Den vita rosen (1982)

En sann historia om en grupp ungdomars motstånd mot nazismens förtryck och terror under andra världskriget.

Sophie Scholl kommer till München 1942 för att studera medicin och filosofi. Hon delar lägenhet med sin bror Hans. Universitetet är starkt kontrollerat av nazisterna, och de flesta lärarna går i deras ledband. En filosofilärare, Buber, har dock modet att protestera mot nazisternas metoder. Det är också på en av hans föreläsningar som Sophie hittar ett flygblad från organisationen Den vita rosen. Detta manar till motstånd mot nazismen. Snart förstår hon att brodern Hans är en av de ledande krafterna i organisationen. Till en början är Sophie djupt orolig för hans skull, men snart ansluter även hon sig till den underjordiska verksamheten. Den vita rosen får allt större räckvidd och sprider sig till andra städer. Ju större organisationen blir, desto farligare blir dock arbetet för de inblandade.

"...en stark och angelägen film" (GP) "...erinrar oss om vikten av, låt oss till vardags kalla det, civilkurage." (SvD)

Pressreaktion Svensk filmografi

"Om denna motståndsgrupp har den västtyske regissören Michael Verhoeven nu 40 år efteråt gjort en film. Västtyska regissörer har på senare år i film efter film återkommit till nazitiden eller de spår den satt i nationen, som en skuld som måste bearbetas om Västtyskland överhuvudtaget ska kunna överleva moraliskt. Detta starka moraliska patos ligger som en klangbotten genom hela filmen "Den vita rosen".

- - -

Filmen har genomgående utmärkta skådespelare men själva berättarstilen är tämligen långsam, omständlig och ibland till och med oklar." Gunilla Boëthius i Aftonbladet

"Michael Verhoevens film är en nyttig påminnelse om denna studentrevolt som verkar så hjärtslitande obetydlig jämfört med den som utspelades på de europeiska scenerna tjugofem år senare, men som ändå är ett värmande vittnesbörd från en politisk istid. Hans film har sin främsta förtjänst i det dokumentära. Den ger en autentisk doft av studentmiljöns revoltmylla, det livsfarliga spridandet av flygblad och de interna åsiktsbrytningarna som med sin ungdomliga betsighet bidrar till filmens dramatiska laddning.

Verhoeven redovisar också tvivlet och komplikationerna. Har man rätt att använda våld när man bekämpar våld? Skall man ägna sig åt vapensabotage när det drabbar egna soldater och anhöriga? Och är inte alltihop egentligen meningslöst?

Men framför allt är det övertygelsen om kampens nödvändighet Verhoeven gestaltar, ibland med hjälp av bilder från den nazistiska dypölen." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Verhoeven har genomfört sitt projekt med stort allvar, han söker inte historiens thriller-effekter utan vill hitta människorna bakom. Helt har han kanske inte lyckats men tillsammans med sina unga skådespelare ger han en intressant bild av en spännande detalj i det tyska 40-talsdramat." Bernt Eklund i Expressen

"Verhoevens film säger att motståndsgruppen var ytterst väl organiserad och att den politiska medvetenheten var stor. Kontakten med oppositionella officerare inom den högsta arméledningen visar att motstånd inte alls var fruktlöst. Detta är också filmens allmänpolitiska budskap och ett meddelande till den tyska publiken i synnerhet.

Filmen om ungdomarna kring stencilapparaten är bitvis olidligt spännande. Samtidigt som Gestapo lägger ihop ett och ett och får det till tre, utvecklar motståndsgruppen stor uppfinningsrikedom under införskaffandet av de mängder frimärken som går åt till att sprida flygbladen över riket.

Där finns också scener av stark känslomässig laddning. Ett exempel är den ordlösa kontakt som en tysk flicka knyter med en rysk tvångsarbeterska. Den scenen kan bli klassisk." Bengt Sköld i Stockholms Tidningen

"Den film Verhoeven gjort om Den vita rosen är klar och rak. Den ger en bild av den tidens studentliv i München för att sedan fokusera intresset på den lilla motståndsgruppens arbete och arten av de svårigheter den hela tiden hade att övervinna. Den person som kommer oss närmast är Sophie Scholl som, gestaltad av Lena Stolze från Residenztheater i München, blir intensivt levande och stark. Det är varken fanatism eller svärmeri utan kärnsund moralisk övertygelse som driver henne att våga allt.

En fin skådespelarprestation gör också Martin Benrath i rollen som professor Huber, en plågad intellektuell som sympatiserar med motståndsrörelsen men inte har det raka modet och som slår till reträtt när han får klart för sig att motståndsgruppen är beredd att samarbeta också med kommunisterna.

Verhoevens film blir litet för lång; den svackar en smula på mitten, men sevärd är den likafullt. I förlängningen angår den oss alla därför att den erinrar oss om vikten av, låt oss till vardags kalla det, civilkurage." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se