Olof Andersson

Svensk direktör. Kassadirektör 1922-1928 samt VD för AB Svensk Filmindustri från 1929. Född i Lövestad. Död i Oscars församling, Stockholm.

-

Olof Andersson, chef för Svensk Filmindustri i mellankrigstiden, har orättvist kommit i skymundan för den legendariska företrädaren Charles Magnusson och den magistrala efterträdaren Carl Anders Dymling. Det anspråkslösa namnet och det faktum att han själv skydde rampljuset kan ha spelat in, men framför allt var det nog att 1930-talet föraktligt kom att benämnas pilsnerfilmens era och att Andersson råkat definiera begreppet film med orden: "en bra film är en film som ger pengarna tillbaka". Formuleringen växlar från bok till bok, men ironin hos författarna är densamma. Så talar Kapitalet. Ett sådant synsätt hade ingenting med filmkonst att göra.

Nej, allt beror på vilken synvinkel man intar. Film är nu en gång för alla både konst och industri och SF:s aktieägare och bolagsstyrelse hade inga invändningar. Den tid under vilken Olof Andersson styrde bolaget var dessutom vitt skild från tiden före och efter. Förutsättningar och konjunkturer såg helt annorlunda ut. I slutet av 1920-talet hade Europas filmproduktion hämtat sig från första världskriget och den amerikanska dominansen blivit allt större. Ljudfilmen var på ingående. Magnusson hängde inte riktigt med i utvecklingen och dessutom hade Ivar Kreuger genom sitt dotterbolag Hufvudstaden köpt in sig i SF och ställde tuffa villkor. Kreugers man, Olof Andersson, tillsattes som kassadirektör 1922 och sex år senare fick han överta VD-posten med uppgift att sätta verksamheten på fötter igen.

Det gjorde han med sådan klokhet att inte ens Kreugerkraschen 1932 och den finanskris som följde rubbade hans position. Han insåg att filmen hade blivit det stora, nya folknöjet eftersom det var förhållandevis billigt att gå på bio och i kristider ville folk ha lättsam underhållning. Ljudfilmen medförde en förnyelse av komedi på bio och istället för att satsa på regissörer borde man satsa på publikkära skådespelare. Fridolf Rhudin blev den första tätt följd av Thor Modéen och Åke Söderblom, Sigurd Wallén och Adolf Jahr. På spinnsidan de stadiga fruntimren Julia Cæsar, Dagmar Ebbesen och Rut Holm och ungdomarna Ingrid Bergman, Sickan Carlsson och Tutta Rolf. De mer kräsna fick sitt genom teateraktörerna Gösta Ekman och Edvin Adolphson.

Olof Andersson gjorde också här ett snilledrag. Han visste att han själv inte borde lägga sig i produktionsbeslut och inspelningar - de 100 biograferna var hans bord - och han var i stället klok nog att anställa en erfaren och kreativ produktionschef, Karin Swanström, med ett förflutet som såväl filmregissör (Flickan i frack, 1926) som kringresande teaterdirektör; tillika rutinerad aktris som kunde ge tyngd åt adelsdamer och änkenåder.

Swanström kunde den europeiska komedirepertoaren på sina fem fingrar och anställde manusförfattare som kunde ge dem svensk tappning men insåg också tidigt att sång och musik nu blivit en viktig ingrediens. Till var och varannan film skrevs det trallvänliga melodier och nya schlagers, ofta signerade Jules Sylvain. SF blev under 1930-talet så nära en ren filmfabrik man kunde komma, men för att gentemot kritiken ändå upprätthålla gamla traditioner fick Gustaf Molander signera minst en film om året (Swedenhielms, Intermezzo, En kvinnas ansikte m.fl.).

Med andra världskrigets utbrott förändrades återigen konjunkturer och förutsättningar. Olof Andersson drog sig självmant tillbaka.

Bengt Forslund (2015)