Krigets barn (1983)

Utspelas under slutet av andra världskriget. Zjenja, en pojke på omkring tio år, sätts av sin mor på ett överfyllt tåg i Moskva för att ta sig till mormodern i det lilla samhället Zima bortom Uralbergen. Hans öden på den strapatsrika färden blir en rundmålning av landet och folket. Han blir svärmiskt förälskad i Lilia, en ung kvinna som tar hand om honom och han får en god vän i jämnårige Toljan som är skicklig kosackdansare. Genom hela filmen löper temat att ett land måste ta väl hand om sina barn; för barnen i Zjenjas generation blev kriget deras lekskola. En tysk officers förhör med Zjenjas pappa som tillfångatagits, blir en lågmäld diskussion om samvete, moral och plikt och om den enskilda människan och staten.

Pressreaktion Svensk filmografi

"I takt med det avstaliniserade samhällets utbyggnad förlorade också Jevtusjenkos stjärna något av sin arga glans. Det gick inte att som poet bara leva på orimmad vrede över det förflutna.

Att den heller inte självklart låter sig förnyas med hjälp av rörliga bilder visar Krigets barn. Likt avslaget öl är den mest ett eko av en friskhet som förklingat.

Till det bidrar den ålderdomligt litterära filmstil som Jevtusjenko uttrycker sig med. Sina barndomsminnen från krigsevakueringarnas Ryssland klär han i bilder där poesi ska uppstå ur plötsliga kollisioner mellan realism och surrealism och möjligtvis också gör det i filmmanusets prosa. Men här förblir mötena prosaiska.

Avsikten med dem är alltför tydlig. De är också inkomponerade i ett fantasischema som fungerar bättre i bok- än i filmform. Och framför allt är de utformade med en valhänthet som har mer med det patetiska än det poetiska att göra. Som filmmakare har Jevtusjenko en bit kvar till sina idoler Fellini och de Sica." Mario Grut i Aftonbladet

"Problemet är att Jevtusjenko fyllt sin film i ett slags poetisk yra, så att den själv kränger fram som ett överlastat tåg i en uppförsbacke.

Här deklameras, sjungs och spelas musik så det står härliga till mitt i eländet. Ibland, som när bröllopsgästerna framför ett sorgset skillingtryck från Bajkal, känns det rätt. Ibland, som när en symfoniorkester klämmer i med "Det heliga kriget", känns det överflödigt.

Likadant med Jevtusjenkos bildfantasi som är i yvigaste laget och där man bara någon gång känner igen den fina och naturliga andhämtningen från hans dikter.

Det finns mycket som är sympatiskt i hans film. Hans strävan att visa på barnens lidande under krig, att skapa en gemenskapskänsla som även omfattar minoriteter som zigenare, där man känner igen "Babij Jars" författare, och att påvisa banden mellan rysk och tysk kultur.

Men han har hela tiden en tendens att bli övertydlig och slå på stora känslotrumman. Scenen med Klaus Maria Brandauers humane tyske officer som pratar om Thomas Mann medan han förhör en ryss i Tolstojs gamla hem blir mest ett pedagogiskt exempel.

Typisk är också scenen där pojkarna frågar en rysk militär om ett tåg fraktar guld och får svaret att det är ni som är Rysslands guld! Jevtusjenko litar inte på publikens egen tankeförmåga. Han dränker den hellre i en sentimental fredspredikan." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Jevtusjenko når ibland sublima höjder med sin blandning av absurdism och folklighet. Men special effects är han inget vidare på. Så fort folk ska bli bombade eller få döende björnar över sig ser det alldeles för töntigt och fejkat ut för att det ska vara acceptabelt i en film från 1980-talet.

Hans hyllande av de heroiska sovjetmedborgarna kan ibland kännas lite väl tillrättalagt. Men han är bra på att ta udden av sig själv.

När barnbrigaden som tillverkar krigsmateriel spelat "Internationalen" och fått beröm av en rad höga officerare får den unge brigadledaren ordet:

"Vi sviker aldrig vårt fosterland! Men se till att vi får den där fotbollen som ni har lovat oss!"" Britta Svensson i Expressen

"I filmen låter han bilderna växa ut; han rekonstruerar och han diktar fritt. Filmregissören Jevtusjenko hakar inte automatiskt på det traditionella ryska filmberättandet utan färdas på egna vägar. Han förtäljer egentligen inte en historia. I stället lägger han av minnets skärvor en mosaik -- och får oförnekliga problem med det "filmiska" flödet. Krigets barn är en film som stundtals känns stillastående. Jag tror att det föga bekymrar upphovsmannen, och gissar att han främst velat pröva filmremsan som redskap för dikten.

Många -- ja, det övervägande antalet -- bitar i hans mosaik har poetisk-målerisk kvalitet. Andra verkar mer pliktskyldigt inlagda -- och i slutminuterna kommer ett inslag som, även om det är tänkt som fredsappell, har den lite trista smaken av politisk programdikt.

-- -- --

Krigets barn är inte någon riktigt bra film -- det är ändå ett verk med filmens rörliga bilder som har många förtjänster. Dessa framträder kanske tydligast i efterhand när man går och funderar på denna filmdebut -- vilket man alltså gör." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se