Koyaanisqatsi (1982)

En panorama-bild av dagens USA utan kommentarer eller tal; endast försedd med symfonisk musik.

Pressreaktion Svensk filmografi

""Koyaanisqatsi" kallas "en konsert för film och orkester". För musiken står den berömde tonsättaren Philip Glass som tidigare gjort film till Robert Wilsons stora allkonstverk från sjuttiotalet, "Einstein on the Beach".

Musiken i "Koyaanisqatsi", ett indianskt ord som betyder både "liv som måste förändras" och "vansinnigt liv", är inte bara en del av filmen. Musiken är själva filmen. Varje förändring registreras i en ny rytm, nya fraser. Tonerna förebådar vad som ska ske i bild.

Det är oerhört skickligt gjort och filmen har också tagit sju år för Godfrey Reggio att sammanställa.

En film som "Koyaanisqatsi" uttrycker ingen nostalgisk längtan tillbaka till naturen eller någon allmän teknologifientlighet. Bara en stark oro, en ångest för en alltmer olycksbådande utveckling som ingen längre tycks kunna gripa tag i." Ingvar von Malmborg i Aftonbladet

"Filmen kan närmast beskrivas som ett slags civilisationskritisk sorgesång (vilket antyds redan av titeln, som är hopiindianska och betyder "ett liv som förlorat sin harmoni, en typ av liv som måste förändras till något annat").

Passande nog öppnar den med ett storslaget landskap, påminner lite om det i början på "Paris Texas". Här dyker det dock inte upp någon människa vid horisonten. Faktum är att inga människor alls syns till i filmens första hälft. Det vi ser här är ett i ordets rätta bemärkelse ursprungligt jungfruligt landskap: av människan ännu icke beträtt, ännu icke besudlat.

Från denna nollpunkt företar vi så en märklig resa in i naturen, in i en tid och ett rum där oväntade samband knyts mellan skilda företeelser. Sanddynernas mjuka vågmönster kan plötsligt stelna till klippors obevekliga tyngd -- för att i nästa ögonblick upplösas i havsbränningars eller molnens evigt rörliga formationer. Likt ovidianska metamorfoser flyter tingen in och ut i varandra, och naturen ser bokstavligen ut att andas: den avslöjar en själ, ett inre väsen." Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

"Godfrey Reggios bilder från vår värld liknar inget ni sett. Med olika trick får han oss att se de saker vi sedan länge vant oss vid på ett nytt sätt.

Han har aldrig gjort någon annan film, och den här höll han på med i sju år. Tillsammans med kompositören Philip Glass som står för allt ljud i filmen har han skapat ett fascinerande och djupt rörande konstverk." Britta Svensson i Expressen

"Helheten gör sig gällande snarare genom att vara intensiv och monumental än att verka spänningsfylld eller drömlik. Det är exempelvis hela tiden klart att verket fördömer den tekniska civilisationen. Mellandelarnas infernaliska karusell av storstadsrusning, neonstrålar och trafikströmmar driver dessvärre den monumentala effekten till övertydliga uttryck. Reggio finner dock befriande humor, exempelvis de fem nöjesgudinnorna från ett kasino! Musiken växer virtuost som illustrerande bakgrund -- men förlorar däremot den dimension som är starkare än de briljanta effekterna, nämligen sin meditativa atmosfär.

Helhetsverkan är intensivast i filmens gravitetiska avslutning, där bild och tonspråk tillsammans vittnar om katastrofen." Hans-Gunnar Peterson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se