New York, New York (1977)

New York, dagen för segern över Japan 1945. Saxofonisten Jimmy Doyle har lagt av sin uniform och går på flickjakt på en fredsbal. Han lyckas så småningom få tag på en flicka, sångerskan Francine Evans, och övertala henne om att få träffa henne igen. Följande dag ska han provspela på Palm Club och insisterar att få Francine som vokalist. Ägaren föreslår dem engagemang som ett team. Samma kväll packar Francine sin väska och ger sig av med Frankie Hartes band - på order av hennes agent Tony Harwell. Jimmy slutar sitt jobb och följer efter henne. Han får jobb i bandet och senare drar han iväg med Francine till prästen och gifter sig. Jimmy tar så småningom över arrangemangen i bandet tillsammans med Francine och bandet gör succé. Men Francine, som nu är med barn, insisterar på att fara till New York - för barnets skull - så Jimmy lämnar över bandet till pianisten Paul och följer efter Francine. Hon gör karriär som balladsångare, medan Jimmy ägnar mer och mer av sin tid åt att spela modern jazz i Harlem tillsammans med sin gamle vän Cecil Powell. När barnet föds lämnar han Francine, eftersom han inte kan stå ut med att ytterligare krav ställs på honom. Flera år efter har Francine blivit Hollywoodstjärna och Jimmy är ägare till en elegant klubb. De möts igen när Jimmy, efter att han hört den sång som de två skrev tillsammans, går bakom scenen för att lyssna. Båda är rörda över mötet och beslutar sig för att träffas igen.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Filmen som Robert De Niro dominerar är i övrigt en lycksökarhistoria som sluttar utför. Den har en första hälft som dramatiskt sett går an och en senare hälft där melodramen tar över och ledan utbreder sig nästan epidemiskt." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Felet med NEW YORK, NEW YORK är att den på en gång försöker spegla en livsstil och en filmstil och bara lyckats fånga in filmstilen. Den liknar därför mera en eftergjord kopia av en amerikansk 40-talsfilm om kärlek och karriär i showbusiness, med Minnelli i en av mamma Judys roller och De Niro som en konstig neurotisk gengångare från nutiden." Lasse Bergström i Expressen

"Det man kommer att minnas av filmen är främst Liza Minnellis duktiga skådespelararbete och hennes shownummer mot slutet som f.ö. är av typisk 70-talsmodell.

Men filmen som helhet - en besvikelse." Sven Malm i Svenska Dagbladet

"Filmen är kluven, för att inte säga trekluven mellan olika strävanden. Tidvis blir den ganska tradig i turnéskildringen med sitt spel på gamla Hollywoodgrepo, och New York-skildraren Scorsese verkar knappast riktigt hemma i den ateljégjorda storstadsnostalgin.

Det är synd, för mitt inne i pastischen finns något levande. En eruptiv känsla. Den lever sig ut i enstaka lysande scener med en helt annan frihet än den övriga filmen. En är skildringen av det äktenskapliga grälet i en bil som rusar fram genom New Yorks gator, en färd som betecknande nog slutar på BB.

Men till slut får förvisso också Liza Minnelli sista ordet i en bravurscen med titelsången, fast det dessförinnan är Robert De Niro som tagit hem spelet." Mauritz Edström i Dagens Nyheter

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se