Mephisto (1981)

Hendrik Höfgen, som är besatt av tanken på framgång och berömmelse, gör karriär på den tyska nationalscenen i Berlin på 30-talet. Efter nazisternas övertagande fortsätter hans stjärna att stiga. Oscarbelönad för bästa utländska film.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Szabos film koncentrerar sig hårt på huvudpersonen som gestaltas med djävulsk intensitet av den österrikiske skådespelaren Klaus Maria Brandauer.

Själva regimen skildras endast glimtvis. Skickligt målar Szabo upp dess groteska drag. Prakten får en dekadent belysning, monumenten utstrålar endast hybris i sin morbida fulhet, marmorsalarna ekar av stövelklackar, övermodet balanseras på en kulmen nära kollaps. Med små medel låter Szabo maktens och myndighetens förföriska lockelse övergå i brutalitet som när generalen (ett porträtt på Göring utomordentligt utfört av Rolf Hoppe) plötsligt förvandlar sitt leende till ett vrål.

Szabo gestaltar ett klassiskt dilemma: Skall man samarbeta med en maktfullkomlig överhet och eventuellt lyckas åstadkomma något? Eller skall man bekämpa den med risk att man själv går under -- möjligen till ingen nytta.

Ett tämligen aktuellt problem -- eller hur?" Yrsa Stenius i Aftonbladet

"I stort sett rör sig dock Szabo föredömligt fritt i förhållande till förlagan och har gett filmen dess egen rytm och klargörande enhet. Han berättar rakare och tydligare än i tidigare filmer, och det är till fördel för den moraliska åskådligheten i denna historia om kostnären och bödeln.

I rollerna gör Klaus Maria Brandauer och Rolf Hoppe glansfulla insatser.

Det var länge sedan man såg en sådan virtuos gestaltning av kostnären på gott och ont som Brandauers. Och Hoppe är fenomenal som den välmående tyrannen i maktens morgonrodnad där alla masker ännu inte fallit och politiken med Goebbels ord kallas den största av alla konster.

Szabos film är framför allt en skådespelarfilm -- även om han också kan fånga det groteska i en nazistisk konstutställning och ge en suggestiv vision av Höfgens fångenskap i det nazistiska strålkastarljuset.

"Mephisto" bör ni alltså se! Det är en av dessa sällsynta filmer som lyser in både i en mörk epok och i oss själva." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Först i slutscenen från Berlins mörka, men plötsligt belysta Olympiastadion öppnar han dörrarna till dårhuset på vid gavel. Det är då insikten tycks drabba Höfgen: han, tidens store Mephisto på scenen, är och har hela tiden varit dramats Faust. Djävulen finns inte på scenen. Han uppträder som maktens handhavare i det verkliga livet och han köper själar mot löften om det som ger evighet i konstens värld: framgång.

Så blir Szabos "Mephisto", denna lysande och intelligenta film, en sorgsen dikt som berättar om den opolitiske konstnären i Politikens ledband.

Just sorgsenheten är dess styrka. Det är lätt att spotta på Gründgens och alla andra lysande överlevare. Det är svårare att se deras tragedi.

Klaus Maria Brandauer, en österikisk aktör, är storartad i den allt dominerande huvudrollen och så är även Rolf Hoppes general, filmens egentlige Mephisto, den nakna verklighetens Hermann Göring." Lasse Bergström i Expressen

"Szabos iscensättning av Mephisto liknar också stilistiskt andra filmer som Pasqualino Settebelezze, Cabaret, Ormens ägg. Det finns ett mycket expressivt, ibland nästan svulstigt drag, i dessa filmer. Det verklighetsfrämmande i den skymningsvärlden gör det lättare att släppa en naturalistisk form. Men det man då når har också något märkligt anonymt över sig. Szabo är väl kanske inte heller känd för en personlig bildgestaltning.

Det gör att Mephisto blir en av dessa i och för sig mycket fina filmer, som i längden kanske inte är lika intressanta.

Men man bör ändå se den. Den som frivilligt missar Klaus Maria Brandauers skådespelarkonst kan knappast sägas vara intresserad av mänsklig uttrycksförmåga." Stig Larsson i Stockholms-Tidingen

"Men det är under alla omständigheter en lysande film Istvan Szabo signerat. Fast ministerpresidenten ännu inte gjort entré, är redan de första scenerna imponerande med Hendrik Höfgen i raseri över en kvinnlig kollegas triumfer eller i ursinne som missbelåten regissör över en can-can-balett som inte tillfredsställer hans krav på intensitet. Sällan har teaterkonstens vilda magi tolkats mera muskulöst än här.

Kvinnorna kring Höfgen är egendomligt undanglidande, möjligen med undantag av Karin Boyd som den temperamentsfulla mulattskan. Som Höfgens hustru agerar den berömda Krystyna Janda med sval charm. Av de manliga bifigurerna imponerar särskilt Christian Graskoff som med aldrig svikande elegans företräder Hitlerrikets obskyra litterära ideal -- och profitörernas anpasslighet.

Man kan knappast upphöra att förvåna sig över den klarsyn Klaus Mann visade när han redan 1936 fällde sin dom över den annalkande katastrofen. Om den katastrofen vet vi nu allt, men till kunskapen om hur den blev möjlig har István Szabó med denna imponerande film bidragit med sällsam inlevelse och inträngande kraft." Åke Janzon i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se