Blågul barnfilm – en text om en bok

I närmare åttio år har den svenska barnfilmen varit en nostalgisk historia om idyllisk gemenskap, kopplad till nationalism och svenskhet. Det är, i stora drag, den slutsats filmforskaren Anders Åberg drar i sin bok ”Blågula barn i bild – barnfilm och nationalism i Sverige”.

När en företeelse har låg status och existerar i skymundan, krävs det ett kulturkrig för att den ska uppmärksammas i den offentliga debatten. Om detta skrev Patrik Lundberg i DN. Då handlade det om barns läsande och om barnlitteratur – och förstås om Astrid Lindgren. När en annan exponent för lågstatuskulturen, barnfilmen, uppmärksammas följer det samma mönster – och inbegriper (förstås) Astrid Lindgren. Minns bara det hallå som skapades av SVT:s tillkännagivande av en nyinspelning av Vi på Saltkråkan – ”något av det svenskaste vi har”. Både nostalgiker och pk-hatare fick blodstörtning.

Anders Åberg, forskare i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet, inleder sin bok med att påminna om ett annat hallå, från SD:s ”landsdagar” 2009, då Björn Söder försökte kidnappa Astrid Lindgren post mortem som sverigedemokrat – eftersom hon ”allegoriskt beskrivit SD:s politiska vision i ’Bröderna Lejonhjärta’”.

Och det ska fortsättningsvis handla en hel del om Astrid Lindgren, eftersom det är filmatiseringen av hennes verk som är den överväldigande dominanten i svensk barnfilm. Om vi tog oss för att AI-blanda kulturikoner som Evert Taube, Vilhelm Moberg, Ingmar Bergman och Astrid Lindgren – vilka typiskt svenska egenskaper skulle vi kunna utläsa hos dessa bärare och gestaltare av den symboliska ”svenskheten”?

Det har förstås Anders Åberg inte gjort. Däremot har han i sin gedigna studie om den svenska barnfilmen funnit att denna förmedlar just ”det svenska”, en sorts positivt laddad blågulhet som tycks vara tämligen konstant genom decennierna, alltsedan de första långfilmerna med barnperspektiv hade premiär i mitten av 1940-talet.

Från Rännstensungar till Saltkråkan har nationalism och/eller folkhemsnostalgi gjort sig gällande i barnfilmen. Idén om barnfilm som påbjudet nyttig och lämplig – karaktärsdanande och fostrande i andra tider – gör sig fortfarande gällande, nästan åttio år efter den som Åberg räknar som den första barnfilmen, Rännstensungar av Ragnar Frisk från 1944 (även om första filmen med barnperspektiv kom ett år senare, Barnen från Frostmofjället).

Hur ska ”barnfilm” definieras till att börja med? Åbergs definition är användbar: ”filmer producerade, marknadsförda och visade för en barnpublik, film som av experter och allmänhet anses särskilt riktade till och lämpade för en sådan publik.” Ett nog så viktigt tillägg i sammanhanget är att denna film även inbegriper de vuxna följeslagarna. Så en kortare definition torde vara: Upp till 12, med familj.

I Hollywood har familjefilmen ersatt barnfilmen, då barnperspektiv helt enkelt anses kommersiellt olönsamt. Familjefilm måste tala med dubbla tungor, ett enkelt och lättfattligt tilltal till barnen och ett annat till de betalande vuxna; ironiskt, tvetydigt, kanske till och med med sexuella anspelningar. Något som i hög grad kan sägas gälla för exempelvis Sune-filmerna, Lilla Jönssonligan, Nelly Rapp – Monsteragent, Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (kanske minus sexskämten).

Den dominerande grenen av forskningen kring barn och film har handlat om påverkan, oftast en potentiellt skadlig sådan. Anders Åbergs kulturvetenskapliga och ideologikritiska perspektiv är mindre vanliga. Men både Malena Janson och Margareta Rönnberg har lämnat viktiga bidrag till forskningen, och citeras också flitigt av Åberg.

