Låtar i svenska biosuccéer

Från Jönssonligans Wagner till Klassfestens Nationalteatern – här är musiken som används flitigast i svenska biosuccéer, och rollen den har i våra berättelser.

Om du tittar på någon av de 60 mest sedda svenska filmerna på bio mellan 1985 och 2015 är det mycket sannolikt att du får lyssna på musik av ABBA. I och för sig är det inte helt korrekt att säga att man lyssnar på ”Take a Chance on Me” när man tittar på Änglagård andra sommaren. Som det så ofta blir när ett kongenialt låtval förhöjer en filmscen (t.ex. Michael Madsens rakknivsvals till Stealers Wheels’ ”Stuck In The Middle With You” i Quentin Tarantinos De hänsynslösa), eller vice versa (det den förliga solnedsgångskramen i Titanic gör för Céline Dions ”My Heart Will Go On”), uppstår det när musik möter film något som ingendera hade kunnat åstadkomma i isolation. Man kan snarast säga att vi upplever ABBA:s Änglagård och Änglagårds ABBA. Musiken sipprar in i filmens fiber och skapar en helhet större än summan av delarna.

Det är den önskvärda effekten, och visst har den framkallats ett gott antal gånger i modern svensk filmhistoria: en distad gitarr från Broder Daniels ”Underground” under slutscenen i Fucking Åmål (känsla: tonårsilska, utanförskap och frigörelse), Lalehs mjuka skönsång till en saknad tempelriddare i Arn: tempelriddaren (känsla: kärlek, vemod och längtan), valfri scen från Heartbreak Hotel när Helena Bergström och Maria Lundqvist jazzar till Shirley Clamp (känsla: det är kul att dansa). Fall då musiken bokstavligen sätter tonen för en scen eller, som i Heartbreak Hotel, en hel film.

Ett annat exempel är användandet av klassiskt svenska visor, i lika klassiskt svenska filmer. En kombination av ljud och bild som får nationalromantiska juicer att flöda även hos den mest inbitna globalisten. Ta exempelvis ”Den blomstertid nu kommer”, som har instiftat en solmogen sommarlovskänsla i bland annat Alla vi barn i Bullerbyn, Änglagård och Kurt Olsson. Filmen om mitt liv som mej själv. Eller ”Till havs!”, ”En vänlig grönskas dikt” och ”Härlig är jorden”; en kanoniserad trojka från den svenska låtskatten som lyft scener ur Jägarna, Hälsoresan och Såsom i himmelen till folkhemmets skyar.

Tydligt blir det också med schlagern. Mellostjärnor från ömse sidor av millennieskiftet – från Herreys till Helena Paparizou – trängs om att få vara med och underblåsa dans- och glittersuget i flera av dessa svenska biosuccéer som exempelvis Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (Carolas ”Säg mig var du står”) eller Sune i fjällen (Lasse Holms ”Canneloni, macaroni”). Men någon slags perfekt storm blir det i just Heartbreak Hotel, där en kavalkad av artister som Nanne Grönvall och Ruslana tillsammans ger näring till huvudkaraktärernas nyfunna livspepp.

Med tydliga signalvärden tar också proggen en ändamålsenlig plats i svenska biosuccéer. Det kanske knappt behöver påpekas hur dängor som Pugh Rogefeldts ”Här kommer natten” och Nationalteaterns ”Hanna från Arlöv” går som en brungul fond och sömlöst sammanfogar tid och rum i Lukas Moodyssons Tillsammans. Nationalteatern används också – här jämte David Bowie och Ramones – för att informera tittaren om att det sannerligen är 70-talister på nostalgisk klassåterträff som vi har att göra med i Måns Herngrens och Hannes Holms Klassfesten.

I sammanhanget vore det också straffbart att inte nämna julmusiken, vars frekventa förekomst i svensk film både kan verka alldeles självklart (En underbar jävla jul) och i andra fall lite mindre självklar (Sprängaren och Täcknamn Coq Rouge). Å andra sidan är det ju fullt rimligt att musikstycken vars funktion oftast bara är att indikera att det är en viss tid på året strösslas frikostligt över en varierad uppsättning filmgenrer. Förmodligen är det av just den anledningen som ”Jul, jul, strålande jul” är den sjätte mest spelade låten i denna uppsättning av svenska biosuccéer.

Den med god marginal vanligast förekommande musiktypen i filmerna är dock den så kallade klassiska musiken. Klassisk musik används både genreöverskridande och för varierade ändamål; Richard Wagners stråkar eldar på spänningen i Jönssonsligan & den svarta diamanten samtidigt som Claude Debussys långsamma piano får Rolf Lassgårds rollfigur att lugna ner sig i En man som heter Ove. Det mest använda klassiska stycket är Richard Wagners ”Valkyrieritten”, trots det faktum att Francis Ford Coppola sedan länge sitter på något slags associationsmonopol när det kommer till det just verket efter sitt användande av det i Apocalypse 1979.

Med det undantaget är det väl annars den klassiska musikens subtilitet som gör den så populär i svensk film. Den är – för den gemene filmtittaren – fri från igenkännbara titlar eller texter som annars riskerar att föra associationerna till något som skaver med känslan en film eller scen ska förmedla. Det är ju trots allt riktigt svårt att få till en home-run i stil med det ovan nämnda exemplet från De hänsynslösa , så varför inte ta det säkra före det osäkra och bara köra på ”Claire de lune”?

Du kan läsa mer om vilka låtar som förekommer i svenska filmer under rubriken ”Musikstycken” på filmernas poster här på Svensk Filmdatabas.

(publicerad i maj 2018)