Danton (1983)

Frankrike i december 1793. Blott fyra år tidigare hade frihetskämparna proklamerat De Mänskliga Rättigheterna. Nu har samma män förvandlat Revolutionen till en terror-regim. Varje medborgare är en misstänkt person. Alla är rädda för varandra. Folket hungrar efter bröd för dagen. Livsmedelsköerna utanför bodarna blir allt längre. I detta läge beslutar sig Georges Danton för att söka få ett slut på skräckväldet. Han återvänder till Paris för att träffa ledaren för Välfärdsutskottet, Maximilien de Robespierre. Danton och Robespierre: det som förenade dessa två män var kampen för revolutionens ideal. Nu är de dömda att slåss mot varandra i samma revolutions namn. Innan det slutliga avgörandet möts de båda en sista gång för att nå en uppgörelse, för att rädda revolutionen -- och sina huvuden . . .

Pressreaktion Svensk filmografi

"Stödd på en polsk pjäs modellerar Wajda fram, som sagt, den hjälte han behöver. Han utnyttjar diktarens frihet att dikta. Om dikten inte rimmar med verkligheten, desto värre för verkligheten men inte för dikten: Wajdas dikt nämligen. För honom blir duellerna mellan Danton och Robespierre inte ett stycke autentisk historieskrivning utan ett drama om öststatssyndromet. Frankrike 1793 är Polen 1984. Robespierre är general Wojciech Jaruzelski, med armén och partiapparaten bakom sig. Georges Danton är Lech Walesa, med folket och Solidaritet i ryggen. Vilket skulle bevisas.

Wajda bevisar det, eller försöker, i en film där publiken eggas på ungefär samma sätt som i de åldriga romanerna om tjuv och polis eller indianer och vita. Som 1700-talistisk miljörekonstruktion ligger den i nivå med de främsta som gjorts: med sina stanker ur fängelsehålorna, sitt armod och myller, sitt trasiga tumult och sin mänskiliga villrådighet. Och -- vilket alltså blir själva huvudsaken -- en dialog som arbetar som pistonger och som oavbrutet kretsar kring kraftmätningen mellan dogmerna och livet.

"Danton" har blivit berättelsen om revolutionen som äter sina egna barn; då som nu. Sanningarna kan vi för ögonblicket lämna därhän. Diktare narras ofta. Vilket inte hindrar att deras lögner kan vara de enda som är värda att lyssna på.

Andrzej Wajdas är det. För Polens skull, och för filmkonstens och vår egen." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Wajda berättar i tunga bilder, som ändå rör sig snabbt som om tiden höll på att rinna ifrån mänskligheten och med ett musikaliskt mullrande som tycks komma ur underjorden.

Man får en fysisk förnimmelse av att närvara i dessa skräckens ministerier där historien blir till och lyssna till nationalkonventets kokande folkmassa, välfärdsutskottets febrila intrigerande och revolutionsdomstolens obevekliga dödsmekanismer.

Det är ett briljant miljömåleri. Men det blir aldrig självändamål utan är en levande del av dramat mellan de bägge huvudaktörerna.

Mellan Gérard Depardieus Danton, folkhjälten som lyft revolutionen på sina bondska skuldror men tröttnat på allt blodet och polacken Wojziech Pszoniaks Robespierre, fanatikern och renlevnadsmannen som gjort revolutionen till en samling benhårda formler.

Det är två lysande rollgestaltningar som dominerar filmens fascinerande porträttgalleri, och till fötjänsterna hör att de inte målats i svartvitt utan försetts med mänskliga nyanser." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"I trikolorens köttiga röda och åskande blå färger målas 1794 års Paris upp, rörigt och nyckfullt, där också de mest glödande revolutionärer börjar se slitna ut. Snart väntar den avgörande uppgörelsen inom yttersta vänstern (politisk vänster och höger kommer ju därifrån), det vill säga mellan de jämåriga advokaterna Georges Danton (Dpardieu) och Maximilien de Robespierre (Pszoniak).

De är två temperament klädda i varmt rött respektive kallt blått, den folklige röstfiskaren och pragmatikern respektive den abstrakte strategen och puritanen. För Andrzej Wajda står de för Väst och Öst; ty varken då eller nu handlar det om Gott och Ont.

"Du vill lyfta oss till höjder där det inte går att andas", säger Danton till Robespierre. Själv når Gérard Depardieu, denna geniala franska naturkraft, nya höjder i titelrollen. Hans försvarstal i filmen slut borde gå till filmhistorien; som vrålet stiger i takt med att hans röst spricker." Camilla Lundberg i Expressen

"I intervjuer har Wajda deklarerat att Danton också är en film om nuet, om öst och väst.

Så är Danton, han som tror att "varje exceptionell individ är överlägsn massan", en version av väst, medan Robespierre med sina kompromisslösa krav på individens underkastelse under det kollektivas princip, en (ganska enkel) framställning av öst.

Det är heller inte omöjligt att med litet god vilja läsa ut en allegori ur filmen, en som gäller dagens Polen: köerna utanför brödbuktikerna, Cordelier-klubben som en ställföreträdare för Solidaritet. Och naturligtvis med Danton som Walesa och Robespierre som Jaruzelski.

Som förtäckt polemiskt traktat är filmen Danton kanske effektiv, berättigad, men som skildring av ett av de mest komplexa skedena i den moderna historien är den allför gräll, effektsökande, förutsägbar." Carl-Johan Malmberg i Stockholms Tidningen

"Wajdas Danton är "historisk" och tidlös i sin framställning av det som tycks vara alla revolutioners oundvikliga tragedi, nämligen att de i förlängningen leder till ett nytt förtryck. Revolutionsidealen går under i ett nytt maktmissbruk.

En politisk allegori? Nej, man kan lägga det ena mönstret på det andra och få allting att stämma -- men ofrånkomligt associerar man till den polska situationen. Det har sagts att Danton inte kan mäta sig med Wajdas mästerverk och det är klart att man skall vara försiktig med ordet mästerverik -- jag tycker ändå att Danton rätt mycket liknar ett sådant." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se