På de fiktiva platser som Åberg botaniserat bland – Bullerbyn, Saltkråkan, Lillköping, Wall-Entuna – förekommer nationen eller det svenska i form av föreställda egenskaper och ideologisk konstruktion. Alla dessa pastorala platser som fått ett så starkt fäste i vår föreställningsvärld, som barn och som vuxna. Röda stugor, sommarlandskap, kärleken till naturen, syndigt sex – fast då har vi förstås lämnat barnfilmens domäner.

Under det 1940-tal som födde fram de första svenska barnfilmerna – inklusive de första filmatiseringarna av Astrid Lindgrens böcker – var diskursen, skriver Åberg, ”nationalistisk, självförhärligande, relativt oinskränkt och ofta rasistisk”.

Inhemskt producerad film var en del av välfärdsutvecklingen med fostran, folkvett och förnuft i fokus. Det gällde förstås också i högsta grad barnen. Här finns ett tydligt fostrarnit och filmer med lillgamla, käcka och rekorderliga barn som förbereder sig för vuxenlivets ansvar och odlar svenska dygder. De allra folkvettigaste svenska medborgarna i miniversion!

Man skulle kanske kunna tro att exempelvis den föga auktoritetsbundna och rebelliska Pippi skulle rucka mönstret, men icke! Pippi Långstrump av Per Gunvall (1949) med en 26-årig Pippi i huvudrollen jävar inte bilden.

Vid denna tid fanns en utbredd oro för filmens skadliga påverkan, men också tankar kring barns behov av utveckling och förströelse genom filmen. Och vad är väl svenskare än att utreda fram den goda barnfilmen? Barnfilmkommittén, en del av Husmödrarnas samarbetskommitté, krävde och fick en utredning av ”barnfilmfrågan” i slutet av 1940-talet.

Trots allt ryms en del av samhällets baksidor i den tidiga barnfilmen – fattigdom, fylleri och våld. Men under 1950-talet rensas barnfilmen på sådana konfliktungar och blir mer ljus och pastoralt nostalgisk – kort sagt en bräkande folkhemsk idyll, med eller utan djur. Och snart börjar Astrid Lindgren befästa sin dominans i det svenska barnfilmslandskapet – det är för övrigt hon som skriver manus till filmerna. Mästerdetektiven Blomkvist av Rolf Husberg 1947 är den första filmen. Under 1960- och 1970-talen formligen exploderar Lindgren-vurmen i filmer, tv-serier och reboots, med 45 svenskproducerade alster – film som snart ska ta formen av ett omhuldat nationellt kulturarv, och under ett halvsekel dominera utbudet av svensk barnfilm.

Efter en kort folkhemsk realistisk period på 1970-talet återgår sedan barnfilmen i slutet av 1900-talet till sitt typiska, idylliska tillbakablickande på en förfluten tid. Ofta projiceras bilden av ett utopiskt folkhem.

I den svenska barnfilmsidyllen intar Vi på Saltkråkan (1964) en särställning – Åberg ägnar den nästan ett helt kapitel. En modern klassiker om den förlorade barndomen, Arkadien i sextiotalstappning. På den paradisiska skärgårdsön får den svenskkodade kärleken till naturen blomma ut.

Anders Åberg tar upp ett femtiotal svenska barnfilmer och tv-serier (och ett tjog amerikanska) och djupdyker här och var – som i en intressant jämförande studie mellan Olle Hellboms Bullerby och Lasse Hallströms, 25 år senare. Under (tids)resans gång blir det en hel del ut- och inblickar om nostalgi, minne, fetischkultur, nationalromantik, etnicitet etc. Omvärldsorienteringen är bred, och miniessäerna både relevanta och intressanta.

Men när vi kommer in på 2000-talet är det som att luften går ur Åbergs projekt – även om en ingående analys ägnas Förortsungar (2006) och varför filmen misslyckas med att förvandla klasskonflikten i Rännstensungar till en etniskt kodad konflikt. Hur det ser ut i den post-lindgrenska fasen (efter 2006) ryms inte i hans framställning. En deppig slutsats om den samtida barnfilmen är att den till stor del fortfarande verkar i den nostalgisk-idylliserande traditionen – om än med rollfigurer med annan etnisk bakgrund än svensk.

(publicerad i mars 2023)