destruktiva krafterna får övertag i kontakt!ögonblicket. Felet med Broder Carl är att Susan Sontag gestaltar detta drama i en form som kan kännas lika sluten, lika invikt över hemligheterna, som huvudpersonernas själar. Filmen handlar inte bara om kommunikationsstörningar, de är själva av samma fenomen. Varför vet jag inte. Susan Sontag är som kritiker specialist på intelligenta klartexter; det förefaller ibland som om hon som konstnär, som romanförfattare och filmskapare, var i färd med att utmana denna kritiker inom sig själv med texter och bilder som är envisa som musslor." (Lasse Bergström i Expr)

"Men på bioduken -- liksom i andra konstarter -- gäller det för konstnären att låta åskådaren få intensiv kontakt med denna kontaktlöshet. Det lyckas Sontag tyvärr sällan med, därtill är hon alltför utspekulerad. Hennes personer driver alltför länge omkring i ett arrangerat tomrum som man tyvärr inte upplever som någon avgrund. Det känns i stället som att sitta i en ändlös väntsal. Och sådant är som bekant ganska tråkigt." (Carl-Eric Nordberg i Vi)

Kommentar Svensk filmografi

Den amerikanska författaren Susan Sontag (f 1933) kom att göra två långfilmer i Sverige; Brother Carl och Duett för kannibaler (1969/20). Båda filmerna producerades av Sandrews i samarbete med Svenska Filminstitutet, och båda fick mycket dålig kritik. De hade inte heller någon publik framgång.

Sontag var då mest känd för reportage från Nordvietnam, och för ett antal essäer, däribland en som lanserade begreppet "camp".

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se