Kagemusha - spökgeneralen (1980)

Japan på 1570-talet. Klanerna bekämpar varandra om herraväldet över jordområdena. Länsherren Shingen Takeda anställer en tjuv som sin dubbelgångare -- att användas vid faror, i spetsen för de stridande, för att vilseleda fienden. När Shingen dör får tjuven ta hans plats för att fienden fortfarande ska tro att den mäktige och duktige mannen är i livet. Vasallerna har förordnat att han ska vara i tjänst under tre år framåt. Och den skicklige dubbelgångaren duperar alla -- fienden, dem där hemma, Shingens egen sonson. Men så småningom kommer sanningen i dagen, och fienden inleder ett förgörande krig mot Takeda-klanen.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Men om KAGEMUSHA styckevis känns som en ansträngande historia är det inte enbart vårt främlingskap vi ska åberopa. Kurosawa försjunker i ritualerna och betraktelsen, i pauserna och tankstrecken. Hans nya film erbjuder för litet av inre dynamik för att uthärda en tävlan med föregångare som YOJIMBO eller BLODETS TRON eller DE SJU SAMURAJERNA. Där, om någonstans, bevittnade vi den fulländade föreningen av dramatiken och stilistiken.

Stilistiken, dock, lever kvar med summan av sina hästkrafter. Kameraåkningarna är svindlande i sin artistiska beräkning. Bataljscenerna förvandlar vid jämförelse de amerikanska motsvarigheterna till industriellt smäck. Visuellt är den här filmen, med tonvikten lagd på den drömlika finalen, ett äventyr. Vi beundrar den på samma sätt som gravyrer och stålstick, uråldriga tavlor och minutiöst knutna gobelänger.

Det är naturligtvis ohyggligt mycket redan det, i en nutid när halvamatörismen och de darriga handkamerorna anförtrotts att svara för formläran." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"I centrum för berättelsen befinner sig en före detta tjuv. Han har räddats från korsfästning genom sin förbluffande likhet med en av klanhövdingarna och används nu som dennes dubbelgångare för att förvirra fienden.

Det är en figur som ger den praktfulla historien dess välgörande mänskliga skuggningar. Någon psykologisk djupdykning är det visserligen inte fråga om. Men mitt i blandningen av historiskt vingsus och vapenbrak tecknas en suggestiv bild av en människas förvandling och identitetsupplösning i maktens tjänst.

Det är ett tragikomiskt porträtt, där Kurosawas humoristiska talanger lyser upp skildringen och där Tatsuya Nakadai exekverar ett underbart dubbelspel i de båda rollerna.

I övrigt är KAGEMUSHA mest en superb beskrivning av en krigisk mansvärld, och det är väl också det lite problematiska med den." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Det här temat ger Kurosawa möjlighet att göra en psykologisk studie i vad som händer med en människa som tvingas in bakom en annan människas masker: dubbelgångaren växer in i sin roll, kopian flyter in i originalet. När han till slut, avslöjad, sparkas ut i det anonyma livet igen är det för sent. Han går ut i den sista striden utan vapen och låter sig skjutas ner, som Shingen.

Det kan tyckas vara ett smalt tema men märkligt nog håller det samman denna väldiga film på två timmar och fyrtio minuter och ger den en mänsklig puls under alla dramatiska ritualer och bataljer.

Det är en bravad som är väl så imponerande som filmens alla storstilade stridsscener.

Det är sant att Kurosawa kan göra rytterianlopp och stormningar av befästa borgar med oöverträffad visuell kraft och när det som här sker i färg för ovanlighetens skull blir det extra tjusigt med flygande granna banér och blodröda skymningar över slagen.

Men hans styrka ligger i att fokusera den lilla människan i den vilda stormen. Det gör KAGEMUSHA till en stor film." Lasse Bergström i Expressen

"Man kan förstå att Kurosawa fascinerats av ämnet, eftersom här finns möjligheter att diskutera såväl begreppet sanning som självförverkligandets problem.

Tyvärr lyckas nu inte Kurosawa med någon större tydlighet föra fram dessa ämnen, utan filmen fastnar alltför mycket bland de marscherande och säkert mycket tidstroget klädda trupperna och de långa överläggningarna mellan styckets olika ledare. Det blir kort sagt väl mycket av både marscherande trupper och diskuterande ledare för att spökgeneralen själv skall få plats med sina problem.

Kurosawa har, när han nu äntligen fått göra en film på hemmaplan, möjligen försökt tillfredsställa såväl den japanska publiken som sina amerikanska medproducenter och velat åstadkomma en film som på samma gång skall vara bataljmålning och personstudie med mytologiska undertoner.

Tyvärr har detta vågade tilltag inte lyckats utan KAGEMUSHA -- SPÖKGENERALEN blir en film som, om man jämför med vad Kurosawa tidigare åstadkommit, framstår som både ytlig och spänningslös trots sitt avancerade kameraarbete, sina många krigsscener och sin vad gäller antalet inblandade komplicerade intrig." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se