Den sårade mannen (1983)

Den artonårige Henri bor i ett dystert arbetarkvarter i en fransk medelstor stad. Henri saknar vänner, känner sig utanför och vantrivs hemma. Han drömmer om att bli musiker. Överallt beger sig människor iväg på semester. Bara Henris syster har råd att åka bort och familjen följer henne till järnvägsstationen. Modern har tagit fel på avgångstiden och familjen slår sig ner i den överfulla väntsalen. Henri känner sig rastlös. Han uppsöker toaletten. Vid en dryckesautomat står en man, som erbjuder honom att dela på en läsk. Henri blir romantiskt besatt av honom, men han försvinner . . . Själv förföljs Henri av en stamgäst på stationen, en voyeuristisk homosexuell läkare. Tafatt försöker Henri vinna sin underlige idols uppmärksamhet, men denne förblir otillgänglig och även odräglig. Plötsligt finner sig Henri i att prostituera sig och följer med en kund till ett hotell. Till slut fulländar Henri sin passion när han går till sängs med sin drogade och nu hjälplöse idol, Jean. Henri avslutar akten med att strypa Jean.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Aldrig har den parisiska metropolens myrstack beskrivits som så nergången, dess järnvägsstationer och offentliga dass som så sjaskiga. Och aldrig har storstadens ljud återgetts i så skärande dissonans, som i Chereaus film. Dess stämning är värkande väntan, som under lågtrycket innan åskvädret bryter ut. Dess riktning är känslornas obevekliga malström in mot ett oändligt svart hål.

Jean-Hugues Anglade spelar ungt, naivt, lynnigt, på spända nerver, som inte heller tillåter åskådaren att slappna av en sekund.

Roland Bertin är den äldre, kladdig i sin rädsla, beredd till flykt och Vittorio Mezzogiorno den åtrådde, kraftfull, oåtkomlig.

Vi bevittnar ett skådespeleri förlöst av en stor personinstruktör, hudlöst utlämnande och psykologiskt sammansatt på samma gång.

Chereaus film äter sig in under huden på betraktaren. Det är en film som drabbar den trygge i hans tillförsikt. Man kommer inte undan den." Björn Samuelsson i Aftonbladet

"Det som följer är en inte så lite Fassbindersk historia, där sexualitet och våld, ömhet och brutalitet, kärlek och lidande är ofrånkomligt sammanflätade. Något som uttrycks redan i filmens titel: först när Henri blivit sårad, alldeles bokstavligen gjutit sitt blod, tar Jean honom till sig.

Kanske rör det sig om en sorts identitetsupplösning, om komplementära halvor som dras till varandra; Henri till det mörka, farliga hos Jean, Jean till ungdomen, "renheten" hos Henri. Kanske är det de de attraheras av hos den andre, de oförlösta sidorna hos sig själva. Men framför allt handlar det om halvheterna och brustenheterna i spåren av begäret, det otillfredsställda. En spegelsal av halvsanningar, låtsasspel, brutna löften -- det frånvända ansiktet i själva kärleksakten.

Men förutom till Fassbinder väcker filmen associationer till "Blue Velvet" av David Lynch, framför allt i glidningarna mellan det vardagliga och det halvt drömlika. Den grådaskiga överbefolkade järnvägsstationen till exempel, ett gammalt skräpigt tivoli, en dimhöljd parkeringsplats där människor går från bil till bil och ansiktslöst knullar varandra -- att se dem är lite som att vända på en sten och upptäcka ett myllrande, beskäftigt krälande insektsliv: det har plötsligt gått hål på verkligheten.

"Den sårade mannen" är en grym och samtidigt märkligt vacker film. Kanske om kärleken -- i alla dess anskrämliga skepnader." Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

"Det är ingen prydlig homosexuell romans utan en plågsam passion med våld och förnedring. Patrice Chereau är världsberömd operaregissör.

Hans originalitet som filmare är av annat, delvis motsatt, slag.

"Den sårade mannen" utmärks av sin enkelhet. Chereau ger inga förklaringar, inga nycklar, men ändå ett trovärdigt porträtt av en förödande passion, glädjelös och smärtsam och ofrånkomlig." Bernt Eklund i Expressen

"Filmen definierar sina gestalter genom deras erotiska böjelser och reducerar dem därigenom till ett slags sexuella maskiner; det enda den berättar om dem är att de är homosexuella. Filmen rör sig i en värld där våldet ligger nära och som påminner om Jean Genets perverterade miljöer men saknar helt den barocka skönhet som Genet kunde ge det fula och groteska.

Som filmregissör saknar Chereau personlighet och formvilja. Allt detta gör den sårade mannen till en film som verkar gammal och överspelad redan vid sin svneska premiär." Carl Rudbeck i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se