I den vita staden (1982)

I Alain Tanners kritikerrosade film möter vi sjömannen Paul, som går iland i Lissabon. Han träffar Rosa och upplever en tid av frihet och ansvarslöshet. Men är han verkligen lycklig?

Pressreaktion Svensk filmografi

"När Paul frågar varför barens väggklocka går motsols får han svaret i nyckelrepliken: "Den går rätt. Det är världen som går baklänges".

Därmed antyds förefintligheten av ett mysterium eller ett mysteriespel. Felet är att mysteriet, i motsats till vad som är fallet hos Robbe-Grillet eller Resnais eller Losey eller Antonioni, inte avtecknar sig som ett mysterium med någon kännbar bärkraft. Sfinxen, filmen själv således, blir en sfinx utan gåta. Suggestionerna uteblir därför att de är för litet suggestiva. Gåtan svarar inte mot den relativa gåtfullhet med vilken den är skildrad.

Delvis kretsar det också kring varseblivningar, synvillor, pessimistiska filosfier. Vilket försvåras av att Bruno Ganz, tankfullhetens talesman, saknar täckning för filosofierna och tonar fram som en tämligen ordinär och sjöburen bondtupp." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Många gånger lyckas Tanner gestalta Pauls hemlöshet och identitetsupplösning på ett övertygande sätt. Filmens fyra språk, t ex är inte så mycket tecknet på rikedom som på splittring, utarmning, språklöshet. Lika innebördsrika är de smalfilmsbilder som Paul tar av sig själv, och som vi får se hans hustru spela upp. Det är som om han försökte komma åt sitt inre genom att fånga det yttre, som älskade han att hon ur de suddiga, stumma bilderna kunde skönja de svaga konturerna till ett annat, nytt jag.

Visst händer det att Tanner denna gång lite väl ofta faller i klichéer och övertydligheter: en vattenkran som sinar, en klocka som går baklänges, Paul som slår sönder sin egen spegelbild osv. Men med Tanner brukar det vara som med Bergman (och en handfull andra genuina filmskapare): till syvende och sidst kan de egentligen bara jämföras med sig själva.

Vilket betyder att även en mindre Tannerfilm som "Den vita staden" är avsevärt mer meningsfull än det mesta som går på biograferna i dag." Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

"Historien är banal som en sjömansvisa.

En maskinist går i land i Lissabon. Han finner en bar. Han möter en kvinna.

Mycket mer är det inte.

Medan tuffa pojkar marscherar upp på bred front över biodukarna kommer här en mansfilm av ett helt annat slag. En film om suget från den absoluta frihet som är ensamhetens tvillingkänsla.

En film om något romantiskt och vemodigt -- gestaltat med en naturalism som ger äkthet och styrka." Bernt Eklund i Expressen

"I brist på ord formulerar Paul sig i film. Hans ryckiga amatörbilder fälls in som film i filmen, och blir koder till Pauls inre liv. Filmstumparna skickar han som brev hem till hustrun i Tyskland, som med stigande förtvivlan tolkar hans sinnesstämning.

Tanners berättarform är en fröjd bara den. Paul förblir utanför och Tanner låter följdaktligen kameran vara Pauls överman. Den följer honom inte slaviskt utan fångar in honom när han råkar passera förbi och överger honom när han anar sig ut i ytterkanterna. Kameran behandlar honom likadant som staden, den ständigt brusande. Bakom sina mörka hotellgardiner står Paul och lyssnar till livet, utan att kunna delta.

Tanner vet vad han vill berätta, och har stöpt form och handling med samma skopa. Därför blir "I den vita staden" en film som andas, om än i ångestflämtningar." Ingrid Hagman i Stockholm Tidningen

"I den vita staden är en stillsam kärleksfilm som lyckas gestalta sköra och osäkra känslor på ett poetiskt inträngande sätt och som vill säga att det endast är i en situation utan sociala och materiella bindningar som den sanna kärleken uppstår. Med de ändå oundvikliga bindningarna riskerar känslorna att förflyktigas.

Som i alla kärleksfilmer värda namnet blir I den vita staden också den intressant genom att samhället hela tiden finns närvarande för att påverka, störa och ge den fond som är nödvändig för att kärleken skall bli trovärdig och filmen värd att ta på allvar.

Alain Tanners kontemplativa posei tillsammans med Bruno Ganz nyväckta livslust och Teresa Madrugas vardagliga sensualitet gör en film som är både rogivande och upplyftande att betrakta." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se