Göteborg som filmstad

Göteborgs stad firar under 2023 sitt 400-årsjubileum.
Med anledning av det har Tobias Åkesson vänt och vridit på relationen mellan denna stad och filmen, vilken har förändrats i takt med såväl filmmediets som platsens identitet.

Hamnen är central i Göteborgs historia, också när det gäller filmen. I merparten av de filmer som utspelar sig i Göteborg från 1900-talets första hälft utgör hamnen en återkommande fond. Det är exempelvis härifrån de emigrerande bönderna lämnar Sverige för Amerika i Robert Olssons Emigranten (1910), och det är med exteriörer från Göteborgs hamn som varvsarbetarna går ut i strejk i Per-Axel Branners Konflikt (1937).

Göteborg etablerade sig tidigt som filmstad. Vid förra sekelskiftet hade staden en kraftigt växande arbetarklass som omfamnade det relativt billiga nöjet att besöka filmvisningar och det var också i Göteborg som Sveriges första fasta biograf, Arkadens Kinematograf, slog upp sina portar 1902.

I början av 1900-talet var biograferna och den tidiga filmproduktionen tätt sammankopplad. Biograferna behövde fylla sina repertoarer och att ständigt köpa in nya filmer från utlandet var dyrt, varför en lokal filmproduktion uppstod. Reportage från olika evenemang som Göteborgsbilder med kälkåkning i Slottsskogen (1904) bidrog till att locka folk till biograferna. En av pionjärerna i dessa sammanhang var göteborgaren Charles Magnusson, som senare skulle bli VD för Svensk Filmindustri och i den rollen en av de tongivande personerna bakom den svenska stumfilmens guldålder. Han började sin bana som fotograf i Göteborg och fick bland annat en framgång med sitt makabra reportage Göta Elf-katastrofen (1908), som skildrade händelserna efter att en kanalbåt kantrat och kostat 26 människor livet. Magnusson var tidigt på plats och filmade paniken, dykarbetet, och hur liken bärgades. Reportaget premiärvisades redan samma kväll på bio och blev vida omtalat för sitt spektakulära innehåll. ”Skicka 40 m lik”, syftandes på filmens längd och dess innehåll, blev en vanlig telegrambeställning från biografer i hela landet.

När Svenska Bio med Magnusson som VD flyttade från Kristianstad och etablerade sig på Lidingö engagerades tre regissörer: Victor Sjöström, Mauritz Stiller och Georg af Klercker. Den sistnämnda skulle snart lämna bolaget för att i stället bli regissör för en konkurrerande verksamhet i Göteborg.

1915 initierade Hasselblads Fotografiska AB en satsning på filmproduktion. En modern filmateljé byggdes upp på Otterhällan i centrala Göteborg och här blev det nu livlig aktivitet under sommarmånaderna. Under åren som följde spelades ett 30-tal filmer in, så gott som alla med af Klercker som regissör, som levererade en blandad repertoar av lustspelskomedier och melodramer. Georg af Klercker fick aldrig samma erkännande som Sjöström eller Stiller under sin levnad, men har i efterhand uppmärksammats för sitt filmtekniska kunnande, färdigheter som han bland annat visade prov på i filmen Fången på Karlstens fästning (1916).

Göteborg i filmen
För Hasselblad och af Klercker var det aldrig särskilt intressant att skildra Göteborg som stad. De hade siktet inställt på den internationella marknaden och deras exteriörer i stadsmiljö var ofta allmängiltiga. Det var i stället stadens kommande 300-årsfirande 1923 som skulle ge upphov den första riktigt ikoniska Göteborgsfilmen, Karin Swanströms Boman på utställningen. Inspirerade av den Baltiska utställningen 1914 i Malmö planerade Göteborg för en liknande grandios utställning till jubileet och under åren som följde anlades många av de landmärken som idag är starkt förknippade med staden: Götaplatsen och Göteborgs konstmuseum, Liseberg och Botaniska trädgården för att nämna några. Svensk Filmindustri hade skaffat sig ensamrätten att filma på området och nyttjade denna till långfilmsreportaget Göteborgsutställningen utan och innan men även till Swanströms ovan nämnda film, som titeln antyder till stor del utspelar sig inne på utställningsområdet. Under årtiondena som följde var spelfilmsproduktionen i landet huvudsakligen koncentrerad till de stora studiorna i Stockholm, och Göteborg blev ett ganska ovanligt inslag i den svenska spelfilmen.

