La Traviata (1982)

Paris, första hälften av 1800-talet. Violetta, en ung f d kokott, ligger döende i lungsot medan fordringsägarna låter hämta hennes bohag. Hon tänker tillbaka på den stora fest hon en gång höll, då Alfredo, ung man av god familj från Provence, förklarade henne sin kärlek. För första gången i sitt liv besvarar hon en mans kärlek. Hon flyttar ut på landet med honom. Paret spåras upp av Alfredos far, Germont, som träffar Violetta ensam och ber henne lämna Alfredo, annars kan Alfredos syster genom att hennes bror lever i synd inte göra ett fördelaktigt gifte. Violetta skriver ett vagt avskedsbrev till Alfredo och återvänder till synden i Paris. Kort därefter skämmer Alfredo som hämnd ut henne på en stor fest. Han utmanas då på duell och måste fly utomlands. Violettas lungsot förvärras. Germont inser att han gjort en ädel kvinna olycklig och avslöjar för Alfredo att det är han, fadern, som av familjeskäl förorsakat brytningen. Far och son möts vid Violettas dödsbädd, när allt redan är för sent.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Regissören Zeffirelli (han som gjorde den underbara filmatiseringen av Romeo och Julia) Försöker också han dra sitt strå till stacken. Han sliter som ett djur för att skala bort intrycket av operascen. Han lyckas förbluffande ofta eftersom det är ett omöjligt jobb. Operan som konstform är ju orealistisk. Det är en truism, naturligtvis, men min själ blir den inte mer natrlig på en operascen med målade kulisser än sång utomhus och i riktiga balsalar.

Nå, musiken då. Imponerande naturligtvis och sången är säkerligen det bästa som en operascen kan visa upp idag. Men hade jag inte i min ägo haft en knastrig inspelning med Lawrence Tibbett hade jag kanske varit mer hänförd." Lasse Hallgren i Aftonbladet

"Typiskt nog kommer Zeffrelli till sin rätt när han får elda på med ett inlagt underhållningsnummer med dansande zigenare och toreadorer. Eller med den dramatiska pangscenen där Alfredo kastar pengarna i ansiktet på stackars Violetta och utmanas på duell av hennes beskyddare baronen.

Däremot är han mindre lämplig när det gäller att ta fram den verklighetston som Verdi en gång i teden överraskade med och som låg i vidräkningen med den borgerliga samtidsmoralen.

Skall man filma operan i dag bör man nog framhäva den sortens angelägenheter i stället för att låta dem försvinna i en färgsmäktande jätteshow, där bara någon gång Teresa Stratas känns rörande äkta i sin nerv och plåga." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Det är en bitter saga gjord för tårade ögon och Zeffirelli gör ingenting för att dämpa känslotrycket i den.

Hans Violetta är Teresa Stratas. Liksom sin stora föregångerska Maria Callas är hon grekinna. Hennes sång är inte fulländad men hennes inlevelse i rollen är definitiv och gör allt möjligt i den korta lågans tidsrymd. Mot henne sjunger Placido Domingo, seklets mest kompletta tenor och till allt annat även en magisk filmaktör.

Tillsammans med Zeffirelli gör de "La Traviata" till en operafilm att se och se om, inte minst för dem som tror sig avsky opera och veta att film inte längre är vad den var." Lasse Bergström i Expressen

"Operaregissören Franco Zeffirelli har naturligtvis inte haft några svårigheter att hitta de rätta sångarna, med Teresa Stratas och Placido Domingo i spetsen. Att dessa världsstjärnor sjunger underbart vackert kan inte förvåna någon -- märklig är däremot deras förmåga att ta ner den stora operagesten och anpassa spelet till filmens närbilder. Deras spel har intimitet och förtätning. Särskilt Teresa Stratas ger övertygande uttryck även åt de subtilare skifningarna i rollgestaltens känslor.

Kanske är hon allra bäst i den stora scenen med Germont, Alfredos far som kommer till lantegendomen för att skilja de båda älskande från varandra. Cornell Macneil, med trubbigt utseende, visar sig vara en utmärkt aktör i rollen som Germont. Plötsligt står två starka personligheter mot varandra och även om Violetta böjer sig för argumenten, så har hon all sin värdighet i behåll.

La Traviata är en operafilm som mitt i skildringen av en epoks orimliga och ihåliga överflöd håller en kanal öppen till det naturligt och evigt mänskliga." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se