Betty Blue - 37°2 på morgonen (1986)

Zorg och Betty älskar varandra. Han är en tystlåten, lugn man i trettioårsåldern medan Betty är en sensuell, frigjord och impulsiv vildkatt. En dag upptäcker hon av en slump den roman han skriver på sedan flera år. Hon blir entusiastisk och övertygad om att hennes älskare är sin tids mest geniale författare. Hon vill absolut att hela världen ska få upptäcka det. Men för Zorg är det bara deras kärlek som räknas. Vad bryr han sig om ifall ett förlag gör honom till en stor författare. Men Betty är 20 år och har den naiva och oförbehållsamma drömmen att man kan klara av vad som helst bara man tillräckligt starkt tror att man kan det. Zorg gör vad som helst för henne. Han blir servitör på en pizzeria, pianoförsäljare, ger henne ett hus omgivet av stora ägor och badande i solnedgångens ljus. Men att älska en flicka som Betty innebär att man måste vara beredd att följa henne vart som helst, ända in i galenskapen . . . Bettys utlevelser blir emellertid allt vildare, hon skadar sig själv och blir neddrogad. Av barmhärtighet kväver Zorg henne i sjuksalen.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Finns det någon huvudsak i Beineix tämligen söliga historia, vilket är tveksamt, så är det den kvinnobild som tecknas av Beatrice Dalle. Hon kollar spiralen hellre än själslivet. Hon är en nyck och en impuls snarare än en människa, en fantasiskapelse snarare än en karaktär. Som sådan är hon fotad i hela den romantiska traditionen.

Men trots lovvärda energier hos Beineix och aktrisen får vi aldrig tag i henne. Kanske är hon tänkt som rockålderns Mona Lisa. I den egenskapen förblir hon, om ni ursäktar, lika fascinerande som ett kommatecken.

"Betty Blue" är en road-movie utan vägar. Kvinnofiguren är en sfinx utan gåta. Det finns spridda ögonblick när Beineix komplikationer känns uppfordrande. Hans film rymmer en serie dunkla vyer och stilleben, med dragningar åt det azurblåa hos konstnären Yves Klein. Konventionell behöver den ingalunda kallas.

Stundtals rasslar det löftesrikt i Beineix tunna. Men lättar vi på locket är det inte guld.

Det är bara ärtor." Jurgen Schildt i Aftonbladet

""Betty Blue" är alltså en helt annan film än "Diva". Men mitt i allt det annorlunda känner man igen Beineix handlag med stiliserade ljus- och färgsjok som han applicerar över duken: blå uppfordrande färgklickar i Bettys närhet, i lugnare stunder ett mjukt kvällsljus som likt en orangefärgad filt sveper sig kring figurerna.

Och han har en säregen förmåga att med ett par enkla drag försätta oss "in medias res", rakt in i händelsernas mitt. Som redan i den allra första sekvensen där åskådaren med åtminstone ett höjt ögonbryn finner sig betraktandes en mycket realistisk samlagsscen i något som tycks vara en evighet. Och detta i en kompromisslös helbild, alltmedan kameran utan att blinka smyger sig närmare paret.

Det är en scen som kan sägas sammanfatta hela filmens berättarstil. Utan krusiduller och förberedelser -- inte olikt Betty när hon med en otålig gest sveper undan tallrikar och annat skräp från bordet för att renskriva Zorgs roman -- går Beineix rakt på det väsentliga, på själva hjärtpunkten i Zorgs och Bettys relation: passionen, detta att de inte kan låta bli varandra.

Det gör "Betty Blue" till en genuint sexig film, i ordets snävaste som vidaste mening: sensuell, infallsrik, oförutsägbar -- och rolig, framför allt rolig." Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

"Dessutom är "Betty Blue" suspekt som kvinnoskildring. Sådana endimensionella och plutande kvinnofigurer är visserligen vanliga i fransk film, men här vrider Beineix tillbaka klockan minst 20 år.

Man lär aldrig känna hjärtat som slår under tuttarna, och därför blir Bettys öde en banal filmkliché, i stället för hjärtekramande tragik.

På så sätt berövas filmen den emotionella kraft den kunde ha haft. Den är ändå sevärd främst för Jean-Hughes Anglade i rollen som Zorg, ett fynd med sin sorgsna hundblick. Han står för charmen och trovärdigheten i en historia där annars det spekulativa inslaget är stort." Britta Svensson i Expressen

"Betty Blue är om man så vill en romantisk tragedi och Beineix försöker verkligen illustrera båda begreppen, såväl var för sig som tillsammans. Han gör det med hjälp av neonålderns och rockvideons trevande estetik. Att han inte totalfloppar är bara det högst anmärkningsvärt.

Beineix bryter med sin kamera många konventioner. Han frossar i ytlig vykortsskönhet med åtskilliga bilder på fagra solnedgångar, han använder ansträngda bildvinklar, han är inte diskret gentemot det älskande paret utan kryper med kameran nyfiket närmare under deras heta omfamningar. Metoden är inte distansering utan närgången, vulgär granskning.

Beineix musiksätter och målar friskt i grälla färger sin historia om själarnas ensamhet och oförmåga i ett samhälle med många brytningsperioder. Men ur denna estetiska kakafoni träder ändå ett par verkliga, sannolika människor fram och gör det på ett sätt som övertygar om att Jean-Jacques Beineix är en filmskapare värd att räkna med." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se