Nästa ikoniska Göteborgsfilm spelades in och premiärvisades mitt under brinnande världskrig och är, symptomatiskt nog, en lättsam komedi med kärleksförvecklingar, spionaffärer och sångnummer.
Vi Masthuggspojkar (Nils Jerring, 1940) emotsågs med stort intresse i Göteborg, men trots ”de äktgöteborgska tonfallen och det glada västkusthumöret” som tidningen Social-demokraten formulerade det, var det många som beklagade att staden fick en undanskymd plats i filmen. Det rådande beredskapsläget innebar att flera områden ansågs känsliga att filma, men trots detta ger filmens exteriörer en imponerande bild av 1940-talets Göteborg.

Värd att nämna är också Ingmar Bergmans Hamnstad från 1948, inspelad under perioden han var konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater, som har en hel del exteriörer tagna i Göteborgs hamn fotograferade av Gunnar Fischer i dennes första samarbete med Bergman.

En radikal film i tiden
Det skulle dröja fram till 1970- och 1980-talen innan Göteborg återigen började förekomma mera frekvent i långa spelfilmer. Under denna tid genomgick staden en omvälvande och tumultartad samhällsförändring. De stora varven som under lång tid varit signifikativa för staden (inte minst ur ett filmiskt perspektiv), klarade inte av den hårdnande internationella konkurrensen och under loppet av några år förlorade tusentals människor sina jobb. Utvecklingen skulle inte bara prägla tematiken i flera samtida filmer utan även längre fram leda till helt andra förutsättningar för att skapa film i Västsverige.

Till skillnad från filmen var musiken starkt förankrad i Göteborg. Under 1960-talet exploderade musiklivet och mängder av nya pop- och rockband etablerades – så pass många att staden på klassiskt göteborgsmanér fick smeknamnet ”Liverborg” efter engelska Liverpool. Senare blev staden också ett fäste för proggrörelsen med Nationalteatern och Nynningen i spetsen. Mot slutet av 1970-talet hade flera framträdande artister och skådespelare med koppling till den politiska musikrörelsen gått samman för att skapa en föreställning om den svenska arbetarrörelsens historia. Föreställningen turnerade över hela landet och dokumenterades av regissörerna Göran du Rées och Christina Olofson i filmen Tältet – vem tillhör världen? (1978), som samtidigt passade på att skildra ett Sverige präglat av fabriksnedläggningar och arbetslöshet.

Du Rées och Olofson fortsatte göra film i Göteborg och spelfilmsdebuterade 1982 med Målaren. Hans Mosesson i huvudrollen spelar en fabriksarbetare som målar och tecknar närhelst han får tid över, men när fabriken hotas av nedläggning känner han sig manad att agera. Ytterligare en film som kommenterade samhällsklyftorna och arbetarnas villkor kom från författargruppen Kennet Ahl, som 1978 hade skördat framgångar med Lyftet (regi: Christer Dahl). De återkom med det samhällskritiska dramat Sista budet (Christer Dahl, 1981), som kopplar ihop smutsiga affärer med industrikrisen. Anders Lönnbro och Bodil Mårtenssons rollfigurer, Roger och Lisett, blir på olika sätt nedtryckta och utnyttjade av en storföretagare som tjänar pengar på att köpa upp nedläggningshotade fabriker.

Vid denna tid blev även flera Göteborgskomiker och revyartister kända för den stora allmänheten genom tv. Sten-Åke Cederhök och Tomas von Brömssen gjorde succé som skrothandlarna Albert och Herbert (1974–1979). Den Göteborgsbaserade humorgruppen Galenskaparna och After Shave fick stora framgångar med sina revyer och tv-program, vilket ledde dem vidare till att även göra film. Leif (1987), Hajen som visste för mycket (1989) och Macken (1990) lockade stora publikskaror och etablerade Claes Eriksson som långfilmsregissör och manusförfattare. Även Lasse Brandeby fick ett stort genomslag med sin figur Kurt Olsson på tv i slutet av 1980-talet, vilket skapade förutsättningar för filmen Kurt Olsson – filmen om mitt liv som mej själv (Håkan Wennberg, 1990). Filmen skildrar Kurts fiktiva uppväxt i Majorna i efterkrigstidens Sverige och inkluderar bland annat satellitspaning på Gråberget, militärtumult i Kviberg och en medieöverskridande avslutningsscen på bio Capitol.

