Rosens namn (1986)

Två franciskanermunkar, Broder William från Baskerville, en högrest engelsman som utstrålar både kvickhet och lärdom och hans unge sextonårige novis Adson från Melk, är på väg till ett avlägset benediktinerkloster. Det är beläget på toppen av ett berg, omgivet av försvarsmurar. Klostret domineras av ett åttkantigt, mäktigt torn. William och Adson är de först anlända deltagarna i ett möte bestående av kämpande kyrkomän -- fattiga franciskanermunkar och välbärgade påvliga sändebud -- som fått till uppgift att avgöra frågan: Ägde Kristus den klädnad han bar, eller inte? Skall Kyrkan samla på sig rikedomar till Guds ära eller hylla fattigdomen? När William installerat sig i sin cell, ställs han emellertid inför mer omedelbara problem som mord och intriger. Abboten bekänner nämligen efter stor tvekan att en ung munk, en av klostrets skickligaste illustratörer, dött under mystiska omständigheter. Han ber nu om engelsmannens hjälp att lösa gåtan.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Jean-Jacques Annaud har för sin film valt att skära fram den lättillgängligaste historien ur Ecos svindlande äventyr. Broder William blir, fastän inte avsiktligt, i kraft av sitt skarpa intellekt en rättvisans förkämpe. Med elegans punkterar han den religiösa vidskepelsens varböld, odlad av kyrkan för att hålla småfolket nere och behålla makt och privilegier.

Att regissören därvid, för att få till en saftigt dramaturgisk klimax, företar omkonstruktioner gentemot boken ligger i sakens natur. Det hade kunnat bli en attraktiv, om än möjligen inte betydande film.

Men Annaud är en frossare som går ner sig i medeltiden. Sorgmodigt lufsar Sean Connerys grånade broder William genom filmen, medan Annaud ägnar sig åt freakshow på puckelryggar, blekfeta pederaster och andra groteskerier ur det medeltida klichéskåpet. Buskteater är vad det blir." Björn Samuelsson i Aftonbladet

"Men, det bör understrykas, att filmen inte är en lyckad översättning av Ecos bok beror inte på mediet som sådant; det är inte, som så ofta tas för givet, en naturnödvändighet att bra böcker blir dåliga filmer. Snarare beror det på regissörens och manusförfattarnas tillkortakommanden. Man behöver bara tänka på vad en Alain Resnais skulle kunna åstadkomma, denna det labyrintiska berättandets företrädare framför andra, eller varför inte en Peter Greenaway, vars "Tecknarens kontrakt" ju är en mästerlig filosofisk thriller.

Annauds version är kort sagt självuttömmande. Rosen i bokens gåtfulla titel tilldelas en betydelse och av fisken är det bara benen kvar, ett skelett där -- som det heter i en annan bok av Eco -- strukturen borde ha varit frånvarande." Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

"Sherlock Holmes som munk kraftigt förflyttad i tiden: det är dock en alltför snål filmtolkning av Ecos lärda och underhållande tankebygge. Det blir inte bättre av Annauds egendomliga ambitioner att befolka det hemlighetsfulla klostret med bröder som verkar ha stigit fram ur den gamla skräckfilmens svarta speglar; de förstärker intrycket av att Eco och Annaud använder medeltiden med annorlunda syften." Lasse Bergström i Expressen

"Ecos lekfulla och framför allt mångtydiga tonfall har hos Annauds blivit till en entydig berättelse; det opålitliga språket har ersatts med pålitliga bilder. Dessutom kommer filmen att förstärka den gamla falska synen på medeltiden som ett mörker genomkorsat av fanatiska inkvisitorer. Ändå har Annaud skapat en både underhållande och visuellt slående film med vackra bilder vilkas ljussättning emellertid mera påminner om Rembrandts och La Tours än det ljus man lärt sig förknippa med medeltida konst.

Som konstverk tål filmen inga jämförelser med boken. Men om man bortser från förlagan framstår den som en originell deckare gjord med en imponerande hantverksskicklighet. Att sedan mycket har försvunnit när ordet blev bild skall man inte lasta Annaud för. Problemet är nämligen inte personligt utan principiellt estetiskt: det går inte att översätta en rik bok till lika rika bilder. De båda mediernas styrkor och begränsningar är alltför olika för att ett sådant företag skall kunna lyckas. Sensmoralen blir den gamla vanliga: filmregissörer bör helst lämna de stora romanerna i fred och i stället hitta på sina egna berättelser. Det brukar bli bäst så." Carl Rudbeck i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se