Ta ner månen om du kan! (1982)

Förstaprisvinnaren vid den årliga Book Awards i San Francisco, George Dunlap, håller det vanliga talet om att dela priset med sin fru, så träffande kallad Faith. Hon är medveten om att George bedrar henne och grälar på honom. När han beslutar sig för att flytta hemifrån, så har Faith redan packat hans väska. De tre döttrarna Jill, Marianne och Molly tar det hela ganska lugnt medan äldsta dottern, Sherry, som vet om faderns förhållande till den frånskilda Sandy, blir mycket förbittrad. George flyttar in hos Sandy och försöker komma på god fot med Sherry genom att köpa henne en efterlängtad skrivmaskin till födelsedagen. Hon vägrar att träffa honom och vill inte ta emot presenten. Faith inleder ett förhållande med Frank Henderson som bygger Dunlaps en tennisbana på gården. Faiths far dör. George som tyckte mycket om honom blir rasande när han av svärmodern behandlas som en inkräktare på begravningen. Efteråt grälar George och Faith berusade på en restaurang för att sedan hamna i sängen. Sherry som vet om händelsen anklagar sin mor för att ligga med vem som helst och sticker sedan sin väg. George hittar Sherry utanför Sandys strandvilla och försöker förklara saker för henne. Delvis återförenade accepterar hon skrivmaskinen. Han kör henne hem och hamnar i ett grillparty för att fira invigningen av den färdiga tennisbanan. Uppretad av Franks äganderättsattityd förstör George tennisbanan och den nya pation med sin bil. Föraktfullt ger Frank honom en omgång och från marken lyfter George vädjande sin hand mot Faith. . .

Pressreaktion Svensk filmografi

"De typiska skilsmässosituationerna finns med -- trivialhändelserna som överdramatiseras, missförstånden som växer till gräl -- återgivna med nyansrikedom och detaljskärpa. Men också med ytlighet. Scenerna snarare illustrerar än beskriver ett skeende. De är inte klargörande. De är uppvisning.

Om de uppvisande dock bara gott. Albert Finney: inåtvänd mot oförlösta aggressioner, tung, fördröjd i spelet. Diane Keaton; en charmfull rättframhet försedd med filmkonstens vackraste leende. Karen Allen minnesvärd i en undanskymd pubertetsroll, vilsen, rörande.

Av allt detta har Parker gjort en välstämd film. Något tillrättalagd och välfriserad är den. Något obenägen att tränga förelagda problem inpå livet. Men med sin välmodulerade ytlighet också intressant som tecken på de nya attityder som börjar underminera den gamla storyn Medelålders Par Skiljer Sig." Mario Grut i Aftonbladet

"En familj i kris, makar som flyttar isär, barn som kommer i kläm och seglivad kärlek som kanske reparerar allt -- visst duger det ämnet till nya filmer, till och med amerikanska.

Fast oddsen är sämre i senare fallet, förstås. I Hollywood vill man inte oroa för mycket. Man vill vara både tjusig och allvarlig, både lättsam och blank i ögonen, gärna sitta på alla stolar samtidigt.

Det brukar inte bli så bra. Det var inte speciellt bra i "Kramer mot Kramer" och "En familj som andra." Och det har definitivt inte blivit bra i Alan Parkers "Ta ner månen om du kan!" Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

""Ta ner månen. . ." är ett praktexempel på hur litet det betyder vad innehållet säger när formen hela tiden säger ett annat.

Som regissör uppför sig nämligen. Alan Parker mycket vuxet och ser noga till att ha oddsen på sin sida.

Diane Keatons roll verkar t ex specialskriven för henne och uppmuntrar på ett skamlöst sätt denna mycket maniererade skådespelerska att släppa loss alla sina maner. Hennes Faith försvinner i ett töcken av näpenhet.

Svåra och tröga partier klipper Parker sig noggrant förbi.

Det går som på räls, men någonstans tappar han bort det gripande i sin historia.

Det är konstigt, för egentligen borde väl en historia om hur en stenrik författare och hans vackra charmiga hustru i sitt stora hus på landet kämpa mot omöjliga odds mellan konjaksklunkarna har något att säga alla männsikor." Mårten Blomkvist i Expressen

"Förmodligen bör vi utbrista i ett "men så sant, så naket och ärligt" om denna skilsmässomelodrama.

Pretentionen att skildra verkligheten gör det ännu outhärdligare. Gråheten, futtigheterna och tristessen i en skilsmässa är fjärran från bio-underhållning. De är ganska smaklösa, dessa filmer som spekulerar i familjekriser, "Kramer mot Kramer" är ett annat sötsliskigt och förljuget exempel.

Jag vet inte om de ansvariga tror att de skildrar livet sådant det verkligen är. Det skulle i och för sig göra det hela ännu otäckare." Mia Tottmar i Stockholms Tidningen

""Ta ner månen om du kan!" blir varken en vardagsberättelse om äktenskapstrassel eller en filosofisk betraktelse över mänskliga känslor, utan mer en hårt kalkylerad film som försöker förvandla vardagsångest till något ödesbestämt, något mytologiskt, som vill förflytta relationsproblemen till de högre höjder där nåden och kärleken gör alla världsliga svårigheter triviala.

Alan Parker fyller sin film med så mycket berättarmässigt tingeltangel och formellt glitter att äktenskapskrisen mer blir en förevändning än en anledning, och därför blir både den och filmen ganska snart svår att riktigt ta på allvar." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se