En filmindustri växer fram
Under 1990-talet uppstår en strävan att regionalisera den svenska filmproduktionen. På initiativ av Christer Nilson från produktionsbolaget Götafilm, SVT Göteborg och Gunnar Carlsson från Göteborg Film Festival skapas Västsvenska filmfonden som bland annat stöttar regissören Björn Runges debutfilm Harry & Sonja (1996).

Filmfonden blev inte långlivad, men ett annat massmediepolitiskt initiativ från Älvsborgs landsting skulle snart förändra spelplanen för filmproduktionen i Västsverige. Med medel från landstinget, berörda kommuner, Filminstitutet och, inte minst, med bidrag från EU, avsedda att stödja förnyelse i städer som drabbats hårt av industrinedläggningarna, skapades Film i Väst. Genom Film i Väst kunde filmbolag få produktionsmedel mot att de förlade filminspelningarna till Trollhättan och spenderade pengarna i regionen, och snart var begreppet ”Trollywood” myntat. Göteborg var initialt inte en del av satsningen, men kom ändå att gagnas av den ökade produktionen i närområdet.

Den Film i Väst-stöttade Noll tolerans (1999) var den första filmen i Johan Falk-serien om hela tjugo långfilmer. Den hårdkokta kriminalinspektören Johan Falk (Jakob Eklund) och regissören Anders Nilsson förvandlade Göteborg till en ”sotig thrillermiljö” där den undre världen hotade vittnen till tystnad. Göteborg blev några år senare också spelplatsen för ytterligare en polisserie, denna gång om tolv filmer, när Helene Turstens böcker om Irene Huss började filmatiseras 2007 med Angela Kovács i titelrollen.

Mot slutet av 1990-talet slog även Göteborgsförfattaren Peter Birro igenom med sin miniserie Hammarkullen eller Vi ses i Kaliningrad! (1997) i regi av Agneta Fagerström-Olsson. Den flerfaldigt prisbelönade serien handlar om en brokig skara människor bosatt i förorten Hammarkullen och är inspirerad av Birros egen uppväxt i området. Birro har i sitt författarskap återkommit till Göteborg vid ett flertal tillfällen, bland annat i Upp till kamp (2007). Miniserien skildrar Göteborgs nutidshistoria mellan åren 1965–1976 och följer fyra ungdomar i deras försök att revoltera mot sin föräldrageneration.

1997 startade Högskolan för fotografi och film på Göteborgs universitet, vilken innebar att Sverige fick sin andra professionella regiutbildning. Initiativtagare var Göran du Rées tillsammans med bland andra Gunilla Burstedt, som efter europeisk auteurtradition ville utbilda en slags filmens ”samurajer”, filmskapare som uttrycker sig med ett personligt filmspråk. Högskolan var också först med att anamma den digitala tekniken, vilken öppnade upp för alternativa inspelningsmetoder. Sedan starten har högskolan utexaminerat flera framstående filmskapare som exempelvis Ruben Östlund och Gabriela Pichler.

Samtidens filmstad
Under de senaste tjugo åren har det spelats in film i Göteborg i en helt annan omfattning än tidigare och det finns numera en väl uppbyggd infrastruktur med etablerade bolag och en professionell yrkeskår. Göteborg och dess stadsdelar är inte längre ovanliga i filmens värld: Lisa Langseths Till det som är vackert (2010) med Alicia Vikander i huvudrollen, Lisa Ohlins andra världskriget-skildring Simon och ekarna (2011) och Så jävla easy going (2022) av Christoffer Sandler bjuder på en mängd Göteborgsspecifika scenerier. En del filmskapare har dessutom försökt skildra något utpräglat göteborgskt som Martin Jönsson och Pontus Hjortén i dokumentären Fotbollens sista proletärer (2011) och Måns Mårlind och Björns Stein i Känn ingen sorg (2013) som bygger på karaktärer och texter hämtade från Håkan Hellströms låtskatt.

Göteborgs nästan 130-åriga filmhistoria antar, kanske inte helt opassande, formen av en berg- och dalbana. Tider av intensiv filmproduktion har följts av perioder då dess stadsmiljöer varit relativt ovanliga inslag i filmens värld. Hur framtiden ser ut för filmen i Göteborg får tiden utvisa, men lagom till dess 400-årsfirande är jubilerande Göteborg en etablerad filmstad med ett högst levande filmliv.

(publicerad i juni 2023, en längre version av denna artikel publicerades på Göteborg Film Festivals hemsida i januari 2023)