Ran (1985)

Mot slutet av Sengoku-epoken (1467-1582) var de olika klanerna i det japanska öriket inblandade i blodiga bataljer för att värna sina landområden. En mäktig härskare vid namn Hidetora Ichimonji vill på sin ålders höst dra sig tillbaka. Inför sina främsta vasaller överlåter han efter en lyckad vildsvinsjakt sina tre borgar åt sina tre söner och utser samtidigt den äldste, Taro, till klanens överhuvud. Den yngste sonen, Saburo, som omedelbart förutser stridigheter mellan de äldre bröderna Taro och Jiro, vägrar att acceptera faderns beslut. Han anklagar vidare den gamle mannen för att vara åderförkalkad. Hidetora blir rasande och förvisar Saburo från sitt rike . . . Maktlystnad, hat och passioner leder till våldsamma strider och Jiro blir den ende överlevande av klanen.

Pressreaktion Svensk filmografi

"På svartsynen har Kurosawa inget patent. På gestaltningen och utformningen har han det.

Stilistiken hos honom rullar nämligen vidare med summan av sina väldiga och unika hästkrafter. Hans sätt att använda färger och ljus och dimmor och himlar och skuggor och terränger är en uppenbarelse där exaktheten förmäls med gåtfullheten. Hans kameraåkningar är ett äventyr för sig. Eller säg gärna, ur åskådarsynpunkten, en utlösare av artistisk svindel. Helheten liknar, i brist på mera maskinella benämningar, den mest miniutiöst handknutna av gobelänger.

Vartill kommer att bataljscenerna, som ständigt hos Kurosawa, besitter ett tryck och en fysisk närgångenhet som vid jämförelse förvandlar de amerikanska motsvarigheterna till industriellt smäck.

"Ran" är med andra ord en film där de visuella fantastsierna ligger tätt som ärterna i sin skida. Vad estetiken och bildspråket anbelangar förefaller den välsignad av Judas Taddeus, det omöjligas skyddshelgon. Man ser den, i struntets årtionde, med hettande örsnibbar och en bastant och otyglad vördnad.

Emellanåt, som i fallet Akira Kurosawa, är 76 uppgenbarligen ingen ålder att bekymra sig om utom för folkbokföringen." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Kurosawa berättar om en värld utan nåd där alla sugs in i ondskans grepp. Hans film tycks inte ge något hopp. Man ser den inte utan en viss rysning.

Samtidigt häpnar man över den konstnärliga vitaliteten i detta verk av en sjuttiofemåring. Man märker den i allt, i helheten och detaljerna, i storlinjigheten och de dramatiska utbrotten.

Ett lysande exempel på det senare är stormningen av Hidetoras borg. Det är kriget som inferno, fast i färglysande historisk skepnad. Liken staplas med otroliga pilkärvar i bröst och rygg och ryttarskarorna med sina fälttecken rinner som helvetesfloder över den vulkansvarta marken.

Det finns en överdrift i detta, ett krig på bataljmåleriets egna villkor. Kurosawas målaröga förnekar sig inte. Men han förskönar inte. Han skapar en vision av mänskligt vanvett till ackompanjemang av Takemitsus symfoniska sorgemusik.

Att vanvettet i "Ran" inte hittats på Historiska museet säger sig självt. Det är vår egen tid Kurosawa berättar om. Och han gör det med bilder som skall bränna rätt länge på näthinnan!" Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Med Shakespeares "Kung Lear", dramat om ålderdomens förbannelser, i synfältet har Kurosawa hittat en parallell i japansk 1500-talshistoria och försett sin berättelse med egna sorgsna tankar om den mänskliga dårskapen, då och nu.

Det gör att "Ran" skiljer sig från hans märkliga och svartvita 50-talsproduktion -- med filmer som "Rashomon", "De sju samurajerna" och "Blodets tron".

Trots att "Blodets tron" liksom "Ran" byggde på en tragedi av Shakespeare ("Macbeth") och trots att "De sju samurajerna" lätt lät sig förvandlas till en amerikansk vilda västern ("Sju vågade livet"), fanns i Kurosawas stora efterkrigsfilmer ett stolt provinsiellt avstånd och en grafisk stränghet som kunde göra dem svåra att se. Vi beskådade med fascination hans människor men kände inte igen dem.

"Ran" är med sina dubbla rötter och Kurosawas med åren allt vidare utblick en totalt allmängiltig film. Den berättar om mänsklig dårskap över nedrivna gränser. Det är dess storhet, det indirekta ljuset i mörkret.

En av förklaringarna till denna förvandling är sannolikt att Kurosawa nu, efter decennier av envis tvekan och med endast ett par förövningar bakom sig, hanterar färgfilmen som den målare och bildkonstnär han ursprungligen är.

Färgerna betyder oerhört mycket i "Ran", inte minst för tydligheten.

När brödrahärarna i filmen med unik kraft iscensatta slutbatalj rider emot varandra i grönskan bär varje ryttare sin klanfärg och genomgående låter Kurosawa en maktlös och alltmer mörkt färgad himmel spegla den tätnande visionen av jorden som ett inferno." Lasse Bergström i Expressen

"Man kan se Akira Kurosawas Ran som en klassisk tragedi eller som en modern och mycket blodig äventyrsfilm. Man kan också använda den till att illustrera diverse teser inom maktpolitikens område, men mest kanske den är en gestaltning av människans oförmåga att leva i frid och harmoni med sig själv och sin omgivning. Och visst är det en mäktig och på många sätt imponerande film Kurosawa gjort även om det blir väl mycket av trupparader, framstormande ryttare och blodiga uppgörelser vilka skymmer det humanistiska ärendet. Detta skall möjligen inte Kurosawa lastas för utan mer den infekterade och våldsfixerade moderna filmkonsten, men eftersom det är svårt att bortse från den aktuella situationen blir det lättare att prisa humanismen i Dodes'ka-den och Vägvisaren; filmer där den lilla människan är mer framträdande än det stora imperiet." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se