Nådaskottet (1976)

Balticum 1919. Området härjas av inbördeskrig. Två år efter den ryska revolutionen kämpar ester och letter för att söka befria sig från 200 års godsägarvälde. Västeuropa fruktar bolsjevismen skall sprida sig. Man värvar frivilliga i hopp om att kunna upprätthålla den gamla ordningen. På ett baltiskt gods i Kratowice bor Sophie von Reval. En dag anländer brodern Konrad med sin bäste vän Erich von Lhomond i spetsen för en trupp soldater. Trots att vänskapen med en ung kommunist i byn och studier i marxism lärt Sophie att man inte kan förena denna politiska uppfattning med ett aristokratiskt synsätt, inleder Sophie ett förhållande med den preussiske officeren Erich. Erich ser på kvinnor och känslor som opålitliga, bedrägliga sidoljus i en annars ensam, militär och aristokratisk tillvaro. För att bevisa sin självständighet inför Sophies tillgivenhet far han in till Riga och tillbringar en oangenäm natt på en bordell. När han återvänder gör han inga försök att dölja sitt bordellbesök för Sophies öron. Hennes självförtroende får sig en knäck och hon börjar ta sig den ene älskaren efter den andre bland officerarna. Erich börjar helt koncentrera sig på de militära aktiviteterna. I slutet av inbördeskriget lyckas ingen sida ta några fångar. När Erichs kompani till slut infångar Sophie, ber hon att få bli avrättad av Erich.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Av det här kunde, med annorlunda fördelade accenter, ha blivit en krigsskildring i det inre, en studie av människan i hennes politiska och existentiella valsituation. Men Schlöndorff inskränker sig till att antyda den möjligheten, han utvecklar den aldrig. Som ideologisk människobild uppvisa NÅDASKOTTET många och kringströdda episoder och en ganska störande otydlighet.

Desto tydligare och grundligare blir Schlöndorff när han skildrar den aristokratiska livsstilens undergång. Hans film handlar nämligen framför allt om tillvaron på en social ö, ett reservat där man inväntar den storm som ska komma. Gardesofficerarna dansar tango. Kaffeserviserna dukas fram. Kriget är en ljudkuliss och några förbandslådor. Ritualerna värnas in i det sista. Och mitt i alltsammans tronar tant Praskovia, gestaltad av den märkliga och krumma och 77-åriga Valeska Gert. Hon blir symbolen för den hotade högborgerligheten: ett lik som tittar.

Ute ligger snön och blåser vindarna. Inomhus möter vi den interiör som är på en gång dödsdans och mystik, spöksonat och panoptikon. Så långt - om också inte längre - är detta en makaber och betvingande lägesbeskrivning." Jurgens Schildt i Aftonbladet

"Bäst är skildringen av detta gods på frontlinjen mellan en ny och en gammal värld. Med fullkomligt suverän skärpa återger Schlöndorff dess atmosfär av självklara privilegier, galanteri och grymhet, och oförglömligt är porträttet av den gamla tanten, en liten adlig apa som klänger bland sina minnen.

Det är också en skildring av en knektvärld, av soldatära och kärlek mellan män, utspelad på en plats som i filmen kallas de tyska tempelriddarna utpost i öster, en formulering som i ett svep öppnar det historiska perspektivet.

Själva kärleksaffären är kanske mindre intressant, därför att den är en ganska kylig beskrivning av ett förhållande som knappast engagerar vår känsla.

Men naturligtvis speglar den motsättningarna i filmen och belyser denna värld i gungning, där de reaktionära krafterna drar sig tillbaka till andra förskansningar.

Schlöndorff fångar dess stämningar genom rytmen i sina bilder och scenväxlingar. Och här finns beundransvärda enskildheter som när soldaterna drar iväg för att undsätta en general och tonas ner till skuggor i snön, varpå en ensam ryttare kommer galopperande tillbaka och passerar några kors vid vägkanten.

Det är bara ett exempel ur denna kyligt fascinerande film, som berättar så mycket på en liten fläck av tiden och historien." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Miljö, stämning, iscensättning - allt är utsökt. Men till sist känns det som en fulländning för sin egen skull. Vad syftar filmen till? Den pekar pessimistiskt och mumlar: ingen kan välja sin historia. Idémässigt syns den lika grumlig som Bergmans krigsfilm SKAMMEN, och nästan lika styv i känsloladdningen. På något kusligt sätt berörs man emellertid inte av slutets nådaskott. Strax skall ju komma andra offer, och andra bödlar, så mycket hemskare och så mycket tydligare för vår förståelse av historien." Jonas Sima i Expressen

"Själva historien (den bygger på en roman av Marguerite Yourcenar) rymmer som synes en viss lättköpt psykologi. Utan Margarethe von Trottas intelligenta gestaltning kunde det blivit besvärande. Mathias Habich klarar sig inte genomgående lika bra: det finns moment där han är näst intill parodisk.

Det som adlar historien och ger den ytterligare dimensioner är Volker Schlöndorffs oerhört täta och oavbrutet spänningsfyllda bilder i ett svartvitt foto fullt av lyster. "Storyn" är oväsentlig i jämförelse med vad hans atmosfärrika bilder säger oss om en epok som gått i graven, om en mentalitet som dessvärre tycks svår att utrota. En brist på humanism som inget samhällsskick tycks kunna gardera sig emot." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se